Jag trodde att det här var den stora kärleken för oss båda. Det var det inte. Och nu är det över. På riktigt. 15 oktober 2017. Jag kommer alltid att älska henne. Men jag kommer aldrig att kunna se henne igen.
Staden har krympt och det gör mig arg
En sak som jag lever med varje dag stör mig väldigt mycket. Det handlar om hur min hemstad krympt och liksom kväver mig. Det handlar om att jag hela tiden ser mig om efter människor jag inte ska möta när jag går på gatorna.
När känslorna runt uppbrottet var som allra starkast, när jag krossade en annan människa för att bli fri, då behövde jag tänka på hur jag rörde mig på gatorna och med vem för att inte göra människan jag krossat mer illa. Sedan hände något annat, och en människa jag inte ens känner valde att hata mig, vilja mig illa. Under en lång tid hade jag hela tiden koll på människorna som är i närheten av mig. Rädd för att göra någon illa, rädd för att någon annan skulle göra mig illa. Sedan fanns några till som jag helst inte skulle möta. Som kunde bli ledsna om de såg mig, eller mötte mig i fel sammanhang.
Under en ganska lång tid var jag både ett hot, och hotad. Det gjorde att jag aldrig slappnade av när jag var ute. Om jag inte var ute och sprang någonstans där jag hade total överblick över landskapet.
Ingen jag pratat med detta om har riktigt förstått (och de är väldigt få eftersom jag försöker att ta hänsyn till alla inblandade och hålla detta för mig själv så mycket som möjligt). Problemet har varit mitt. Som att jag överreagerat.
Slappna av lite. Skärp dig.
Well, nu i oktober 2017 har detta nått en helt ny nivå. Vädret är toppen. Solen skiner och luften har blivit behagligt varm efter en längre tid av kyla och regn. Jag går ut i mina kvarter. Kollar lite second hand, köper en kaffe på Pressbyrån och sätter mig i solen och tittar ut över Slottet. Funderar på att gå upp över Storbron och bara gå runt lite och se om jag möter någon jag känner.
Sen kommer pausen jag lever i rakt mot mig. Inser att jag inte kan gå någon annanstans till de där rummen på vinden som jag borde tycka är mitt hem. För nu har jag en människa till jag inte kan möta på gatorna. Den allra viktigaste.
Jag försöker slappna av lite. Skärpa mig. Men jag är väldigt arg och lika ledsen. Alla de här månaderna av att leva som ett hot. Att leva under hot om göra fel bara för att jag är jag. De har begränsat mig. Min hemstad är inte min. Staden har krympt och jag håller mig i mina kvarter.
Jag önskar att någon hade lust att ta det här på allvar. Och hjälpa mig. Jag önskar att jag kunde be någon om hjälp. Jag orkar inte låtsas som att det är mitt hjärnspöke, när det själva verket är andras hjärnspöken som fått mitt ansikte.
Var inte rädd
Var inte rädd. Det finns en mörklagd hamn.
Du ser den inte nu, men färdas dit.
Det enda jag vill
Det enda jag vill i livet är att göra gott. Tillsammans med andra människor. Jag är en naiv, blåögd, romantisk…. idiot. Som blir allt äldre. Och tyvärr allt tröttare. Jag har problem med att hitta sammanhang där det finns nån slags balans. Där känslorna jag delar med mig av möts av känslorna jag får tillbaka. Har levt hela livet i någon slags underskott.
Det finns människor som tycker att jag är perfekt när jag är rolig, smart och inspirerande. Men som inte vill vara det tillbaka. Jag har mött ganska många sådana genom åren. Oftast blir en sådan relation intensiv, vi gör något tillsammans, och sedan går vi åt skilda håll. Ses ibland i något sammanhang, säger att vi borde höras, men sedan gör vi det aldrig. Det finns också människor som ser min högkänslighet, men inte riktigt förstår den. Som vill mig väl, men ofta för att jag är viktig för dem, inte för att jag bara är.
Nu har jag kommit till en punkt i livet där den här obalansen har gjort mig tom och trött. Och då försvinner människor tydligare. Det är liksom upp till mig att hitta rätt och att be om hjälp. Men, jag är tom. Jag vet inte hur.
Ibland ber jag. Om att det ska komma någon som vill möta mig. Älska mig, acceptera mig och respektera mig för den jag är. Som vill vara med mig för att jag ÄR, inte för att jag GÖR. Jag har vetat att den kärleken finns hela livet, men jag gav upp på att någonsin hitta den. Sen hände något. Någon kom in i mitt liv, sade något som förändrade allt och fick mig att tro på att jag var viktig. Det började brinna. Men, det verkar som att ljuset brann i bägge ändar. Väldigt starkt, väldigt ljust, men tyvärr väldigt kort. Lågan är fortfarande oerhört intensiv. Men den där lågan har börjat flacka och flämta. Mörkret runt om är väldigt kompakt och snart finns det ingen näring kvar för elden. Nu behövs ett nytt ljus, som brinner i en låga. Lugnt och fint. Varmt.
