Ett tecken i tiden på något sätt. Många människor rasar mot Annie Lööf eftersom hon:
a) Pratar småländska
b) Är för glad och käck
c) Har rött hår
d) Klär sig i för starka färger
Några stör sig på att hennes parti jobbar med någon slags diskussion som handlar om idéer. Bland annat fri invandring och månggifte. Tämligen liberalt, kanske till och med nyliberalt. Men många rasar mot det.
Samtidigt som Sverigedemokraterna och partier som står ännu längre till höger fortsätter växa. Samtidigt som en nazist tar plats i kommunfullmäktige i Lidköping. Samtidigt som Sverige drar in biståndet till Uganda på grund av det landets lagstiftning mot homosexuella men fortsätter att utvisa homosexuella män till samma land.
Vad är det jag inte förstår? Rasar vi och pratar skit om rätt saker egentligen? Om vi kommit så långt att det är människor som Annie Lööf som är de onda, i så fall vill inte jag vara med längre.
Prata om det
Apropå den här lokalnyheten om området Markbacken i mitt förra inlägg. En man, John Johansson, reagerade före mig. Kollade källan, funderade och skrev sina tankar på Facebook. Ringde sedan upp skribenten. Nu har NA rättat och berätta om detta. Jag är glad. Över Johns engagemang i den här frågan och dialogen. Det går att rätta saker som blir fel. När vi pratar om det.
Samtalet är det viktigaste. Att vi lyssnar och pratar. Det handlar inte om att trycka ned, hänga ut eller håna. Det handlar om att vi lär oss något hela tiden. Jag var arg, ledsem och frustrerad imorse. Nu till lunch känns det mycket bättre. Det blev en bra diskussion. Om någon vill prata mer om de här nidbilderna och kanske till och med våga närma sig sina egna fördomar om Rosengård så är jag gärna med i samtalet.
När 17 ungdomar och ett par journalister skapar Sveriges näst farligaste område
Nu pekas Markbacken ut som ett farligt område, eller åtminstone ett av de områden i Sverige där det bor flest ungdomar som är lagförda för brott. Det beror på att några journalister misstolkat statistik, såvitt jag förstår och tolkar statistiken. I Örebro pratar vi traditionellt och fördomsfullt om dessa stadsdelar (sällan baserat på kunskap eller erfarenhet eftersom de flesta av oss som berättar sanningar om Markbacken, Varberga, Oxhagen, Vivalla och Barnobackarna inte bor där eller aldrig har gjort det). Det är liksom en del av vår egen historia. Att dissa de här stadsdelarna och människorna som bor där gör ju liksom oss själva lite mer framgångsrika och välartade. Ett klassiskt sociologiskt dilemma.
Så nu läser några okunniga, stressade och kanske också lite effektivt minsta motståndets lag-jobbande journalister statistik och målar ut Markbacken som ett nytt Rosengård (noterar också att Rosengård fortfarande stenhårt har fått stämpeln av hela Sverige – återigen av människor som aldrig är eller har varit där – som referenspunkten för helvetet). Det intressanta är dock att ingen av de lokala redaktionerna som följer upp nyheten reflekterar över att två stadsdelar i centrala Örebro, alltså mina kvarter, har ännu högre siffror.
Så alla ni som läser den här statistiken idag och förfasar er över de västra stadsdelarna av staden. Du som kanske får anledningar att känna dig otrygg när du rör dig i dessa områden, eller kanske gör att du fortsätter att hålla dig därifrån… fundera över varför det inte skrivs om att ett par kvarter i södercity har ännu högre siffror och därmed enligt lokaltidningens rubriksättning är drabbade av Sveriges tätaste population av ungdomsbrottslingar?
När okunnighet möter statistik och publicitet bekräftas fördomar. Om och om igen. Men, gå till källan och titta. Lär dig något själv. Det handlar om SVT:s kartläggning. Fundera också på vad det är för typ av brott som begåtts. Framkommer det?
17 ungdomar i Markbacken har lagförts för brott. Det är vad det handlar om den här gången. Bakom rubriken ”Markbackens ungdomsbrottslighet näst högst i Sverige”. Jag påminner mig själv om min gamla B-uppsats om Bilden av etniska minoriteter i svenska TV-nyheter och om min ofärdiga C-uppsats om den svenska journalistkårens representativitet. När människor berättar om andra genom andra då blir det så här. När människorna som bor, lever och gör saker inte själva får komma till tals utan deras berättelse skapas genom uttalanden av tjänstemän, politiker, poliser och andra. Lika söker lika. Den första statsmakten granskar sig själv genom den tredje.
Nittiotalet är tillbaka. Människor blir lite räddare helt i onödan. Sverigedemokraterna jublar och mitt land riskerar att bli ännu lite mer världsfrånvänt och självvalt isolerat. Varför?
17 ungdomar handlar det om den här gången.
Det här med hållbar utveckling
Någon gång i framtiden kommer någon fundera på hur människan dog ut. Ungefär som vi spekulerar om hur dinosaurierna försvann. Då tänker jag att den här lilla filmen från nyårsfirandet i Dubai kommer vara intressant att titta på. Om den finns kvar då.
Svensk mat
Efter att ha supit till på nyårsnatten äter alla rasister och nationalister äkta svensk nyårsdagsmat. Pizza och kebab.
Finns det ett samband?
