Publicerat

Tänk om

Tänk om Gud är energin som efter att den lämnat solen aldrig kan förstöras utan bara hittar nya vägar.
Tänk om Gud är kolatomen som inte kan förstöras.
Tänk om Gud är den där värmen som du känner i ansikten i klarblå dag i mitten av januari.
Tänk om Gud är det där skrattet som du inte kan låta bli att smittas av.
Tänk om Gud är den där pigga morgonen när alla andra sover och du får saker gjorda.
Tänk om Gud var den där goda middagen du bjöd på.
Tänk om Gud är det perfekta moll-ackordet.
Tänk om Gud är blicken du möter som inte behöver ord.
Tänk om Gud är värmen du känner när du hjälpt någon.
Tänk om Gud är modet när du vågar be om hjälp.
Tänk om Gud är den perfekta isen på sjön när du skrinnar ut.
Tänk om Gud är vågorna som slår mot stranden där du står.
Tänk om Gud är den gamla eken du sitter lutad mot.
Tänk om Gud är sucken som kommer när du tar den första klunken.
Tänk om Gud är orden “God natt, älskling. Sov gott.”.
Tänk om Gud är din mamma.
Tänk om Gud är låten som alltid får dig att dansa.
Tänk om Gud är killet i magen när du tar det modiga språnget.
Tänk om Gud är levlingen.
Tänk om Gud är jäsningen som får brödet att resa sig.
Tänk om Gud är författaren du läser.
Tänk om Gud är känslan av tillsammansskap i havet av människor framför den stora scenen.
Tänk om Gud är artisten på scenen.
Tänk om Gud är den spegelblanka kvällstystnaden i ljum kajaktur i augusti.
Tänk om Gud är den krispiga klarkalla morgonpromenaden.
Tänk om Gud är du i någon annans liv.
Tänk om Gud är den där ellipsen alla himlakroppar rör sig i.
Tänk om Gud är livets cirkulära flöden i årstidernas skiftningar.
Tänk om Gud är mellanrummet där saker kan uppstå.

Eller å andra sidan.

Tänk om Gud är nätterna du inte kan sova.
Tänk om Gud är punkan på cykeln på morgonen när du har bråttom.
Tänk om Gud är sjukdomen som inte ger sig.
Tänk om Gud är hotet och hatet och polariseringen.
Tänk om Gud är rädslan du känner för det okända.
Tänk om Gud är pandemin.
Tänk om Gud är pusselbiten som försvann.
Tänk om Gud är låten som alltid får dig att gråta.
Tänk om Gud är orättvisan som aldrig släpper människorna ur sitt grepp.
Tänk om Gud är den trasiga manicken du behöver betala någon för att laga.
Tänk om Gud är plutonium i en stidsspets riktad mot din stad.
Tänk om Gud är slaget som dödar en människa.
Tänk om Gud är paniken som får dig att sluta andas.
Tänk om Gud är det tomma kontot i slutet på månaden.
Tänk om Gud är tystnaden i ensamheten i ditt liv.
Tänk om Gud är gåtan du inte löser klart.

Tänk om Gud inte är svaret, utan frågorna?
Tänk om Gud är ett litet ord skapat av människor.
Tänk om Gud inte är något som existerar, utan själva existensen.

Kanske är det något att tro på, istället för att tänka på.
Något som varken går att fly ifrån eller prestera sig till.

Existensen. Tänk om du är en del av den.

Publicerat

Drabbad

Jag blir drabbad. En stark primitiv och ren känsla tar över min mage, min bröstkorg och sprider sig ut i hela kroppen. Tårar växer fram bakom ögonen. Känslan är inte en utan många. Värme, sorg, lycka, tacksamhet. Det känns som att jag suddas ut en kort stund och blir en del av allt och alla i alltet.

Vad är det som händer?

Vi är några få personer som stilla och liksom från varsitt håll samlats i den stora kyrkan. Det är fredag och middagsmässa. En kort, avskalad mässa där vi möts, leds i textläsning av en präst, får dela nattvard, önska varandra frid och skickas hem med Guds välsignelse. Det är inte något som liknar den traditionella högmässans glam och fest. Nej, det här är befriande tomt på allt överflödigt.

Känslan uppstår när prästen uttalar några särskilda ord precis innan vi välkomnas att ta emot det lilla brödet som doppats i vin. Det är som att något bryter igenom hela mitt skal, hela min påhittade person, den som jag visar upp för världen. Något sprider sig inifrån och ut. Jag blir drabbad. Älskad och sedd. Upplevelsen är större än ord kan göra rättvisa.

I den här stunden, och i dess eftervärme, så blir alla ord, teorier, tankar och studier väldigt små. Teologin har många saker att säga om min upplevelse. Även psykologin. Det finns en term – Illud Tempus – som beskriver känslan. En känsla som är min, som drabbat och drabbar så många andra att den finns beskriven på olika sätt av vetenskapen. Kanske är det själva meningen med riten, kanske inte. Kanske är det just detta som låg bakom orden om att drabbas av Helig Ande, som återfinns i Bibeln, kanske inte.

