alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter

Pretentiös rubrik? Well, det är den inledande paragrafen i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Den är rätt pretentiös. Men oerhört viktig. Jag funderar rätt mycket på den nu när svensk valrörelse pågår. För mig handlar det om människosyn. Hur människor som samlas i politiska partier och vill ha mitt stöd ser på andra människor. Nästan alla dessa människor som samlats i partier verkar tappa förmågan att se just människor. Alla vill bygga det perfekta samhället. Där människan reduceras till en byggsten. En byggsten som ska se till att systemet bibehålls eller utvecklas. En populär figur i valrörelsen. Ett problem resten av tiden.
Men i det systemet, oavsett ideologi, är sällan människor födda fria och lika i värde och rättigheter. Det är alltid någon som är avvikande. Som inte får komma in i landet. Som ska betala mer skatt än andra. Som ska leva upp till hårdare krav än sina medmänniskor.
Systemet kräver det. Ibland kallas det integrationspolitik. Ibland fördelningspolitik. Eller något annat. Det handlar om att definiera vilka som förväntas göra mer än andra för att det perfekta samhället ska uppnås. Att någon annan ska anstränga sig mer. Skärpa till sig. En rak konsekvens av människans grundläggande instinkter. Att en grupp definieras genom att några inte får vara med. Någon är fiende. För mig vittnar det om en negativ människosyn. Ett underkännande av människans goda vilja. Total brist på tillit och hopp.
Inget bra sätt att bygga en bra värld. Där alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. Så vad är alternativet, frågar jag mig själv. Eftersom jag inte vill framstå som en gnällig, uppgiven cyniker. Jag vet inte. En ny renässans kanske. Insikten om att vi oftast är kloka som människor. Att vi vill väl. Både för oss själva och andra. Men, att vi inte klarar av det i stora grupper där vi alla reduceras till särintressen.
Återta människan. Reclaim the human being. Eller något sånt.