Ikväll har vi sagt Auf Wiedersehen, på återseende till mina kusiner och de andra kamraterna. De har varit så snälla och gästvänliga, på ett sätt som gör att jag och Ella inte ens känt oss som gäster. Allt har bara varit lugnt, skönt och vänskapligt. Jag gillar det. Av flera anledningar. Här nere finns ett gäng riktigt jäkla fina människor.
Som vill mig väl. Och som jag vill väl. Vilket är en riktigt jäkla bra grej.
En anledning
Jag har haft flera anledningar att åka hit til Kiel. Och har ännu fler anledningar att komma tillbaka. Men, om jag skalar bort allt jag upplevt de här tio dagarna så kan jag tycka att just den här bilden var en bra anledning för mig att komma hit.
Den behövde tas.
Att döpa en hund
Ella och jag har varit på vårt första hund-dop. Hur gick det till? Jo, såhär:
1. Första samlar man ett gäng sköna människor. Och en hund.
2. Sen grillar man och äter gott.
3. Tar en iskall Jägermeister.
4. Döper hunden i vatten.
5. Hundens husse håller ett tal till hunden och hundens gudmor.
6. Hunden får presenter (ben, leksaker och glass).
7. Församlingen tar en halv Jägermeister till. Fortfarande iskall.
Att hunden är sex år gammal och att grejen mest är en anledning att träffas och ha fasligt trevligt hör inte hit. Min nordtyska familj har ett lätt galet drag över sig som är mycket, mycket bra.
Om fler hundar döptes, skulle världen må bättre.
Älskade skitunge
Ella öser för fullt på en hoppkudde vid Tierpark Gettorf. Hon öser faktiskt för fullt mest hela tiden. Charmar upp varenda människa på läktaren. Jag är så stolt och glad över min älskade skitunge. Hon som är orädd och tar för sig. Käkar upp livet med hull och hår innan solen går ned. Som också tjatar ihjäl mig varje dag. Är otålig. Vill bestämma.
Precis som jag.
Turkiet hälsar
Det känns lätt absurt att kommunicera via SMS, men familjens utsända i Turkiet hälsar att det är varmt och bra. Själv har jag dock redan nu bestämt att vi semestrar tillsammans nästa år.
Schleswig Holstein, goddamn!
Okej, vi tog en liten kvällstur efter maten. Målet var Leuchtturm Bülk, en fyr som ligger på en udde med utsikt mot både Kieler förde (förde=bukt) och Eckernförde förde. Tog en liten omväg för att köra igenom byn Blickstedt där mina morföräldrar bodde sina sista år. Goddamn, landskapet här är helt vansinnigt vackert. Fem minuter från min mammas lägenhet i stan är vi ute bland böljande fält. Vi passerar vindkraftsfält, majsfält, råg- och solrosodlingar på vägen till fyren. Vi kör sakta igenom pittoreska byar (dörfer) som ligger så nära varann att vi nästan inte hinner lämna en innan vi kommer till en annan. Varje by har ett bankkontor. Och minst ett bageri. Värdshus och ofta också en liten livsmedelsaffär. Det här är inte glesbygd på något sätt. Men ändå lugnt och stilla.
Efter en halvtimmes nöjeskörning parkerar vi bilen och tar en sån där gudabenådad promenad med öppet vatten på ena sidan och vackra landskap på den andra. Det fläktar skönt i den kvava luften. Det mullrar lite vid horisonten. Det är helt galet. En dröm för en fotograf. Åtminstone när han inte behöver underhålla sitt lilla barn på vägen. Så ikväll var det mest en dröm för mig. Men några bilder blev det.
Åttiotusen gånger
Sedan årsskiftet här människor gått in och tittat på Sonia Janssons och mina bilder på 365bilder.se åttiotusen gånger. Det är ingen stor siffra i webbsammanhang. Om man vill vara störst. Men, jag är alldeles hänförd över att människor velat titta på våra bilder åttiotusen gånger. Helt utan att vi marknadsfört bilderna, bloggen eller oss själva.
Coolt.
En ljus, kall mexikan
Sweet.
Se där, en trevlig svensk grej
OK, som skeptiker och lätt förbittrad motvillig svensk lyfter jag idag på hatten för den svenska sommarkvällen. Just denna kväll tämligen spontan med trevliga grannar/vänner på altanen för grill och vin. Dagen som började med huvudvärk och irritation slutade med skratt. I shorts, utomhus till midnatt. Alltså är den svenska sommarkvällen en bra grej. Förvisso katalyserad av europeiskt vin, men ändå.
En trevlig svensk grej.
Sandvargen – bästa pappaläsningen
När Hanna var liten läste jag serien om Sandvargen för henne. En serie fantastiska böcker om Zackarina och Sandvargen som diskuterar livets stora frågor på en skärgårdsstrand när Zackarinas mamma och pappa är upptagna med jobb eller något annat oviktigt. Författaren heter Åsa Lind och bokserien är alldeles underbar att läsa.