Stora beslut.
Galen omvärld.
Undantag.
Sömnlöshet.
Det är lite för tvära kast just nu. Mellan härlighet och svårighet. Och varenda gång det händer så är jag ensam. Känner mig isolerad och oerhört långt bort. Det är rätt dåligt.
Att höra ihop kan vara svårt
Men, det här med att höra ihop kan vara svårt också. När det finns andra människor som inte vill att två personer ska höra ihop.
Att höra ihop
Hon är så vansinnigt vacker. Från insidan och ut. I det hon säger och det hon gör. Och jag är så lycklig över att hon sitter i min soffa ibland. Hemma hos mig. I en soffa som ska flytta hem till oss någon gång. Och bli vår.
Hela mitt väsen, varenda liten cell vill vara tillsammans med henne. Vill höra ihop och vara nära. Jag kan inte hitta rätt ord för att förklara hur det känns i mig. Jag har drabbats av den renaste och mest skoningslösa kärlek som finns.
Vi har lagt så mycket tid på att jobba. Vi har pratat med varandra i timmar om vad vi inte vill vara för varandra. För att kunna hitta en ren, jämlik och levande väg tillsammans. Nu har allt förändrats på något sätt. Som känns bra. Vi har börjat att prata mer om vad vi vill. Som att leva tillsammans. På riktigt. Att få tid att vara två. Att bo ihop nån gång. Dela vardag, glädje, sorg och framför allt tid.
Hon är så vansinnigt viktig för mig. Och att under så lång tid bara kunna vara tillsammans i små, små skärvor av tid, utan att kunna berätta om det har bränt mig lite. Men allt kommer att bli bra, och den senaste veckan har vi fått tid. Riktigt tid. Och vi har fått prata ut om massor av viktiga känslor. Vi lär känna varandra på djupet. Kärleken växer och snart spricker jag.
Vi hör ihop.
Det sista havet
När det stormade som värst. När vågorna gick som högst. Då råkade någon vifta till så att jag ramlade överbord. Och jag sjönk snabbt ned mot botten. Hjälpte till med några hetsiga och snabba simtag. Nere på botten var det mörkt och kallt. Inget syntes. Men det gungade mindre. Efter en kort tid blev trycket på bröstet alldeles för hårt. Så jag sökte någons hand och tog mig upp igen. Och uppe på ytan hade stormen kanske inte lagt sig, men vågorna var åtminstone lite lägre. Så vi lyckades hamna på kurs igen. På väg mot det sista havet.
Herz
Es ist auf deinem Balkon,
vielleicht holst du es besser rein
Und wenn du dann mal Zeit hast
brings mir doch vorbei
Es liegt in deiner Küche
weißt du, ich hab Angst
um Dinge, die schnell kaputt gehen können
die man noch gebrauchen kann
Es klopft in deiner Tasche
und pocht, weil du nich siehst
wie ab und zu dein Kamm kratzt
oder dein Kajalstift piekst
Ich bin in Gefahr
ich kann nich lang ohne leben
Fass dir ein Herz
ich werd sonst nich überstehen
Hast du kein Herz
du musst mir meins wiedergeben
Wird Zeit, dass du das merkst
sonst muss ich mir eins stehlen
Mein Herz liegt auf deinem Desktop
gespeichert unter meinem Namen
Schicks mir doch per Email
ich würds gern wieder haben
Ich glaub es liegt an der Kasse
ich deinem Lieblingsrestaurant
Und während du das Dessert vernaschst
rempelt irgendwer es ständig an
Mein Herz auf deinem Beifahrersitz
dort hat es nichts verloren
Und wenn du jetzt jemand anderen mitnimmst
sitzt er hoffentlich nicht vorn
Ich bin in Gefahr
ich kann nich lang ohne leben
Fass dir ein Herz
ich werd sonst nich überstehen
Hast du kein Herz
du musst mir meins wiedergeben
Wird Zeit, dass du das merkst
sonst muss ich mir eins stehlen
Någon har hackat sig in i mitt bröst
Det finns en man här i min stad. Han heter Christoffer och är allt jag skulle vilja vara. Han gör väldigt fin musik under namnet Meadows. Och han har hackat sig in i mitt bröst. Som en hacker, alltså. Han har gjort en låt som blivit min nationalsång och häromdagen släppte han en ny låt som liksom fångar väldigt mycket vad jag känner.
You’re the thorn in my heart now
You’re the storm about to start now
When the silence is too loud
You just crash through my dark clouds
När orden inte finns
Hon.
Den här bilden.
Jag vill så gärna försöka berätta vad jag känner. Men jag kan inte. För orden jag behöver finns inte. De har inte hittats på än. Jag vänds upp och ned och ut och in. Det är som att hela jag faller framåt i en kullerbytta och sedan ramlar fritt rakt ned i ett varmt, skönt och härligt mörker. Där tiden stannar. Där allt är bra. Jag faller och faller. Det är väldigt skönt och lugnande.
Tills något händer. Ett SMS, ett chattmeddelande, en telefonsignal, en väckning, en mötestid, en resa eller något helt annat. Då rycks jag ut ifrån verkligheten och tillbaka till overkligheten igen.
Men. Jag vill tillbaka. In i de där ögonen. Jag har aldrig varit mer klarsynt kring något i hela mitt liv.
