När slutar hjärtat slå? När är det dags?
Bröd, bröd, bröd
I helgen fortsatte vi läsa oss att baka. Fyra olika bröd. Levain, baguetter, småbröd och det första grytbrödet. Alla blev bra. Nya handgrepp, mjölblandningar och känslor. Det är som sagt fantastiskt att upptäcka detta. Att äntligen kunna skapa något från noll. Som blir bra. Som uppskattas.
Dessutom närkontakt med tussilago. Fint.
Gör något riktigt
Alltså det här brödet. Har hittat en recept jag klarar. Det är enkelt, tar tid och blir fantastiskt gott bröd. Den här morgonen baguetter och frallor. Ska vi ta med när vi äter frukost med vänner.
Jag älskar att hitta något jag kan göra rent praktiskt. Hela livet har gått ut på att prata, lyssna, tänka och försöka påverka människor. Eller ge råd. Ibland har det varit värt något, men oftast har det inte varit något annat än fåfänga försök att hitta sammanhang. På gott och på ont.
Men, det här bakandet är något annat. Det börjar så enkelt, med bara lite mjöl och lite vatten. Sen matar jag den där kladdiga lilla smeten och den får liv. Tillför mer mjöl, mer vatten och låter den jäsa. Den tar sin tid. Min påverkan är minimal. Men den gör skillnad.
Jag gör något på riktigt. Det är skönt.
Nära livet
Sov på sjukhus inatt. Med lilla barnet. Hon togs in akut igår kväll med fruktansvärd huvudvärk, kräkningar och allmän smärta i kroppen. Hennes mamma var med henne och jag gick dit eftersom jag inte hade något val.
När barnen lider ska jag vara med. På ett ganska självklart sätt blir livet sällan mer levande. Alla känslorna på samma gång. Villkorslös kärlek, hjälplöshet, oro, stress. Det togs prover och sattes in smärtstillande. Men, de ville behålla henne över natten. Jag stannade hos henne.
Frågor i huvudet och magen. Hjärnhinneinflammation? Influensa? Något annat?
Med tom mage och utmattad av smärtan kändes det skönt att hon fick vara i vårdens varma händer med ett blodsocker som höll sig lågt. Sent på natten fick vi besked om att det var influensa. Vi fick order om att stanna i vårt rum och sen fick sällskap av en mycket mindre människa som var smittat av samma virus. En liten människa som fick andningshjälp.
En annan mamma och en annan pappa. I samma känslor som jag. Och så vårdens fina människor som tog hand om oss. När jag gick hem igen, efter att läkaren givit oss några fler besked och hennes mamma hämtat upp henne, slog hjärtat lugnt. Gick längs Trädgårdsgatan hem i regnet och kände in i märgen hur livet faktiskt är.
Sen öppnade jag Facebook. Fullt av vuxna som hånar barn som demonstrerade mot just oss vuxna och vår totala oförmåga att göra det som krävs för miljö och klimat. Stängde ned. Har inte tid med den där typen av låtsasliv längre.
Jag har något viktigare att göra. Oklart vad, men jag tror att det handlar om att leva.
Bakar bröd, riktigt bröd
När jag fyllde senast så fick jag en halvdagskurs i surdegsbakning i present av Sara. Idag gick vi den. Tillsammans med ett tiotal andra. På Malins hembageri på Öster. Det var underbart att få baka i ett bageri. Bara bakbordet var värt att dö för. Kom hem med massor av knäckebröd och sex limpor. Plus två surdegsgrunder.
Vad lärde bagaren mig då? Typ, att allt handlar om känsla. Och rena råvaror förstås. Nu vill jag bara baka bröd. Inget annat.
