Om jag skulle skriva en årskrönika så skulle den handla om nästa år. Den där tiden som ligger framför mig. Allt kommer bli lite bättre. Fler människor kommer ta plats i mitt liv och dela med sig av energi, glädje, sorg och känslor all over the place. Vi kommer hjälpa varandra att bli lite bättre. Hela tiden. Det kommer få mig att upptäcka nya saker jag inte visste fanns. Låtar, filmer, smaker, vyer, platser och massor av annat. Min kunskap och erfarenhet kommer växa och jag kommer ha mer att dela med mig av till andra. Ganska många skulle kanske tycka jag var en naiv megalomanisk pajas om jag skrev en sådan årskrönika.
Jag behöver inte skriva den där årskrönikan. Ganska mycket fakta talar för att det kommer bli så. Om jag blickar bakåt mot min egen bakgrund och historia. Även större fakta berättar ungefär samma sak. Hans Rosling berättar den här berättelsen om och om igen, här i en text från januari 2012. I New York mördar allt färre människor varandra. I landet där jag lever är jag lite osäker. Här verkar fortfarande människorna som misstror och är rädda för varandra bli fler. Jag tror det är för att de inte läser sånt här som jag länkar till. För att de inte delar ny kunskap och erfarenhet med varandra. Men, globalt sett så visar det sig att allt fler människor blir allt friskare, öppnare och klokare. Allt mer generösa med sig själva. Alltså lär detta drabba fler människor även landet jag lever i förr eller senare.
Så jag skriver inte den där årskrönikan. Den handlar trots allt bara om ett år. Inget nytt alls egentligen.
Finns det ett samband?
Inför julen var det ganska många som skrek, tjoade och hatade om att någon vill ta den svenska julen ifrån oss. Den svenska julen som vi lånat från tyskar och amerikaner alltså. För den svenska julens traditioner har ju redan gått i graven (myssla sko, daska Markus, tämja stutar och spänna kyrka och andra fina traditioner som att mata småväsen under julbordet) nästan totalt. Dock verkar en sådan urgammal tradition leva kvar, nämligen den att många män super till och slår sina nära och kära eller andra människor som kommer i vägen. Spånken och våld. Fyllehärskandet. En gammal svensk jultradition som lever kvar.
Jag anar ett samband mellan att den traditionen lever kvar och allt det där tjoandet, skrikandet och hatandet om att den svenska julen håller på att tas ifrån oss. Alltså, den svenska julen som vi lånat från tyskar och amerikaner. Undrar om det finns någon empirisk forskning som belägger eller falsifierar ett sådant samband? Kunskap kanske är skillnaden.
Mannen på filmen har inget med mina tankar att göra. Han bara dök upp.
Det här med förändring
Oj vad många som kämpar (åtmistone i gruppmentalitet) mot förändring just nu. Först pepparkaksgate och nu det faktum att Disney väljer att ta bort två gamla nidbilder ur tomtens leksaksparad. Det rasas, hatas och upprörs. Själv har jag tänkt, resonerat och försökt förstå för att kunna argumentera kring det som är bra med att världen förändras.
Nu ger jag upp på det. Det är nämligen så att världen kommer förändras. Trots alla rädda, fientliga och korkade handlingar som vi gör för att det nya kan kännas jobbigt. Den förändringen behöver inte försvaras av mig. Jobbigare bör detta vara för dig som kämpar mot förändringen. Som vill att allt ska vara som förr. Som kämpar för rätten att trycka ned andra. Som tycker det var bättre när världen inte var så rättvis, demokratisk och mångfärgad. Du som tycker att det är jobbigt att inte längre få slå barn och kvinnor, kalla kakor för negerbollar, tvingas inse att kvinnor har rösträtt och att det finns människor som tror på någon annan gud (eller till och med på någon gud) etcetera. Du har nämligen inte en chans. Du kommer leva resten av ditt liv i en fåfäng och hatfylld kamp mot något som inte går att stoppa.
