Meadows släppte äntligen sin EP. Jag fick köpa ett signerat ex. Fint. Ett fint besked om framtiden och dessutom champagnens dag.
140+
Någonting är 140+. Ligger och väntar österut. Och är VÅRT. Något vi har tillsammans. Mitt hjärta slår fort och hårt igen. Men den här gången är det bara bra.
Stora beslut
Stora beslut.
Galen omvärld.
Undantag.
Sömnlöshet.
Det är lite för tvära kast just nu. Mellan härlighet och svårighet. Och varenda gång det händer så är jag ensam. Känner mig isolerad och oerhört långt bort. Det är rätt dåligt.
Att höra ihop kan vara svårt
Men, det här med att höra ihop kan vara svårt också. När det finns andra människor som inte vill att två personer ska höra ihop.
Att höra ihop
Hon är så vansinnigt vacker. Från insidan och ut. I det hon säger och det hon gör. Och jag är så lycklig över att hon sitter i min soffa ibland. Hemma hos mig. I en soffa som ska flytta hem till oss någon gång. Och bli vår.
Hela mitt väsen, varenda liten cell vill vara tillsammans med henne. Vill höra ihop och vara nära. Jag kan inte hitta rätt ord för att förklara hur det känns i mig. Jag har drabbats av den renaste och mest skoningslösa kärlek som finns.
Vi har lagt så mycket tid på att jobba. Vi har pratat med varandra i timmar om vad vi inte vill vara för varandra. För att kunna hitta en ren, jämlik och levande väg tillsammans. Nu har allt förändrats på något sätt. Som känns bra. Vi har börjat att prata mer om vad vi vill. Som att leva tillsammans. På riktigt. Att få tid att vara två. Att bo ihop nån gång. Dela vardag, glädje, sorg och framför allt tid.
Hon är så vansinnigt viktig för mig. Och att under så lång tid bara kunna vara tillsammans i små, små skärvor av tid, utan att kunna berätta om det har bränt mig lite. Men allt kommer att bli bra, och den senaste veckan har vi fått tid. Riktigt tid. Och vi har fått prata ut om massor av viktiga känslor. Vi lär känna varandra på djupet. Kärleken växer och snart spricker jag.
Vi hör ihop.
Det sista havet
När det stormade som värst. När vågorna gick som högst. Då råkade någon vifta till så att jag ramlade överbord. Och jag sjönk snabbt ned mot botten. Hjälpte till med några hetsiga och snabba simtag. Nere på botten var det mörkt och kallt. Inget syntes. Men det gungade mindre. Efter en kort tid blev trycket på bröstet alldeles för hårt. Så jag sökte någons hand och tog mig upp igen. Och uppe på ytan hade stormen kanske inte lagt sig, men vågorna var åtminstone lite lägre. Så vi lyckades hamna på kurs igen. På väg mot det sista havet.
Herz
Es ist auf deinem Balkon,
vielleicht holst du es besser rein
Und wenn du dann mal Zeit hast
brings mir doch vorbei
Es liegt in deiner Küche
weißt du, ich hab Angst
um Dinge, die schnell kaputt gehen können
die man noch gebrauchen kann
Es klopft in deiner Tasche
und pocht, weil du nich siehst
wie ab und zu dein Kamm kratzt
oder dein Kajalstift piekst
Ich bin in Gefahr
ich kann nich lang ohne leben
Fass dir ein Herz
ich werd sonst nich überstehen
Hast du kein Herz
du musst mir meins wiedergeben
Wird Zeit, dass du das merkst
sonst muss ich mir eins stehlen
Mein Herz liegt auf deinem Desktop
gespeichert unter meinem Namen
Schicks mir doch per Email
ich würds gern wieder haben
Ich glaub es liegt an der Kasse
ich deinem Lieblingsrestaurant
Und während du das Dessert vernaschst
rempelt irgendwer es ständig an
Mein Herz auf deinem Beifahrersitz
dort hat es nichts verloren
Und wenn du jetzt jemand anderen mitnimmst
sitzt er hoffentlich nicht vorn
Ich bin in Gefahr
ich kann nich lang ohne leben
Fass dir ein Herz
ich werd sonst nich überstehen
Hast du kein Herz
du musst mir meins wiedergeben
Wird Zeit, dass du das merkst
sonst muss ich mir eins stehlen
Någon har hackat sig in i mitt bröst
Det finns en man här i min stad. Han heter Christoffer och är allt jag skulle vilja vara. Han gör väldigt fin musik under namnet Meadows. Och han har hackat sig in i mitt bröst. Som en hacker, alltså. Han har gjort en låt som blivit min nationalsång och häromdagen släppte han en ny låt som liksom fångar väldigt mycket vad jag känner.
