Publicerat

Undrar om det är dags att vakna?

nm2

Jag känner mig ledsen, gammal och trött. Allt oftare kommer den stämningen över mig. Igår kväll innan jag gick och lade på mig på ett hotellrum kom nyheten på radio. Sydafrikas president Jacob Zuma läste upp ett uttalande:

My Fellow South Africans,
Our beloved Nelson Rolihlahla Mandela, the founding President of our democratic nation has departed.
He passed on peacefully in the company of his family around 20h50 on the 5th of December 2013.
He is now resting. He is now at peace.
Our nation has lost its greatest son. Our people have lost a father.

Det blev svårt att sova. Vaknade tidigt. CNN och BBC diskuterar och visar bilder på Nelson Mandela. SVT visar reprisen av gårdagens Sydnytt.
Jag är 42 år gammal. När jag var barn växte jag upp i en värld där landet jag levde i hade en röst i världen. Vi var ett av de länder som aktivt jobbade mot apartheid på något sätt. Vi var rädda för ryssen och trodde på demokratin. Därför kritiserade våra ledare odemokrater, diktatorer, juntor och fascister. Inte bara ledarna. Kyrkor, folkrörelser, fack.
Allt det där är över. Efter några så kallade kriser och många år av proppmättnad fnyser många fortfarande åt de som kallas ”världsförbättrare” och det är radikalt när välmående innerstadsredaktörer avböjer en ny skattesänkning.
Idag känns som att mitt land är ganska tyst ute i världen, eller kanske nöjer sig med att sjunga i samma stämma som alla andra. Våra två största partier, som helst pratar om motståndarnas svagheter, är överens om att landets gränser ska vara svåra att ta sig över. Det parti som vuxit mest under de senaste tjugo åren är ett nationalistiskt parti som påminner mer om boernas nationalistparti än om Mandela och ANC. Demokratin har vi tröttnat på och snart kommer vi inför apartheid även här om inte nuvarande utveckling vänder . Vår regering och majoriteten i riksdagen är mer intresserad av att misstänkliggöra och tjuvlyssna på oss som lever i landet än att ha en röst utanför landet gränser.
Och vi är fortfarande rädda för ryssen.
Ibland förstår jag inte hur världen utvecklas. Den gör det, men jag förstår inte alltid. Nelson Mandela släpptes ut sitt långa fängelsestraff när jag var 18 år gammal. Det kalla kriget var i upplösning och jag kände hopp istället för rädsla. Kanske kunde världen bli bra ändå. Idag känns det kallt. En av de starkaste levande symbolerna för utveckling och mänsklig kraft har försvunnit. Och i nästa opinionsundersökning kommer nationalisterna slå nya rekord igen.
Ungefär som julhandeln.
Är det på låtsas eller är det på riktigt? Det var knappast oväntat att den nittiofem år gamle mannen skulle lämna livet. Ändå känns det som en chock. Jag hörde just Mona Sahlin på radio. Hon sa att det kändes som att ett helt nittonhundratal bara försvann igår kväll. Kanske är det så. Jag känner mig vilsen. Alla ni som tycker att nationalism känns piggt. Att det är vi mot dom. Googla Apartheid. Googla Nelson Mandela. Eller så är det ni andra som måste göra det. Ni som tror på alla människors lika värde.
Vi har nog mycket att lära av det Nelson Mandela gjorde. Jag har en ond föraning i magen som säger att vi kommer behöva göra om precis samma saker i framtiden. Samtidigt sitter jag och lyssnar igenom morgonens ekonyheter. Förutom Mandela handlade de mest om vädret och om att januarilönen riskerar att bli lite mindre än väntat. Åtminstone för de som redan räknat in den skattesänkning våra riksdagspolitiker träter om som bäst just nu. Skatteverket vet inte vilka tabeller de ska använda. Ekot talar om det som att vi kommer att få mindre i lön, när det handlar om en ny skattesänkning.
Undrar om det är dags att vakna?

Publicerat

Allt går igen

Sitter på ett försenat tåg i Mälardalen och skriver texter till en webbportal som igen egentligen behöver. Känns som en Deja Vú. Jag har gjort precis det här tidigare. Under nittiotalets sista år. Enda skillnaden är att jag är tjockare, gråare, tröttare och mer välbetald. Ibland är världens förändring svår att förstå.