I kristen tradition talar vi om att vara en och samma kropp. I Budhistisk tradition finns tankar om att undvika dualitet. Att allt är inget och inget är allt. När jag är på middagsmässa så känner jag det så starkt att jag slutar tro. Jag vet.

Allt är oändligt på utsidan.
Jag är oändlig på insidan.
Det kan svindla.
Jag är inte rädd.
Jag är inte färdig.
Allt är som det ska, och ska bli.
Vi är på väg hem, tillsammans.
Det bästa har inte hänt än.
Vi hör ihop.

Gud är inte någon eller något som existerar.
Gud är ett litet ord för själva existensen.
Något jag tror på.

Det är fredag. Jag är drabbad och tacksam.

Har jag förlorat förståndet? Nej, allt är glasklart.

Publicerat

Nobody has to know

Göteborgs Filmfestival smygstartade med den här fina, lågmälda, levande filmen om två rimligt unga/gamla människor som möts i kärlek. Vansinnigt vackert foto och fin handling. Små, gester som lämnade stark eftervärme.

Se den om du får chansen. Nobody has to know, regisserad av Bouli Lanners (som också spelar en av huvudrollerna). Jag är fortfarande berörd av den, flera dagar och filmer senare.

Fina titellåten kvalade in på en spellista också. 

Publicerat

Torpsommar

Mitt i stressen över att jobbet börjat på riktigt igen samma vecka som jag tentar av grundkursen i Religionspsykologi och ska lämna in en analys efter en deltagande observation så händer två fina saker:

  1. Regeringen fattar beslut om att slopa fribeloppet för vårterminen 2022. På grund av pandemins fortsatta realitet får vi som studerar fortsätta att arbeta hur mycket vi vill vid sidan av våra studier utan att det påverkar våra möjligheter att ta studielån. Det underlättar för mig i vardagen.
  2. Vi får klart med sommartorp! Maria och jag får hyra ett fint torp med tillhörande gäststuga (som en egen liten gårdsbildning nästan) under det kommande året. Det blir skönt. Enkelt liv. El finns, men inte rinnande vatten. Torparliv helt enkelt. På en plats där det kommer att vara tyst och där det går att se stjärnorna. Det blir toppen. Inte minst att sitta under den där magnifika eken som är så stor att själva torpet inte syns på Google Maps satellitbilder. Vackert så. Många små sjöar i närheten och några lite större. Bad för henne, paddling för mig. Koppelfritt liv för Vilda. Ett litet stilla ställe att fly till när det känns rätt. Fyrtio minuter hemifrån. Tack.

Publicerat

Jul igen

Det blev jul igen. Inget var som vanligt men allt var som det ska. Fint häng med nya människor och de två som kallar mig pappa var med igen. Debut som kyrkvärd och en fin enkel julnattsmässa. En tur till Västergötland och ett vacker hem. Promenader i sol och samtal om allt som händer. Alla bär på sitt. Ibland blir insikten om detta glasklar. Det är inte alltid lätt, men det är som det ska.

Jag är tacksam.

Publicerat

Klar luft

Vi åker ut till Hjälmarsberg igen, hon och jag. Hon är pigg och glad. Får springa fritt utan koppel. Jag är pigg och utsövd. Fina dagar med riktiga samtal med vänner som går igenom livet och möter sorg och svårigheter. Det är skönt att möta människor på riktigt, istället för i snabba och polariserade utrop i sociala medier.

Vi andas. Låter den kalla vinden som blåser över Hemfjärden bita lite i oss. Det är skönt att vara människa. Att vara begränsad och inte stå utanför elementen. Det är skönt att känna helheten. Jag är ingenting, och först då kan jag bli en del av allting.

Allt är som det ska, och ska bli.

Publicerat

December

Har precis lämnat in etik-tenta och packar nu väskor för att åka österut. Frukostmöte i Flemingsberg och sedan affärsrådgivning i Järna. Sen blir det fredagkväll i Solna med Maria som ska på utbildning på lördagen. Då styr jag hem till Kaserngården och lite julpyssel med flickorna som kallar mig pappa. Det blir toppen.

Det har varit en körig höst. Men sakta men säkert, eller tokstressigt, så börjar projekten jag jobbat i närma sig avslut och jag ser fram emot några kommande år med fullt fokus på studier. Ska ju läsa på Hagabergs folkhögskola (halvtid) under nästa år också, förutom heltidsstudierna vid Umeå universitet.

