Nyårsafton och eftermiddagssentimentaliteten. Läser människors personliga små tankar om året som gått eller året som ska komma. Eller både och. Blir trött, glad, berörd och upprörd. Som vanligt. Tänker på mitt år. Var det bra? Var det dåligt? Eller var det bara?
Några saker tar jag med mig in i framtiden:
Det var tråkigt att min syn blev dålig och att det gick så snabbt. Efter att jag fått ett virus, eller om det var en bacill (läkarna förstod nog aldrig riktigt), på horhinnan i mars gick jag i flera månader med stora synproblem på vänster öga. Ljusskygghet och suddighet. Det blir så när hornhinnan är svullen och full med små mikroskopiska sår. Samtidigt så tappade jag synskärpan på kort håll och fick börja med läsglasögon. Allt har planat ut nu, men det som påverkats mest negativt är mitt fotograferande. Jag kan inte använda mitt favoritverktyg på samma sätt längre. Det är synd, eftersom bilden är mitt främsta sätt att uttrycka mig. Därför blir det mer och mer text istället.
Men, nog med tragedi. Det bästa handlade ju om annat.
Jag har lyckats bryta ett 43 år långt missbruk av natur och djur. Sedan åtta månader är jag vegetarian och det känns toppen på alla sätt. Jag bidrar inte längre till att djur behandlas illa och mördas, bara för att jag kan. Istället äter jag annat. För att jag kan. Snart tar jag kanske ett steg till och slutar med mjölk och ägg också. Anledningen är enkel, jag anser att alla levande varelser har rätt till sin existens utan att någon annan begränsar den. Jag har inte rätt att äta någon annan. Eller tvinga någon annan att göra mat till mig med sin kropp. Det är mitt högst egoistiska moralfilosofiska beslut och jag mår mycket bättre med att leva så. En av många tunga skam-grejer har lämnat mina axlar.
Jag har börjat odla min egen mat. Vårens och vinterns odlingsdebut slutade i succé och jag känner redan suget efter att börja förkultivera de plantor som ska ta plats i växthus och pallkragar 2015. Tomat, paprika, potatis, lök, bönor, chili, morot och säkert något mer. Härligt. Dessutom kommer det gotländska Alskogsrabarbern jag fick av Pia ta sig i år. Så söta saker blir det också. Gott.
Jag motade min flygrädsla och tog ett stort kliv över Atlanten. Tillsammans med de jag älskar mest levde jag i New York en vecka och det var helt fantastiskt. Vi var för första gången på en plats där alla trivdes. Världens bästa stad är ingens stad, den är allas. Vi åker tillbaka så snart vi kan. Det är vackert och energigivande att vara på en plats där alla är konstiga och normala. Och ingen kräver att du ska vara någon annan än dig själv.
Tillsammans med mina bröder har jag uppvaktat både mamma och pappa som fyllt jämnt i år. Så nästa år tar vi med oss dessa sjuttioåringar på varsin resa. En weekend i Berlin med pappa, och en i Amsterdam med mamma. Jag älskar de här dygnen, då kommer jag så nära min barndoms familj som det är möjligt, men nu med ett annat slags umgänge. Det är skönt att ta de dagarna och stärka banden som töjdes till bristningsgränsen så många år.
Efter en chatt med Fredrik Stengarn startades podden ”Vi borde prata mer om…” där han och jag samtalar med kloka människor som saker vi borde prata mer om. En mycket härligt grej som inte hade hänt om vi funderat så mycket. Vi bara körde. Vi har hittills spelat in 2,5 avsnitt. Hoppas hinna med ett tiotal under året som kommer. Samtal och dialog är själva livsbränslet. Och viktigt i tider när människor som försöker odla intolerans och hat jobbar hårt.
