Okej. Det här som hänt. Jag måste tänka lite. Konflikten i sig är så stor att jag inte kan ta ställning. Jag kan inte tillräckligt mycket. Vad jag däremot kan är att känna avsky för alla de stenhårt formulerade propagandabloggar, twittringar och kommentarer från massor av andra människor som borde hålla käft och tänka efter. För just det känns som en av de jobbigaste saker som ligger i världen för att någonsin ta steg för att lösa själva konflikten.
Alla dessa förutfattade och fastlåsta meningar.
Det handlar väl om människor. Människor som du och jag, klämda mellan olika typer av cyniska människor i två politiska läger. Som mer eller mindre dagligen är beredda att offra andras liv än sina egna. Som beordrar människor att ta liv. Jag är trött på att läsa om sånt här nu. Inatt dödades ett antal till.
För att någon ville sätta ned fötterna. För en sjuk princip. Propagandan haglar från bägge sidor. Helt utan tanke på att människor fortsätter lida på bägge sidor av konflikten. Det är så kallt och cyniskt att en mörkerman som jag framstår som rena allsångsledaren.
Det här är inte på riktigt. Det kan det inte vara. Livet på låtsas. Synd att det kräver riktiga liv.
Människan jag aldrig visste fanns
– Mir Abbas Safari var den ensammaste människa jag träffat, säger en av dem. Han hade bara ett enda nummer inlagt i sin mobiltelefon.
Lägg ned skiten!
Idag är det krigsrubriker på kvällstidningarnas löp. De korkade och efterblivna européerna röstade inte fram vår låt till final. Så nu krävs det att vi lägger ned skiten. Men var det inte just det Europa hjälpte oss med igår kväll? De lade ned oss. Dömde ut oss. Om vi ska lägga ned något så föreslår jag att vi väljer något vi kan lägga ned. Det kommer bli väldigt jobbigt och kräva massor av energi för oss fåtal svenskar att lägga ned alla de andra.
Det är lättare att vi lägger ned oss själva. Eller bara accepterar att lilla lilla Sverige och vi som lever här inte är universums (eller ens Europas) medelpunkt.
Jag mot världen
vs.
Släpp musiken, släpp sargen
Idag vill jag kunna köpa ny musik med Nikola & Fattiglapparna, Peter Morén och Moto Boy på iTunes. Eller kunna lyssna på den på Spotify. Idag ska nämligen de nya skivorna med dessa artister släppas. Med tanke på att skivor känns som en nittonhundratalsgrej förvånar det mig att jag måste vänta på att den ska finnas tillgänglig digitalt.
Ett annat nytt exempel är Tomas Andersson Wij, som förvisso släppt sitt senaste alster på iTunes, men inte på Spotify.
Vad är målet? Att musiken ska laddas ned via torrents? Släpp musiken, släpp sargen.
Cynikern vs. Jamie
Jamie Oliver håller brandtal på TED. Kolla in det.
Cynikern, dvs jag, blir inspirerad och konstaterar samtidigt att det här är något människor diskuterat i min del av världen väldigt länge. Det kommer inte förändra något. Vi är rädda för mördare, terrorister och vargar samtidigt som vi äter oss själva till döds. Och matar våra barn med saker som förkortar deras liv.
Världen förändras. I det här fallet inte alls. Eftersom bolag, kommunala förvaltningar och andra instanser styrs av ekonomer vars uppdrag är att skapa tillväxt med mindre insats.
Om och om igen.
Önskning som slår in
Jag har tröttnat på att önska mig saker som inte slår in. Eller hoppas på saker som inte händer. Därför är det bara en sak jag vill ha den kommande veckan. Mer snö och gärna lite kallare väder. Det vore toppen.
Se där. Så lätt är det att vända på perspektivet. Är glaset halvfullt eller halvtomt?
Men vänta nu alla optimistkonsulter… Det är fortfarande skitkallt och ganska mörkt. Kollektivtrafiken funkar inte. Biltrafiken inte heller. Snöröjarna kommer fortsätta göra sitt bästa för att inte göra det bättre. Och så vidare.
Men, det är allt jag önskar mig, så jag kommer inte bli besviken. Tvärtom.
Hurra. Eller?
Klarspråk
Förr: Prata med
Nu: Etablera en plattform för dialog
Världen förändras. Och att lyssna på P1 på morgonen är en bra grej.
Lite för lika
Det här känns väl så där…
Gula bandet som säljs till förmån för svenska soldater i tjänst utomlands.
Odalrunan.
Saknar morgontidningen
Tio år i huvudstaden. Jag saknar fortfarande min morgontidning. DN och SvD känns mest som slätstrukna resultat av rädda redaktioner som vill konkurrera med Sveriges Radio och Sveriges Television. Inga lokala nyheter av klass. Rätt rudna internationella nyheter mest baserade på nyhetsbyråklipp.
Så jag lyssnar på P1 och går snabbt igenom några bloggar, Facebook, BBC News, CNN, The Local (Sverige och Tyskland), DN och SvD på webben. Ingen njutning. Bara blixtsnabb scanning av omvärlden.
Jag saknar morgontidningen. Så mycket att jag avslutar med att gå in på Nerikes Allehandas webb. Och den är sorgligt innehållslös. Inte ens min gamla morgontidning håller stilen.
Världen förändras.