Det kallas förändring, utveckling. Allt kommer att bli bättre. Mer av allt och detta för allt fler. Och det lär bli lite roligare om du är med istället för mot. Inte för att det spelar någon som helst roll i det stora hela. Utvecklingen går nämligen inte att stoppa.
En sammanfattning
Dags att sammanfatta den här veckan: Jag är en politiskt korrekt konspirationsteoretiker. Det är Skolverkets fel. Och dom andras.
Inte okej alls
Okej. Nu avslutas det som hånfullt kallas Pepparkaksgate med ett oerhört smutsigt uttalande från verksamhetschefen för skolan i Laxå kommun.
– Lärarens intention var att vara så politiskt korrekt som möjligt.
Okej. Den som säger det här är verksamhetschef för skolan i en svensk kommun. Och använder samma retorik som människorna bakom Sverigedemokraterna, Avpixlat och andra människofientliga sammanslutningar. Det känns så oerhört nattsvart. Ungefär lika nattsvart som rubriken tidningens redigerare väljer att sätta.
Laxåchefen: Skolverket gör lärare osäkra
Okej. Det var Skolverkets fel att det blev som det blev. En härlig populistisk slutsats fattad i skenet av att tusen och åter tusen hånat och hatat i kommentarsfält och sociala medier. Läraren har reducerats till en PK-pajas och det var en statlig myndighets fel. De senaste dagarnas rally har gjort det uppenbart att de där närmare tjugo procenten jag tippar att Sverigedemokraterna kan få i väljarstöd faktiskt existerar. Att Sverige faktiskt kan bli en organiserat isolerad liten isfläck i norra Europa som ingen kommer vilja ha att göra med. Där nio miljoner människor är mer värda, större och viktigare och starkare än sju miljarder. Den här avslutande artikeln gör mig mer ledsen än allt det andra. Sammanfattning är bottenlöst sorglig.
Inte okej. Inte alls.
Facebook blir Flashback och jag blir ledsen
Jag vet inte vad som känns värst. Ännu ett toppmöte om klimatet leder till ingenting samtidigt som Facebook blir Flashback när den svenska folkdomstolen förvandlar normalt fungerande tänkande människor till en skriande mobb när en tidning publicerar en illa skriven artikel som leder till ännu en felaktig sanning sprids till tusentals. Det handlar inte så mycket om en lärare och hennes elever i Laxå som om människors oförmåga att stanna upp, tänka, andas och värdera vilken information de delar vidare till andra. Tankens haveri. Som när den behöver justeras i takt med att andra perspektiv presenteras istället springer på i samma spår.
Så dagens värsta skurk är en stackars lärare i Sveriges fattigaste kommun.
När någon vill förändra, fundera eller förnya fel saker i det här iskalla bonnalandet mitt i skogen kan det gå åt helvete. Som idag. I pepparkaksgate. Jättemånga människor borde be om ursäkt för att de spridit trams, men istället har det befästs en sanning om att en skola (troligen hela den svenska skolan) konspirerat för att förstöra det svenska kulturarvet. De säger att PK-maffian har varit framme igen. Att det är dags att säga ifrån. Samma argument och ord som drönarna på Flashback och Avpixlat använder. Samma argument har människor jag litar på och gillar använt på Facebook idag. Utan att tänka efter. Döma utan att veta. Sprider rykten och matar troll.
Jag blir ledsen och trött. Facebook är när det är som bäst en fantastisk källa till känslor och kunskap. Men den här hösten har mitt flöde förvandlats till en gråbrun sörja av självömkan, rykten och ångest. Det kanske är mitt problem. Jag är trött. Inne på slutet av en höst som krävt mycket energi. Den sista stora leveransen ska göras klar veckan som kommer. Sen ska jag bilda aktiebolag. Kanske också slå ihop mig med någon annan. Jag hoppas på förändring.
Kanske en av de där förändringarna bli att lämna Facebook ett tag. Hämta lite styrka på någon annan plats. Jag behöver input. Mer inspiration och glädje liksom. Eller kanske behöver jag bara gallra lite i mina flöden. Läsa några bra böcker. Hänga med fina kompisar som Jon och Lotta. Idag bjöd de på förhäng till fina O, Helga Natt på Stortorget. En sån där grej som får mig att älska Örebro.