Mitt företag har fortsatt att utvecklas fint. Jag har haft förmånen att få jobba i långa och stora uppdrag. Känner mig tacksam för alla nya relationer och förtroenden det har skapat. Nästa år kommer jag dock att vara företagare på sparlåga. Jag kommer att fortsätta mitt arbete i Huddinge, men i mindre omfattning. Kanske kommer jag ha någon enstaka möjlighet att göra mindre uppdrag utöver det. Men den stora förändringen 2015 sker i mitt arbetsliv.
Jag börjar nu arbeta som politisk sekreterare för Miljöpartiet i Örebro. Efter att ha jobbat åt politiken i tjugo år ska jag nu äntligen jobba med den. Eller i den. Det kommer bli nytt, lärorikt och fantastiskt. I magen känns det fint att använda all kunskap och erfarenhet direkt i själva kärnan nu. Där idéerna skapas och utvecklas, där vi söker förtroendet. Det här uppdraget gör jag som anställd och det kommer att ta upp den mesta av min arbetstid. Ett viktigt jobb. På riktigt.
Sen räknar jag med att året i övrigt kommer att fyllas med härliga människor, goda samtal, ny musik, matlagning, hundpromenader och känslor all over the place. Säkert ett och annat KÄMPA!
Allt är som vanligt ungefär alltså. Om och om igen.
Tvättstugan på riktigt
Idag slog jag personligt rekord. Jag var i tvättstugan i 75 minuter. Varför? Jag manglade lakan. Tvättade och torkade. Det var fint. För första gången någonsin har jag manglat. Det var som terapi. Kommer göra det igen. Återkommande.
Dags att gå vidare
Du som tycker det räcker nu, med mångfalden, jämställdheten och bögeriet. Som inte riktigt vill vara med. Du som har dragit din gräns – hit men inte längre. Det är okej. Jag förstår att det inte är lätt alla gånger att vara en rädd liten människa. Är det själv ganska ofta. Det krävs trots allt en del mod att våga upptäcka sina egna fördomar. Eller att våga erkänna att man inte kan och vet allt. Den som inte har lust att lära sig mer om världen och andra människor har det inte lätt. Jag menar, världen förändras så snabbt. Plötsligt ska alla människor vara lika mycket värda på riktigt, inte bara i ord. Det är inte lätt för alla att hantera.
Du behöver inte.
Men, räkna inte med att jag tänker stanna och hålla dig sällskap där du står och muttrar något om att det var bättre förr. När män var män och kvinnor var kvinnor, chokladbollar kallades negerbollar och bögar låstes in. När det var okej med blyad bensin och hastigheten var fri. När barn fortfarande var uppfostrade och sopor slängdes i sjön. På den tiden när städer byggde parkeringsplatser istället för mötesplatser. När vi fortfarande fick röka på kontoret och kärringar skulle hållas kort. Det räcker nu. Jag har nämligen inte tid att lyssna på ditt rädda och okunniga trams längre. Istället följer jag med den stora majoritet av modiga, öppna och nyfikna människor som rör sig framåt och uppåt. Som vill vara med och bygga en bättre värld där vi tar hänsyn till varandra. Där respekt för ordet olika är grunden och där framtidens lösningar på dagens problem faktiskt tar hänsyn till jordens resurser inte är oändliga.
För här drar jag min gräns. Jag har inte tid längre. Du får gärna stanna kvar. Jag respekterar ditt beslut att inte följa med. Men jag tänker fortsätta framåt. Tack för den här tiden. Hej då.
Ni där framme, vänta på mig!
Några rader om att vara pappa till Hanna arton år
Jag har nog aldrig varit lyckligare än den där söndagen i juni 1996. 16 juni. När hon föddes, min dotter Hanna. Jag har nog aldrig varit räddare en de där två dagarna senare när en trött AT-läkare sade att hon hade hål i hjärtat och att jag skulle ta henne till ultraljud.
Det är lite så det har varit sedan dess. Lycka och rädsla, hand i hand. Det där hålet läkte och nu när Hanna fyller arton är det dags för mig att skriva ned talet jag inte får tillfälle att hålla. Eller inte vågar. Jag är en skrivande människa.