Inför julen var det ganska många som skrek, tjoade och hatade om att någon vill ta den svenska julen ifrån oss. Den svenska julen som vi lånat från tyskar och amerikaner alltså. För den svenska julens traditioner har ju redan gått i graven (myssla sko, daska Markus, tämja stutar och spänna kyrka och andra fina traditioner som att mata småväsen under julbordet) nästan totalt. Dock verkar en sådan urgammal tradition leva kvar, nämligen den att många män super till och slår sina nära och kära eller andra människor som kommer i vägen. Spånken och våld. Fyllehärskandet. En gammal svensk jultradition som lever kvar.
Jag anar ett samband mellan att den traditionen lever kvar och allt det där tjoandet, skrikandet och hatandet om att den svenska julen håller på att tas ifrån oss. Alltså, den svenska julen som vi lånat från tyskar och amerikaner. Undrar om det finns någon empirisk forskning som belägger eller falsifierar ett sådant samband? Kunskap kanske är skillnaden.
Mannen på filmen har inget med mina tankar att göra. Han bara dök upp.
Det här med förändring
Oj vad många som kämpar (åtmistone i gruppmentalitet) mot förändring just nu. Först pepparkaksgate och nu det faktum att Disney väljer att ta bort två gamla nidbilder ur tomtens leksaksparad. Det rasas, hatas och upprörs. Själv har jag tänkt, resonerat och försökt förstå för att kunna argumentera kring det som är bra med att världen förändras.
Nu ger jag upp på det. Det är nämligen så att världen kommer förändras. Trots alla rädda, fientliga och korkade handlingar som vi gör för att det nya kan kännas jobbigt. Den förändringen behöver inte försvaras av mig. Jobbigare bör detta vara för dig som kämpar mot förändringen. Som vill att allt ska vara som förr. Som kämpar för rätten att trycka ned andra. Som tycker det var bättre när världen inte var så rättvis, demokratisk och mångfärgad. Du som tycker att det är jobbigt att inte längre få slå barn och kvinnor, kalla kakor för negerbollar, tvingas inse att kvinnor har rösträtt och att det finns människor som tror på någon annan gud (eller till och med på någon gud) etcetera. Du har nämligen inte en chans. Du kommer leva resten av ditt liv i en fåfäng och hatfylld kamp mot något som inte går att stoppa.
Det kallas förändring, utveckling. Allt kommer att bli bättre. Mer av allt och detta för allt fler. Och det lär bli lite roligare om du är med istället för mot. Inte för att det spelar någon som helst roll i det stora hela. Utvecklingen går nämligen inte att stoppa.
En sammanfattning
Dags att sammanfatta den här veckan: Jag är en politiskt korrekt konspirationsteoretiker. Det är Skolverkets fel. Och dom andras.
Bilar gör staden levande
Jag lever i en fin och modern stad med stolta traditioner och anor. Om två år firar vi stadens 750-årsjubileum. Många sköna människor bor här och gör bra saker. Staden växer just nu snabbast i Sverige bland städerna som inte heter Stockholm, Göteborg eller Malmö. Ett toppenställe, Örebro. Men, det finns en sak som stör mig. Det handlar om en gata som heter Storgatan. Den har varit stängd för biltrafik i jättemånga år. Men, nu har den öppnats igen. Först på försök och snart permanent. Varför? Jo, för att beslutsfattarna tycker staden blir mer levande då.
Jag upprepar. Mer levande. Med fler bilar.
Det är år 2012. I just den här frågan har min stad fastnat i 1962. Ohållbart och knasigt tänkt. Ett resultat av att också min stad är utglesad och de människor som vill komma in till stadens centrala delar och njuta av vattnet, Slottet, torgen och parkerna som är själva arenan för vimlet och pulsen tar bilen från sina villaområden. Det gör att de tycker staden blir mer levande om vi öppnar upp för fler bilar.
För mig som lever här mitt i staden, som har min bostad och mitt kontor på den här platsen, känns det som ett hån. Vi bor redan mellan 40 000 och 50 000 människor i stadens kärna. Men, det är bilar som behövs för att göra staden mer levande.
Hållbart?
Inte okej alls
Okej. Nu avslutas det som hånfullt kallas Pepparkaksgate med ett oerhört smutsigt uttalande från verksamhetschefen för skolan i Laxå kommun.
– Lärarens intention var att vara så politiskt korrekt som möjligt.
Okej. Den som säger det här är verksamhetschef för skolan i en svensk kommun. Och använder samma retorik som människorna bakom Sverigedemokraterna, Avpixlat och andra människofientliga sammanslutningar. Det känns så oerhört nattsvart. Ungefär lika nattsvart som rubriken tidningens redigerare väljer att sätta.
Laxåchefen: Skolverket gör lärare osäkra
Okej. Det var Skolverkets fel att det blev som det blev. En härlig populistisk slutsats fattad i skenet av att tusen och åter tusen hånat och hatat i kommentarsfält och sociala medier. Läraren har reducerats till en PK-pajas och det var en statlig myndighets fel. De senaste dagarnas rally har gjort det uppenbart att de där närmare tjugo procenten jag tippar att Sverigedemokraterna kan få i väljarstöd faktiskt existerar. Att Sverige faktiskt kan bli en organiserat isolerad liten isfläck i norra Europa som ingen kommer vilja ha att göra med. Där nio miljoner människor är mer värda, större och viktigare och starkare än sju miljarder. Den här avslutande artikeln gör mig mer ledsen än allt det andra. Sammanfattning är bottenlöst sorglig.
Inte okej. Inte alls.