I ett förhållande med Fredrik Welander
Det är jobbigt nu. Tusen och åter tusen känslor, reaktioner och små ryck i tillvaron. Hela tiden. Jag har tömt mina batterier och börjat tappa kontrollen. Eller rättare sagt insett att det är väldigt lite av det som känns viktigt för mig just nu som jag kan kontrollera. Så då blir det den här ganska käcka inställningen som måste få råda: JAG MÅSTE FÖRHÅLLA MIG TILL ALLT SOM HÄNDER! Är glaset halvfullt eller halvtomt? I en orimlig värld är det mitt förhållningssätt det är fel på. Igen.
Jag passar liksom inte in. Och det är upp till mig att göra det.
Nåväl. 2016 är ett år när ALLT händer. Konsekvenser av ett helt liv. På gott och på ont. Tillsammans med henne jag älskar har jag petat i det djupa såret i mitt bröst lite för ofta den senaste tiden. Utan att liksom få det att bli bättre. Jag känner mig värdelös på så många sätt. Och att världen inte passar mig på minst lika många sätt. I en tid när jag måste vara bättre än någonsin för mina barn, för de jag arbetar med och för mig själv.
Det funkar så där. Visst, dagarna rullar på, ingen har dött och det mesta som ska göras blir gjort. Men, det räcker inte. Jag vill att mitt liv ska vara något mer än äta, sova, jobba, dö. Jag vill att den urstarka kärlek jag känner just nu ska definiera mer än några små skärvor av tid. Jag vill känna den lyckan oftare. Istället för den olycka och frustration jag går runt och bär på mest hela tiden.
Det kommer att krävas förändringar. Oklart vilka, oklart hur. Men jag måste sluta att köra jättefort i livets vänsterfil nu. Det går inte längre. Måste ta mig in i högerfilen för att hitta nästa avfart. Där ska jag parkera den här förbannade bilen för gott. Kasta bort nyckeln och gå rakt ut i livet. För det är inte motorvägen som är världen. Det är allt det där andra.
Utanför motorvägen finns nämligen det här. Igår när vi åt middag tillsammans. Eller när vi satt i soffan och pratade efteråt så säger hon plötsligt att hon hoppas att det var okej att hon taggade mig på det där sättet. Jag förstår inget eftersom jag inte kollat Facebook på ett par timmar. Så hon förklarar. Och jag dör.
Jag lyckas inte riktigt förklara. Tiotusen tårar känns bakom ögonen. Vill komma ut. Tårar av glädje, lycka och kärlek. Men, jag lyckas inte släppa ut dem. Den här gången heller. Av allt som händer just nu så är det här det som jag vill sätta i mitten. Den punkten. HON är i ett förhållande med Fredrik Welander. JAG är i ett förhållande med Sara Richert.
Det kanske är lite fånigt, men den här lilla bilden är livsviktig.
Håll mitt hjärta
Håll mitt hjärta
Håll min själ
Lägg mitt huvud i ditt knä
Säg att du menar
och vill mig väl
Håll mitt hjärta
Håll min själSom jag väntat alla år
Du kan läka mina sår
Ta mina händer och gör mig hel
Ta mitt hjärta
Ta min själHåll mitt hjärta
Håll min själ
Låt mig bara stanna här
Så allt jag ber dig allt jag begär
Håll mitt hjärta
Håll min själ
Håll min själ
Jag är så fruktansvärt trött. Det känns som att jag aldrig kommer att vakna igen, om jag somnar.
En låt om att vänja sig
Plötsligt dyker den upp. En låt som bara tar över…. allt. Den heter ”A matter of habit” och det är Moddi som just släppt den. Lyssna på den. Läs texten.
Learning to kill is a matter of habit
The more you have done it, the better you’re at it
It starts on the alleys of Sechem at night
The borderlines blur in the evening light
A rifle butt bangs on an old rusty door
”Where is your father? Get down on the floor!”
Soon it gets serious, a curfew’s declared
The city falls silent, there’s death in the air
Cocking his weapon with shaking fingers
Grits his teeth as he’s hugging the trigger
Young blood rushes, his heart pounds
He knows it gets easier the next time around
They’re just objects and shadows, not women and men
Learning to kill is a natural thing
Learning to fear is a matter of habit
The more you have done it, the better you’re at it
News from above reach the street
There’s no hope of living, the end is so near
Tidings of terror, a raven’s crow
Shutter your windows, lock up your homes
We’re just a handful, a tiny country
Surrounded by evil, they won’t let us be
They have hate in their hearts and in all that they bring
Learning to fear is a natural thing
Cruelty is a matter of habit
The more you’ve seen it, the better you’re at it
Every boy has a tyrant’s desire
Hands behind the head, legs spread wide
These are times of danger, times of despair
No room for compassion, a soldier can’t care
Our neighbors are vermin, they’re used to the blood
How can they feel pain when they’re living in the mud?
Through cruel routine a soldier is born
Ignorance soon turns to evil in war
Israel’s land is for Israel’s kin
Cruelty comes as a natural thing
Learning to love is a natural thing
It will find a way if you just let it in
It will be strange at first, but then you’ll see it
That learning to love is a matter of being
Being human is a matter of habit
A few baby steps, then you get better at it
To be for one minute, just now, just recall
The opposite side of the towering walls
But our hearts have hardened along with our skin
We built a bubble and let no one else in
We’ll be staring in wonder as the angel falls
Then being human will be a matter of course
Will be a matter of course
Den sammanfattar så mycket. Låten kommer släppas i projektet Unsongs där Moddi spelat in tolv förbjudna sånger från tolv olika länder.
Storyn bakom A matter of habit kan du se här:
Låtens original, med text av Alona Kimhi och musik av Izhar Ashdot kan du se och höra här:
Jag är väldigt berörd av den här låten. Något av det starkaste jag hört på mycket länge.