Är det en klyscha det där om att livet inte blir det samma i det ögonblick en man blir pappa? Nej. Från det där ögonblicket på förlossningen i Örebro fick mitt liv mening på djupet. Och ja, jag har varit beredd och kommer alltid göra allt jag kan för att hjälpa till, stötta, lyfta upp, krama, stärka… eller bara älska. För det där med att älska någon förbehållslöst, utan krav och utan något syfte har jag lärt mig under de arton år jag fått kalla mig Hannas pappa.
Det betyder inte alltid att jag gjort saker som hon gillat. Jag har ryckt upp henne med rötterna. Två gånger. Från den underbara miljön hos Ingegerd i Nasta till ett stökigare Myrängen. Från vännerna, innebandyn och pulsen i Huddinge till helvetes-Örebro och fucking-OP-skolan. Någonstans djupt inne mig känner jag att jag gjorde rätt. För min egen skull, och för hennes. Livet är inte logiskt.
Man måste dö några gånger innan man kan leva, som en sångare sjöng en gång.
Det har funnits stunder jag varit livrädd. I kulverten på dåvarande RSÖ på väg till det där ultraljudet. Helt ensam. Ditt barn har hål i hjärtat, vi måste undersöka det. Mitt uppdrag var enkelt, rulla henne i den där transparenta plastbädden till ultraljudsundersökningen. Stark som en björn, manlig som en superhjälte? Nej, snarare livrädd som en liten ensam ankunge bärandes på det sköraste som går att tänka sig. Åtta år senare och de där sekunderna när Camilla ringer mig och panikgråter och hulkar fram något iltransport till akuten och diabetes och jag hör samma panikgråt från Hanna, som sitter bredvid i bilen. Minuterna i taxin från Näringsdepartementets lokaler på Jakobsgatan till Huddinge sjukhus. En liten vardagsepisod när hon cyklade iväg på sin trehjuling från vårt lilla radhus på Ronnebygatan hela vägen ned till Parkhallen utan att vi visste var hon var under några minuter som kändes som en evighet.
Men, det var aldrig värre, eller gjorde aldrig mer ont när hon vägrade prata med mig. De där dygnen efter att vi berättade att vi skulle flytta tillbaka till Örebro. Minnet gör att jag gråter. När jag gjorde mitt barn så ont att hon vägrade prata med mig. När jag trodde att hon skulle hata mig för alltid.
Värdelöst. På riktigt.
De här känslorna. Det handlar om den där kärleken. Paniken jag får av att känna att mitt barn inte vill ha mig. Kanske den mest egoistiska känslan av alla? Jag vet inte. Men hon är det viktigaste jag har. En av de två finaste saker jag gjort, eller fått uppleva (den andra kommer jag skriva en annan text om, 16 juni 2022). Tacksamheten jag känner för att det blev vi. Att Camilla och jag fick bli Hannas mamma och pappa. Jag kan inte beskriva den tillräckligt.
Jag har sett henne lära sig gå på en gräsmatta på Närkesslätten. Missade stunden hon lärde sig cykla på en gräsmatta i Bodträsk by, men var med efteråt på gatorna i Stuvsta. Jag har spelat mig igenom Halo tillsammans med henne. Vi har skrattat rått när vi fäller varandra i PES eller FIFA. Hon krossar mig på några sekunder i COD. När hon ramlade och slog sig bad jag henne att ställa sig upp och komma till mig för att få tröst. Vi har spelat gitarr tillsammans. Piano. Vi delade fotbollslag i flera år. Jag har tagit tusentals bilder av henne och hennes kompisar i Stuvsta IF F96 och Huddinge Hockey Innebandy F96. Vi har varit på turné och kollat Springsteen i Oslo och nu senast Håkan Hellström i Göteborg. Hon har lärt mig upptäcka ny musik och nya filmer och jag har försökt betala tillbaka med mina favoriter. Från den där dagen hon satt på mina axlar och öste för fullt när Nicke och Mojje spelade i Vasaparken. Sedan de där sköna showerna med discosoulsvänget tillsammans med Ola & Gorillan.