Och här står jag. Med ett rusande hjärta, en tom hjärna och en förlamande känsla av förtvivlan. Jag har levt med en lugn och stilla tro på att det bästa inte har hänt än. Som han sjunger i en av de viktigaste låtarna i mitt liv, Håkan. Jag ville så gärna att han skulle ha rätt.
Nu vet jag inte längre. Det känns som att allt liksom tar slut. Ungefär nu.
Man måste dö några gånger
Man måste dö några gånger innan man kan leva, sjunger Håkan. Hur många gånger, undrar jag. För som det känns den här morgonen orkar jag inte dö fler gånger.
Kärleken eller vardagen?
Varför är det så svårt? Sedan separationen för snart två år sedan har allt i vardagen blivit svårare, krångligare och många av utmaningarna som livet innehåller blivit dubbelt så stora. Att möta en del av de saker jag möter i mitt liv som ensam är helt värdelöst.
Livet går inte ihop. Logistiken håller inte. Tiden räcker inte. Jag klarar det inte på egen hand. Bokslutet över livet just nu visar tydligt att det inte funkar. Att allt har blivit sämre sedan separationen.
Allt utom kärleken. Den har aldrig varit starkare i mig än den är nu. Synd att det inte finns plats för den i vardagen. Äta, sova, jobba, dö.
Välj glädjen, liksom.
En sån där låt som träffar mitt i hjärtat
Ibland kommer det en sån där låt. Som träffar mig mitt i hjärtat. När det känns som att den som skrivit låten kunde varit jag. Det här är en sådan. Som kan sammanfatta mina senaste månader. Den heter ”Dying” och är skriven av Calvin Arsenia. Kärleken jag har i bröstet är fantastisk och pulserande, men ibland gör den väldigt ont också.
You’ll have to scrape me off the ground
All these lies been bringing me down
Been forced to act like I don’t care
But honey, I’ve been bleeding everywhere
I’m dying! I’m dying to love you
Yes, it’s true
It’s true
I’m dying! I’m dying to love you
Yes, it’s true
It’s true
My head ain’t in the clouds
But all these chik-chek-chuky-chalk lines and sirens have been bringing me down
And you don’t think I got what it takes
But you can push, pull, squish, and squeeze me
I swear I won’t break
And I’m dying! I’m dying to love you
Yes, it’s true
It’s true
I’m dying! I’m dying to love you
Yes, it’s true
It’s true
What’s your solution to our future and your past?
I’ll give an answer to the question that you never asked
I’m dying! I’m dying to love you
Yes, it’s true
It’s true
I’m dying! I’m dying to love you
Yes, it’s true
It’s true
Nu känns det tomt
Det var hit jag skulle. Har kommit fram till en sån där punkt jag sätter upp för att livet ska röra sig framåt. Jag skulle ta mig igenom sommaren och göra mitt för att den här vackra grejen som kallas Live at Heart skulle bli bra.
Och nu är jag här. Det känns tomt. Så frågan är, vad händer nu?
Fast [plats för egna anteckningar]
Jag behöver hitta något fast. Fast mark under fötterna. En fast punkt. Något fast att hålla i. Fast vad som helst. Mitt sätt att leva fungerar inte längre. Mitt relativa förhållningssätt till allt. Det gör att människor och saker liksom kör över mig gång på gång just nu. Och jag kan inte säga stopp.
Eftersom jag inte vet vad min utgångspunkt är. Eller åt vilket håll jag är på väg. Ens varför.
Det jag helst av allt vill, och jag trodde var inom räckhåll, verkar inte vara det. Inte nu, inte på kort sikt, kanske inte ens på lång sikt. Alltså krävs det något annat. Oklart vad.
Men, det får gärna vara fast.
För det här livet (som landat i att jag bor på olika ställen, är luspank, jobbar för mycket och kanske inte alltid med saker som jag är bra på, försöker hantera mitt barns sjukdom på ett förutsägbart sätt trots att den sällan är förutsägbar… och lite annat) håller på att ta livet av mig. På riktigt. Och då kommer ju det där jag helst av allt vill definitivt aldrig att bli möjligt.
Musik och känslor
So what would you pick if you had to choose
Between taking a risk and playing safe?
Because I would say
I don’t want to play if I’m gonna lose
But I don’t want to lose because I didn’t play
And I’ll tell you something that you didn’t know
I could get used to have you around
Yeah baby, in my arms
How does the old expression go?
It’s something about setting of false alarms
But I want to fall in love with you
I want to fall in love with you
But I don’t want to fall in love with you
If I’m gonna fall apart with you
Ikväll såg jag La La Land. En vacker romantisk musikalfilm som slutar olyckligt. Och så dyker den här låten upp från ingenstans. Musiken och känslorna liksom. Här sitter jag fel sida av stan, när jag behöver känna Någon nära mig.