Publicerat

Något kryper

Är kvar i det där glappet. Något kryper i mig. Tårarna är nära hela tiden. Känner mig uppgiven. Vill resa mig upp och ta tag i något som jag inte vet vad det är. Vill göra skillnad och ta i på riktigt. Är trött på att vara med i ett lopp där vuxna vinstmaximerar samtidigt som våra barn får allt mindre kärlek, tid och respekt. Eller något liknande. Det känns inte bra.
Jag kan inte leva med vetskapen och kunskapen om hur världen utvecklas och hur min generation och de äldre bara tar ut och tar ut och tar ut. Ekonomin är övertrasserad. Ekologin likaså. Socialt är orättvisorna kvar. Och vi ska bli två miljarder människor till de kommande trettio åren. Jag kommer dö och lämna en potentiellt hemsk värld åt mina barn. Det kan jag inte leva med.
Men, jag känner mig inte peppad. Bara rädd, ledsen och orolig. Handlingsförlamad i soffan. Utanför fönstret lägger sig novembermörkret. Stora mårran lurar därute och jag känner mig som ett litet litet knytt. Frågan är om jag ska medicinera bort känslan eller försöka agera.

Publicerat

Uppenbarelser?

Hos psykologen pratade jag idag mycket om ställtid, mobil-/sociala medier-/nyhets-/informationsmissbruk. Saknaden efter en plats eller ett tillstånd av närvaro och lugn. Såna saker. Riktiga saker. Senare under dagen var jag med på ett fantastiskt fint möte där jag fick vara med och diskutera idéer med nya entreprenörer. Öppet, förtroeligt, tillitsfullt och levande. Så väldigt levande. Känner att det är grejen.
Vadå?
Jo riktiga möten. Levande människor som pratar om viktiga saker och litar på varandra. Där vill jag vara hela tiden. Där vill jag känna att jag duger och har en plats. Svårare än så är det inte. Alltså är det dit jag ska. Ska bara reclaima min positiva syn på människor och omvärlen först.

Publicerat

Panik

I veckans Fokus, på sidorna 12 till 27 finns några av de viktigaste texter du kan läsa just nu. De handlar bland annat om hur Sverige håller på att sluta sig, hur politiker som flirtar med människofientliga krafter växer och hur partier som pratar mer människovänligt krymper. De handlar om en av de där konflikterna som gör som människor flyr ifrån, Syrien. Jag blir bottenlöst räd och ledsen när jag läser de här skarpa analyserna och känner att jag inte står ut. Kan inte leva i en del av världen där människor på allvar inte vill vara med människor från andra delar av samma värld. Som tycker att nio miljoner är fler än sju miljarder. Där framgång handlar om att sluta sig och bara eftersträva lika samma allt.
Med tanke på att vi är ett av de vapentätaste länderna i världen känns det ibland som att det bara är en fråga om tid innan vi, liksom de där intoleranta krafterna i Syrien, börjar utrota varandra. För tro mig, när alla de som tror på något annat har utrotats, när alla som har annan hudfärg är dödade, när alla som har ett annat kön är borta så finns det fortfarande någon som är annorlunda. Ändå är det den här vägen vi trampar på nu. Oerhört, oerhört otäckt. Varför?
Jag vill inte bo i det här misstänksamma klimatet. Försöker påverka min omgivning att inte gå på de här idéerna. Men, det känns som en hopplös kamp. Sverigedemokraterna växer och nu behandlas de som ett seriöst parti. Ett parti som uppenbart influerar allt fler politiker i de två största partierna i Sverige. Samtidigt sågas, hånas och hatas de partier som väcker förslag om öppnare gränser.
Staden jag bor i är toppen. Mitt liv har blivit bättre än på många år, men samtidigt noterar jag vid horisonten att landet håller på att bli kallare än någonsin. Panik, ont i magen. Kommer inte kunna leva i ett sådant klimat. Kan inte flytta härifrån. Måste göra det bästa av situationen. Vilket jag gjort hela mitt vuxna liv.
Det har inte hjälpt ett jäkla dugg.

Publicerat

Istället för hat: Vad gillar du?