You’re the thorn in my heart now
You’re the storm about to start now
When the silence is too loud
You just crash through my dark clouds
När orden inte finns
Hon.
Den här bilden.
Jag vill så gärna försöka berätta vad jag känner. Men jag kan inte. För orden jag behöver finns inte. De har inte hittats på än. Jag vänds upp och ned och ut och in. Det är som att hela jag faller framåt i en kullerbytta och sedan ramlar fritt rakt ned i ett varmt, skönt och härligt mörker. Där tiden stannar. Där allt är bra. Jag faller och faller. Det är väldigt skönt och lugnande.
Tills något händer. Ett SMS, ett chattmeddelande, en telefonsignal, en väckning, en mötestid, en resa eller något helt annat. Då rycks jag ut ifrån verkligheten och tillbaka till overkligheten igen.
Men. Jag vill tillbaka. In i de där ögonen. Jag har aldrig varit mer klarsynt kring något i hela mitt liv.
I ett förhållande med Fredrik Welander
Det är jobbigt nu. Tusen och åter tusen känslor, reaktioner och små ryck i tillvaron. Hela tiden. Jag har tömt mina batterier och börjat tappa kontrollen. Eller rättare sagt insett att det är väldigt lite av det som känns viktigt för mig just nu som jag kan kontrollera. Så då blir det den här ganska käcka inställningen som måste få råda: JAG MÅSTE FÖRHÅLLA MIG TILL ALLT SOM HÄNDER! Är glaset halvfullt eller halvtomt? I en orimlig värld är det mitt förhållningssätt det är fel på. Igen.
Jag passar liksom inte in. Och det är upp till mig att göra det.
Nåväl. 2016 är ett år när ALLT händer. Konsekvenser av ett helt liv. På gott och på ont. Tillsammans med henne jag älskar har jag petat i det djupa såret i mitt bröst lite för ofta den senaste tiden. Utan att liksom få det att bli bättre. Jag känner mig värdelös på så många sätt. Och att världen inte passar mig på minst lika många sätt. I en tid när jag måste vara bättre än någonsin för mina barn, för de jag arbetar med och för mig själv.
Det funkar så där. Visst, dagarna rullar på, ingen har dött och det mesta som ska göras blir gjort. Men, det räcker inte. Jag vill att mitt liv ska vara något mer än äta, sova, jobba, dö. Jag vill att den urstarka kärlek jag känner just nu ska definiera mer än några små skärvor av tid. Jag vill känna den lyckan oftare. Istället för den olycka och frustration jag går runt och bär på mest hela tiden.
Det kommer att krävas förändringar. Oklart vilka, oklart hur. Men jag måste sluta att köra jättefort i livets vänsterfil nu. Det går inte längre. Måste ta mig in i högerfilen för att hitta nästa avfart. Där ska jag parkera den här förbannade bilen för gott. Kasta bort nyckeln och gå rakt ut i livet. För det är inte motorvägen som är världen. Det är allt det där andra.
Utanför motorvägen finns nämligen det här. Igår när vi åt middag tillsammans. Eller när vi satt i soffan och pratade efteråt så säger hon plötsligt att hon hoppas att det var okej att hon taggade mig på det där sättet. Jag förstår inget eftersom jag inte kollat Facebook på ett par timmar. Så hon förklarar. Och jag dör.
Jag lyckas inte riktigt förklara. Tiotusen tårar känns bakom ögonen. Vill komma ut. Tårar av glädje, lycka och kärlek. Men, jag lyckas inte släppa ut dem. Den här gången heller. Av allt som händer just nu så är det här det som jag vill sätta i mitten. Den punkten. HON är i ett förhållande med Fredrik Welander. JAG är i ett förhållande med Sara Richert.
Det kanske är lite fånigt, men den här lilla bilden är livsviktig.