Nio plus nio
Skön dag i Malmö. Nio kilometer löpning ned till havet och tillbaka på morgonen. Sedan nio kilometer till i sällskap av lilla barnet. Vi har pratat om allt och inget. Ätit årets första utelunch (falafelrulle på Möllevångstorget), köpt second hand, kikat på Rytmus här i Malmö, kollat in Stadsbiblioteket, promenerat och haft det fint. En lokalproducerad LP-skiva köpte vi också. På vägen hem gick vi och kollade in Kronprinsen. Ett fantastiskt tidsdokument över arkitektur och stadsbyggande. En gång något av det modernaste och finaste som skådats, idag på dekis.
Morgonens löpning var finfin. Älskar att ta mig genom parkerna ned till havet. Det är så enkelt. Solen i ögonen, knoppar som är nästan redo, en bitande vind (men från söder) och människor i rörelse. Jag vill börja alla mina dagar ungefär så.
Hjärta Malmö.
Sjön
Åker tillbaka. Till platsen där det började. Ironiskt nog har någon lagt en platta ungefär precis där. Försöker andas. Tittar ut över sjön. Isen ligger tjock, men solen äter på den. Det kommer att bli vår även i år. Hunden jag går i gamla fotspår. På vägen tillbaka till stan stannar vi och går ut på en ö. Sjön är där. Men, den säger ingenting. Ändå säger den liksom allt.
Valen, livet och konsekvenserna
Det har gått många år sedan den där molniga eftermiddagen på Tylösand. Stora barnet tog bilden på lilla barnet. Jag går där i bakgrunden. Som jag liksom alltid gör. Hon bär den röda Holstein Kiel-hoodien. En fåfäng gåva från mig. Ett klubbmärke från ett halvmediokert fotbollslag från hemstaden jag aldrig bott i och aldrig heller kommer att bo i.
Det är 2019 nu. Tåget går. Repet dras.
Livet har tagit mig till ett beslut. Som jag inte förstår hur jag ska kunna ta. Och det gör mig tröttare än någonsin.
Det är för många saker som sker samtidigt och min hjärna hinner inte med. Inte hjärtat heller. Valen är för många. Konsekvenserna är enorma. Trots att vi behöver varandra vill hon inte bo med mig. Av helt fel anledningar. Hon kan förstås inte ha fel, men jag kan det. Så här står jag mitt i ett val.
Tre år efter det som jag trodde var det värsta valet. Nu kommer ett nytt. Som får mig att tvivla på allt. Att jag gjort rätt i det förflutna. Att jag kan göra rätt i framtiden. Att jag min känsla fortfarande finns och fungerar. Jag vet inte något längre. Så känns det. All de övertygelse jag haft är som bortblåst. Därför att de val jag gjort fått konsekvenser som är helt galna. Hon vill vara med mig. Jag behöver henne och hon behöver mig. Ändå blir det inte så.
Jag vet hur det kommer att sluta.
Ungefär som på bilden.
En bit bort
Är jag.
Måndag, februari, country
Sanningen finns i countryn. Allt oftare faktiskt. Så av någon anledning kommer den här låten flygande och landar som ett skavsår i magen. Men är det jag som står kvar på marken eller är det jag som flyger?
You got to leave me now, you got to go alone
You got to chase a dream, one that’s all your own
Before it slips awayWhen you’re flyin’ high, take my heart along
I’ll be the harmony to every lonely song
That you learn to playWhen you’re soarin’ through the air
I’ll be your solid ground
Take every chance you dare
I’ll still be there
When you come back down
When you come back downI’ll keep lookin’ up, waitin’ your return
My greatest fear will be that you will crash and burn
And I won’t feel your fireI’ll be the other hand that always holds the line
Connectin’ in between your sweet heart and mine
I’m strung out on that wireAnd I’ll be on the other end, to hear you when you call
Angel, you were born to fly, and if you get too high
I’ll catch you when you fall
I’ll catch you when you fallYour memory’s the sunshine every new day brings
I know the sky is calling
Angel, let me help you with your wingsWhen you’re soarin’ through the air
I’ll be your solid ground
Take every chance you dareI’ll still be there
When you come back down
Take every chance you dare,
I’ll still be there
When you come back down
When you come back down
Klarsynt
Ibland går det att se saker så klart att en vill bli blind.