Publicerat

Människor som vill ha svar

Det är inte sällan oroligt att vara människa. Men just nu ligger något i luften. Något ödesmättat. Det kan vara hösten och mörkret som lägger sig. Det kan vara det ständigt pågående skrikandet om hårdare tag i samhället som gärna kommer i sällskap med berättelser om förtroende som saknas och brist på tillit. Det kan nog också vara klimatkrisen.

Människor som vet att jag studerar teologi ställer ibland frågor till mig. Nyfikna frågor om varför. Men också egna existentiella frågor. Jag känner och märker att många är oroliga nu.

Livet är inte en tävling. Men många vill ha snabba enkla svar på det största frågorna. Det gjorde jag också. Länge. Försökte lösa dem genom att läsa på och agera. Nästan alltid men panikkänslor och tvivel. Sedan gav jag upp. Och där står jag nu och försöker leva i någon slags tro på att allt är som det ska. Det kan ju inte vara på något annat sätt.

Jag vill gärna hjälpa andra människor. Ibland är det svårt. Det är lite för många som tappat tilliten och meningen. Som vi får när vi är tillsammans. När vi är i ömsesidigt respektfulla och kärleksfulla relationer. När vi vill varandra väl. Dit är det inte så svårt att gå egentligen, men samtidigt är det en av livets allra tuffaste upplevelser. Ökenvandringen måste vi göra själva.

Hur kan vi hjälpa våra vänner som är ute i öknen? Jag vet inte. Kanske genom att tro på dem. Att vara med dem när det går. Utan att styra och ge konkreta råd. Jag vill lära mig. Teologen och prästen Björn Eidsvåg har skrivit en fin text om det där i låten Eg ser:

”Eg ser at du er trøtt
Men eg kan ikkje gå alle skrittene for deg
Du må gå de sjøl
Men eg ve gå de med deg
Eg ve gå de med deg

Eg ser du har det vondt
Men eg kan ikkje grina alle tårene for deg
Du må grina de sjøl
Men eg ve grina med deg
Eg ve grina med deg

Eg ser du vil gi opp
Men eg kan ikkje leve livet for deg
Du må leva det sjøl
Men eg ve leva med deg
Eg ve leva med deg

Eg ser at du er redd
Men eg kan ikkje gå i døden for deg
Du må smaka han sjøl
Men eg gjer død til liv for deg
Eg gjer død til liv for deg
Eg gjer død til liv for deg”

Jag tror att de där orden går att förstå på sitt originalspråk, men för den som vill läsa på svenska så går texten så här:

”Jag ser att du är trött
Men jag kan inte gå alla stegen för dig
Du måste gå dem själv
Men jag vill gå dem med dig
Ja, jag vill gå dem med dig<

Och jag ser att du har ont
Men jag kan inte gråta alla tårarna för dig
Nej, du måste gråta dem själv
Men jag vill gråta med dig
Ja, jag vill gråta med dig

Jag ser du vill ge upp
Men jag kan inte leva livet för dig
Nej, du måste leva det själv
Men jag vill leva med dig
Ja, jag vill leva med dig

Jag ser att du är rädd
Men jag inte gå i döden för dig
Du måste smaka den själv
Men jag gör död till liv för dig
Ja, jag gör död till liv för dig
Åh, jag gör död till liv för dig”

Lyssna på låten med Björn Eidsvåg här.

Här finns en version på svenska med Sonia Aldén.

Människor vill ha svar. Livet kan innebära lidande. Det möter vi nog bäst tillsammans. Då blir det lättare att tro på något och att känna mening. Det finns sällan snabba och enkla svar på de stora frågorna. Men tillsammans kan vi möta alla tvivel, det är jag övertygad om.

Publicerat

Vänern

En dag i Karlstad. Hälsa på en student som kämpar. Vi tog en god vän som också kämpar. Det är lite för mycket kamp. Men en del perioder i livet blir det så. När vi är några som kämpar som ses och äter lunch i solen ute vid Vänern så blir det ju lite skönare.

Publicerat

Det bästa har inte hänt än

Jo. Så här är det. Två goda vänner har blivit förälskade. Jag har flyttat in hos Maria. En tioårig vänskap vävde band mellan oss. Jag tappade bort henne längs vägen. Sen kom ett år av kaos, sorg och ensamhet. För oss båda. På olika sätt. Vi möttes igen. Utan vara de där dynamiska idémänniskorna vi varit tillsammans tidigare i uppdrag, gemensamma företag och idéer. Som föreläsare, rådgivare och projektledare. Nej, vi möttes i en vinter av sorg och saknad. Tröstade varandra, lyssnade på varandra.

När vi möttes igen, utan att prestera, i ett varande… då fick något annat plats. Kärlek. Djup och varm. Omöjligt att ignorera.

Något har fört mig mig hit. Jag är tacksam. Livet kallar och jag lyssnar. Vågar lita på det och går med. Vi är på väg hem, tillsammans. Jag är inte rädd. Allt är som det ska och det bästa har inte hänt än.