Du får inte stoppa köttbullar i näsan, Marcus.
Det är så härligt att bara tänka på detta. Jag hoppas och tror att det här kommer att fortsätta. Är jag redo att släppa taget och låta henne flytta och bygga sitt eget liv? För några år sedan hade jag skrikit högt i panik, NEJ! Men något har hänt. Jag har blivit klokare och tryggare. Sanningen är att jag aldrig haft något tag att släppa. Hanna är sin egen. Från dag ett har hon gått sin egen väg. Den är inte rak. Nej, den har svängt hit och dit och det har varit ganska mycket uppför. Diabetes, tandreglering från helvetet, polyper, halsmandlar och allt det andra. Vi har vunnit matcher och förlorat. Jag har sett henne på scener och blivit stoltare än ordet räcker till för. Vi har rest. Både i tanke och handling.
Men nu är hon sin egen. Vuxen. I höst kommer hon att rösta för andra gången. Vi har börjat prata om de stora frågorna. Om idéerna och tron. Om alla människors lika värde och det faktum att det är olikheterna som är intressanta. De samtalen är fantastiska i all sin enkelhet. När vi kommer fram till att vi inte vet. Och att det finns mycket att upptäcka. Hon gör mig mer öppen och ödmjuk. Att jag får vara med och prata om detta med henne är oerhört stort. Mitt i det lilla, liksom.
Jag vet inte vilken del jag har i Hanna. Det jag vet är att jag aldrig kommer släppa taget om känslan av att jag är beredd att alltid stå där jag behövs. Framför, bakom eller bredvid. Jag kommer att kramas, hålla handen och jag kommer att gråta. Floder i glädje och sorg. Som de där två smärtsamma bilturerna mellan villan i Stensängen och jourveterinären vid Roslagstull. När den döende hamstern Puma skulle få hjälp. När jag sätter på en spellista med lugna låtar för att det ska vara behagligt ljud i högtalarna i denna jobbiga stund. När jag själv börjar gråta och försöker dölja det, istället för att vara den där urpappan jag tror att hon behöver. Jag tror ingen av oss kan lyssna på Band of Horses ”The Funeral” utan att minnas den här stunden. Jag trodde jag hjälpte. Men kanske skulle det varit tyst.
Jag kommer att finnas där så länge jag lever. Nära eller på avstånd. Men, jag kommer aldrig att bli den där stabile Stålmannen. Jag får finnas där som mig själv. Ofta orolig och rädd. Ibland knasig. Alltid stolt. Eftersom jag älskar mitt barn. Mitt stora fina barn.
Om jag hade hållit det här talet hade jag avslutat så här:
Hanna!
Du är en viktig människa. För alla som möter dig och låter sig beröras. Vi är några som är beroende av dig. Din mamma, din lillasyster, din pappa. Dina mor- och farföräldrar, kusiner och andra släktingar. Dina vänner. Det har aldrig handlat om att ha flest. Men de du har är bäst. Och det är rättvist. Livet fungerar så att det en människa ger får hon också tillbaka.
Du kommer nog att fortsätta leva ett liv där du får tillbaka. För du är en alldeles unik och fantastisk människa. En generös klippa att lita på. Ett ljus. Jag är stolt och tacksam över att det blev jag som fick kalla mig Hannas pappa. Och det kommer jag alltid göra. För det finns inget finare jag kan kalla mig.
Men nu håller jag inte det här talet. Istället är det en text. Så jag slutar med att citera en gemensam inspirationskälla, Håkan Hellström. Han har skrivit några rader som jag känner blir en bra avslutning. De avslutade hans fantastiska konsert på Ullevi för en vecka sedan. Och jag älskar den här texten. Jag förstår att det inte kan vara glasklart för någon annan, men för mig sammanfattar den vad jag känner för att vara pappa. Tack Hanna för att det blev jag.
