Kategori: Samtidskultur

Det är onsdag. 14 november. En Sverigedemokrat får lämna några av sina uppdrag inom partiet för att han agerat (på fyllan) som hans ideologi enligt all rimlig logik måste leda honom att göra. Han uttrycker hat och överlägsenhet mot ett par män med annan hudfärg/etnisk bakgrund och en ung kvinna. Kallar dem för fula saker. Etcetera. Fångat på film och uppvisat. 2,5 år efter att det hände.
Jag ser hatet i hans ögon. Han är så jäkla arg. Bitter. Förtvivlad. Allt går åt helvete och det är någon annans fel. I det här fallet männen som han kallar några av de vanliga rasistiska sakerna. Och några nya. Den unga kvinnan som lägger sig i och kallas för hora.
Straffet han får är gatloppet. Uthängd och avklädd. Hånas offentligt. Utsparkad av sina partikompisar. Grabbgänget. Bara för att han tror på sin egen ideologi. En ideologi som på inga sätt är ny. Nu övertagen, utvecklat och putsad av en ny generation. De kallar sig Sverigedemokraterna och är det tredje största partiet i mitt land nu.
Jag tror den här incidenten kommer göra partiet större. Och att Erik Almqvist sitter kvar i Sveriges riksdag.
Har just läst ett par hundra kommentarer till den här händelsen på Facebook, twitter och några dagstidningars webbplatser. Där uttrycker ungefär samma människor ungefär samma saker som alltid. Det handlar om vänsterjournalister och etablissemangets förtryck. Om felaktiga tolkningar och klipp.
Bla.
Bla.
Bla.
Det är lite bittert och världsfrånvänt. Kunskapsföraktande. Om det kan jag, andra tyckare och ledarskribenter fortsätta tjata. Eller försöka hitta en annan ingång. Men, jag ser inget nyhetsvärde i att en Sverigedemokrat som agerar som en Sverigedemokrat straffas för det genom att avgå från några uppdrag. Vem granskar ideologin? Argumenten? De som är i det där utanförskapet. De bittra. Gör vi dem lite gladare, vänligare och mer välkomnande genom att förlöjliga dem igen? Under hela 2000-talet har de etablerade partierna och tankesmedjorna försökt ägna sig åt härskarpraktik och trott sig kunna ignorera eller håna Sverigedemokraterna till döds.
Resultatet är inte fint. Det tog oss hit. Ett gäng främlingsfientliga lajvare i kostym och skjortor med färgglada knappar har blivit landets tredje största parti. De har fått journalister anställda av SVT att fråga hur mycket invandring Sverige tål. De har fått normalt funtade personer att imponeras över att SD-partiledaren gör sig jäkligt bra framför tevekameran.
Det tog ganska lite tid och ännu mindre förnuft för Sverigedemokraterna att bli etablerade i mittfåran.
I en tid när klyftorna mellan människor växer allt snabbare. När 200 av 290 kommuner saknar tillväxt. När världen växer jättefort, men de flesta delarna av vårt land krymper och föråldras. Då växer ett parti som vill sluta Sverige från omvärlden snabbare än alla andra. Ja, jag tror också det handlar om en havererad integrationspolitik. Av någon anledning har upplysningens idéer och tankar om utveckling inte integrerats i tillräckligt hög grad i Sverige. Alldeles för många människor står utanför den kunskap som gör att människor utvecklas. Att sociala sammanhang och människor som hjälps åt för generna vidare. Inte de som stänger in sig. Stora delar av landet jag lever i har fastnat i någon slags urmanlig brukarkultur som tappat fokus och inte utvecklats i takt med omvärlden. De har isolerat sig i geografiska områden och vill inte integreras med omvärlden.
Som det var förr. När allt var bättre.
I de här delarna av landet är det alltid någon annans fel.  Ofta invandrarnas. Att bruket lades ned. Att Systembolaget stängde. Att hålen i gatan blir allt större och allt fler. Sorgligt, eftersom felet är utvandrarnas. De som lämnade en plats för att få andas och utvecklas. De som invandrade någonannanstans för att kunna gå framåt. Åkte bort för att skapa. När hemmajorden sluta vara bördig nog.
Vi är inne i en nattsvart nedåtgående spiral här. Ungdomar som behöver kunskap får den inte för att en kommunal skolbudget inte håller. Människor som borde välkomna att det kommer andra för att leva på orten möter dem med stenar, brandbomber och fula ord. Den där blicken. Som nästan aldrig fastnar på film. Jag är helt övertygad om att det händer hundratusentals liknande incidenter varje vecka i Sverige. Där en bitter, kunskapstörstande ung man utan framtidsförhoppningar slår nån annan på käften, kallar en kvinna för hora och skyller på invandrarna. Eller stockholmarna. Eller politikerna. Eller Djurgården. Eller bara dom andra.
Läs kommentarerna. Stanna upp ett tag och fundera. Vad var det som hände?
Det går inte så bra nu. Att Erik Almqvist offras gör knappast någon skillnad. Jag tror att vi behöver lyssna. Försöka förstå. Först då kan vi börja diskutera. Vi har försökt härska bort de här tramsiga, arga, okunniga och ignoranta grabbarna ganska länge nu. Det har gjort dem större än Folkpartiet. Miljöpartiet. Vänsterpartiet. Centerpartiet. Kristdemokraterna. Jag läser miljoner tecken text om det amerikanska presidentvalet. Initierade texter om grekiska nynazister. Stänger av och loggar ut. Samtidigt som allt fler unga män tycker tjejer är horor, skiter i skolan och tycker att allt är någon annans fel.
Snälla, kan någon starta om mig? Jag behöver energi. Hopp och tro på någon slags framtid. För just nu känns det som jag fått pyspunka på en väg som kantas av bittra, arga, unga män som kommer slå ihjäl mig om jag stannar. Eller kalla mig hora.