Mitt i allt det tramsiga och hemska finns det fortfarande människor som gärna delar med sig av det de gillar. Istället för att fördöma det de inte gillar.
Så här ser jag ut idag. Sur, trött och med en finne som gör jätteont mellan ögonen.
O, Helga Natt. Stortorget, Örebro. Fint.
Upploppet. En ny kollektion åt LipFish är fotograferad. Återstår redigering och produktfoto.
Att öppna första luckan
Vi vann över november. Idag öppnade vi första luckan i den finaste adventskalendern. Den på Rådhuset i Örebro. I år med barnbokstema. En barnkör sjöng fina sånger i stämmor och vi vuxna frös lite om fötterna. Kändes som en bra start på december.
All denna självömkan
Jag höll på att drunkna i något svart/grått/brunt. En strid ström av ångestladdad självömkan som hela tiden rinner fram mellan statusuppdateringar och twitterinlägg i mina flöden. Jag bidrog ganska mycket själv.
Jag har gjort det genom åren. Ganska ofta. Tyckt synd om mig själv.
Det är något jag tror (och hoppas) att vi gör lite allihop då och då. Livet är nämligen inte en klarblå himmel, utan påfallande ofta en sur och jobbig grej. Ibland så jobbig att det är dags att gå och prata med någon. För att få hjälp att tänka klart.
Det gjorde jag. Och nu orkar jag inte riktigt längre med all denna självömkan som (känns det nu) dominerar det människor skriver och delar med sig av. Istället för att berätta om inspirerande saker, om saker de gillar, skriver många oftare om magsjuka barn, sura kollegor, tåg som inte går, väder som inte är bra, Sverigedemokrater som är dumma i huvudet, idioter som tror på Gud, idioter som inte tror på Gud och 723 andra anledningar att gnälla.
Mellan raderna är det hela tiden synd om den som skriver. Nu har jag insett att det sänker mig lika mycket som alla taffliga nyheter jag läser i svenska nyhetsmedier. När jag vaknat på morgonen, läst mina flöden i sociala medier och, skummat igenom de svenska nyhetswebbarna och lyssnat på radionyheterna är jag trött, desillusionerad och uppgiven. Varje morgon. Det var liksom lättare att undvika på bloggarnas tid, när jag valde min läsning mer direkt. När jag nu har kopplat ihop mig med ganska många hundra människor på Facebook, twitter, Instagram etc så möts av jag av det där flödet varje gång jag startar appen.
Så nu tänker jag att det är dags att ändra något. Vad och hur får visa sig. Jag tänker inte sluta följa människor. Det är nämligen inga fel på de jag kopplat ihop mig med. Det är bara att jag inte orkar med så mycket ångest. Hela tiden. Behöver ransonera och dela upp. Tänker att jag ska begränsa mitt eget läsande bara. Slå ihop laptopen och stänga av mobilen. Prata med mina barn istället. Och hon som kallar mig sin man. Eller några goda vänner.
Förhoppningsvis kan vi då börja prata om roliga saker istället. Sånt vi tror på och gillar. Då kan jag få mer nyanser, som jag behöver. Vilket gör att jag själv kanske ser saker mer från den ljusa sidan och delar med av bra saker istället.
Pelle Blohm
Jag har börjat följa en man som skriver och tänker. På ett sätt som får mig att tänka. Ibland känner jag igen mig, ibland inte. Vi har träffats ett par gånger i olika sammanhang och han är lika inspirerande att prata med livs levande. Det borde fler göra. Hans blogg heter En varg söker sin flock och han heter Pelle Blohm.
Han har varit elitfotbollsspelare. Expertkommentator. Nu frilansar han. Han skriver krönikor som känns.
Dumma sätt att dö
Min kompis Fifi, delar de bästa sakerna. Glädjen över att få detta en måndagmorgon i november var stor.