Jag vaknade en morgon, från en dröm jag hade
Jag drömde att jag kunde sjunga, men det kan jag inte
Jag gick ut en kväll, för att känna lukten av våren
För jag trodde att jag kunde känna igen, men det kan jag inte
Universum är ett monster, men det har skonat dig och mig
Och jag gör vad som helst för att få ditt liv att verka bättre
Bättre..
Bättre..
Ibland är en lögn det finaste man har
Men det här är ingen lögn. Varenda ord är sant. Och jag är världens stoltaste och mest tacksamma pappa.
Fyrtiotre
För hundrafemtio år blev inte män särskilt mycket äldre än så här. Fyrtiotre år var en hög ålder då i det där landet som ganska många vill ska vara som då, fast nu liksom. Det är knasigt. Jag har haft en ganska intensiv arbetsdag och känner mig för splittrad för att tänka något klokt om att jag blivit ett år äldre. Förutom att min syn fortfarande inte återhämtat sig från viruset på hornhinnan och att jag känner mig allmänt skröplig och vanskött. Självkänslan är inte på topp, men jag jobbar på den.
Alla grattis under dagen har hjälpt. Tack.
Hamnplan-Naturens hus
En fin dag
Fokus på hallgolvet på morgonen. Härligt möte trots konstiga förutsättningar på morgonen. Väldigt bra session hos psykologen. Good News Magazine på hallgolvet på lunchen. Städat skrivbord och hyllor på kontoret så att min bror kan flytta in. Skönt fika och samtal med Maria och Pelle. Skönt radioprat med Päivi, Maria och Anna. Avrundning på kvällen med den starkaste teaterupplevelse jag haft. Världklass på scen när Örebro länsteatern sätter upp ”Den besynnerliga händelsen med hunden om natten”. Peter Jansson i rollen som Christopher Boone spelade så att det kändes i magen. Fantastisk scenografi och känsla.
En fin dag. Tack.
Saker som händer en grå onsdag
Letar efter en bild från 2007. För att hitta den måste jag gå igenom hundratals andra. Bilder från ett annat liv. Små barn, storstad och mer energi. Blir sentimental och varm i magen. Går ut med hunden. Tar ett längre varv runt Stadsparken. Ljuset från snön sticker skönt i ögonen samtidigt som jag hör ett nytt och liksom starkare fågelkvitter i parken.
På vägen hem läns ån vid Kanalvägen drabbas jag av akut livslust.
Att landa på landet
Äntligen. Ledig och känner det. En skön dag på landet. Luft som går att andas. Plötsligt ser jag detaljerna, känner dofterna och hör ljuden. Alla de där nyanserna som gör livet. Tid att läsa, lyssna och känna. Skönt.
CPH är ett bra ställe
Jag är i Köpenhamn med mina bröder och min mamma. Bor på det som sägs vara Europas största hostel, Danhostels höga hus vid Langebro och här trängs vi med människor från hela världen. Kul. Till och med de brittiska farbröderna som verkar vara med i någon slags blåröd orden med bjällror på benen och muggar i bältet. Vi kallar dem för ölscouter men tror nog att de är något annat.
Vädret är fantastiskt. Staden är fin och full med turister. Jag njuter. Fascineras av hur stor skillnad det är i stadsbyggnaden mellan Köpenhamn och svenska städer. Imponeras av dammarna, Nörrebro, Assistansens kyrkogård, och den enorma förvandling som pågår längs Köpenhamns vatten. Det är Pride-vecka i den danska huvudstaden och vid Rådhusplatsen är det glad och full fart. Till och med Näringslivets hus badar i regnbågsfärger, skulle det hända på Östermalm i Stockholm?
Mitt hjärta slår lite långsammare och jag mår bra av att strosa runt här och filosofera tillsammans med mina bröder och mamma. Gott. Idag går promenaden till Christiania. Heja Danmark!