En dialog i ett kök.
Stora barnet: Jag trivs verkligen jättebra i min nya skola. Killarna är så där coola, allihop har häng.
Mamman: Aha, jag tror visst du är kär.
Stora barnet: [Rodnar, fnissar, skrattar] Neeeeeej! Jag lovar, jag är verkligen inte kär. Jag tycker bara skolan är bra.
Lilla barnet: Jag vill inte ha bikupor! [Det låg Gnocchi på tallriken]
Nätverkande
Jag tillbringar en del av mitt arbetsliv på möten, seminarier och andra aktiviteter där jag nätverkar och representerar. Oftast är det ganska intressant och lärorikt. Som idag.
Förbaskade unge!
När Ella och jag kommer hem bestämmar Ella att hon ska cykla. Jag har alls ingen lust med det. De har grusat alla vägarna i vårt område vilket gör det svårt att cykla och dessutom är jag efter jobbet-trött. Men Ella vägrar ge sig. Hon sitter på cykeln tio minuter och grinar medan jag tar en frukt och ett glas vatten. Sen vinner hon och vi tar en promenad/cykeltur.
Den blev ganska trevlig i eftermiddagssolen. Lekplats, lite blommor, vackra saker och ekollonjakt. Det var frid och fröjd ända tills Ella råkade bränna sig på nässlor och började storgrina. Då vände vi hem i sakta mak. Jag med cykel i ena handen och barn i den andra.
Sen såg vi en snok på en trottoar och då blev allt mycket roligare igen. Allt som allt två timmar ute i friska luften istället för hängsunk inne. Förbaskade unge, ibland är det bra att du är tjurskallig.
Änglarna har somnat
Lilla barnet har somnat tryggt under stora barnets överinseende. Nu släcker vi och säger god natt.
Blåsbubblor
Hon kallar det blåsbubblor. Visst har hon rätt. Under ett par minuter får vi umgås genom lek och fotografering. En fin stund jag planterat i minnesbanken. Det är fint att se hur Ella växer och nu kan blåsa utan att tappa tålamodet. Hennes koncentration för att få fram bra bubblor är fascinerande.
Värme på dagis
Vasopressin vs. gen 334
Läser på dn.se om att forskare har identifierat kopplingen mellan otrohet och genen 334 hos sorkar, och därmed kommit närmare förklaringen om varför vissa typer av hanar och män notoriskt inte kan binda sig till en partner.
Tydligen är det gentypen 334 som är avslöjande. Minst lika avslöjande som ett välfyllt övertidskonto eller läppstift på kragen. Hanar med den genen har svårare att ta upp hormonet Vasopressin som gör bäraren mer lugn, harmonisk och trogen.
Då känner jag att min kropp är full av Vasopressin. Och att jag saknar gen 334. Eller så är det så att jag är en av de lyckliga få som träffat mitt livs riktiga kärlek. Mina magfjärilar lever fortfarande. De kanske inte tokfladdrar som för femton år sen, men de äri högsta grad aktiva.
Samtidigt gör jag inga avsteg från min övertygelse att livslånga förhållanden är avvikande. Rimligen ligger det varken i mannens eller kvinnans intresse som biologisk varelse att binda sig till en partner. Vårt samhälle har tidigare talat om att det är normen. Helt emot all rimlig logik, eftersom människan, som alla andra djur, har den överordnade bioloigiska driften att lämna ifrån sig så mycket och så stark avkomma som möjligt.
Men i mitt fall leder Vasopressinet över gen 334 med 28-0 efter första halvlek. Och det är dagens sätt för mig att tala om för hela världen att jag älskar Camilla.
Ella är en plåga
Jag älskar Ella, tro inget annat, men just nu är hon något av en plåga. Mitt inne i en trotsperiod från helvetet. Det kräver enorma mängder energi av mig för att jag inte ska svara på hennes skrikrepliker med samma. Två sekunder efter att hon förstått att jag säger nej öppnar hon tårkanalerna och de gällaste delarna av stämbanden.
Sen ropar hon efter mamma.
Det är ett friskhetstecken förstås. Den egna viljan är alltid bra. Men, jag börjar få skavsår på trumhinnorna och rynkor under ögonen.
Kärlek har många sidor. Till och med den villkorslösa varianten.
Kärleken dör baklänges
SVT hade den goda smaken att visa Francois Ozons 5×2 (Kärleken tur och retur) ikväll. Otroligt bra film om kärlekens liv och död. Handlingen utspelade sig baklänges och började med skilsmässan för att sluta med förälskelsen. Vackert. Ozon är en av de absolut bästa regissörerna.
Lyckliga jag
Lyckliga jag. Har fått besök av en prinsessa och en fé. Först har de i ett trollslag förvandlat Ellas rum till en leksakskaos. Sen har de ätit varsin glassbåt. Nu gör de det en prinsessa och en fé måste göra: tittar på Askungen.
Prinsessan har tagit tronen.
Fén är lite rädd om vingarna och har satt sig på soffkanten.