Jag tänker på hat. Den här veckan har vi pratat en hel del om det. Näthat säger många, kvinnohat säger andra. Hat tänker jag. Det känns som att den mesta tiden i min del av världen just nu ägnas åt det där hatet. Misstron mellan människor växer. Grupper av människor kastar fördomar på varandra, politiska partier och idéer som helt bygger på negativ argumentation växer sig allt starkare. Kanske är det dags att vi sätter oss ned en stund och pratar om hat.
Vad är det som gör att så många människor (främst män, men också några kvinnor) tycker att vägen framåt ska byggas på ogillande och hat? I en tid när landet vi lever i sakta men säkert krymper i de allra flesta ändar. När jobben försvinner, det offentliga underhållet blir sämre och möjligheterna tycks blir färre – är det inte då vi borde prata med varandra om det som vi kan bygga framtiden på istället för att låsa in oss bakom murar, tjocka dörrar och lås och skruva tillbaka tiden hundra år?
Svaret är självklart att ”JO, det borde vi!”. Så låt oss börja. I min värld är det egentligen inte så svårt. Välj bara agenda lite klokare. Så här tänker jag:

  1. Dela med dig av det du gillar. Prata med dina nära, kära, medmänniskor och kollegor om sånt du tycker att de borde upptäcka.
  2. Lyssna på de andras berättelser om vad de gillar. Du kommer upptäcka nya låtar, böcker, filmer, smaker, utbildningar, jobbmöjligheter och annat fint.
  3. Bjud in flera människor i din upplevelse. Be andra om hjälp. Var generös och lita på andra människor. Nästan alla du möter vill något gott. Om du gör det kommer människor bjuda in dig på samma sätt, tillit är nämligen väldigt smittbart.
  4. Ge ALLA människor samma grundläggande rättighet som du har, nämligen att bli betraktad som en unik individ med rätt att leva ett liv i trygghet, värdighet och kärlek med dina känslor, tankar och kunskaper. Om du låter människor vara unika och stå för sina egna för- och nackdelar kommer människor bemöta dig på samma sätt.
  5. Lär känna dina fördomar och lev med dem. När du erkänner att du är fördomsfull blir det lättare att inte vara det. Skaffa kunskap och erfarenhet istället för att spekulera och gissa. Prata när du vet, lyssna när du inte vet. Lär dig nya saker.

    6. Det där är fem punkter. Faktiskt ganska enkla att följa. Jag försöker leva så. Men, ibland kör jag i gnälldiket och tänker att det här är för naivt och flummigt. Knyter näven och slipsen och stretar på i kön till rulltrappan där borta. Då kör jag på de här fem punkterna istället:

  6. Dela inte med dig av dina möjligheter och glädjeämnen. Någon kommer stjäla dina idéer. Därför pratar jag med mina nära, kära, medmänniskor och kollegor om meningslösa klyschor eller saker jag ogillar. Jag blottar aldrig strupen.
  7. Lyssnar på andras ogillande. Vi sågar musik, filmer, böcker, smaker, idéer, utbildningar, jobb och annat på löpande band. Vi dissar andra människor. Mobbar. Förenar oss genom att sluta oss samman och peka finger åt andra.
  8. Jag låser mina dörrar. Bevakar mina intressen och klarar mig själv eftersom omvärlden ändå bara består av idioter. Ber aldrig om hjälp eftersom jag ändå bara blir besviken. Jag utnyttjar andra eftersom de annars kommer utnyttja mig.
  9. Jag betraktar människorna i min omvärld som grupper/klungor/samlingar av galningar, kvinnor, homos, invandrare, kristna, idrottare, samlare, jägare, dårar, banditer, blonda, västeråsare och andra diffusa begrepp som är lätta att ogilla och hata. Jag objektifierar människorna i omvärlden.
  10. Jag jobbar helt och fullt utifrån mina fördomar utan att erkänna dem. Spekulerar, gissar och pratar OM andra människor istället för MED. Sprider mina sanningar omkring mig utan att veta något.

Efter de kalla och hårda åren på högstadiet var jag djupt förankrad i punkterna 6-10, men från tonåren och framåt har mitt liv hela tiden blivit lite mer närvarande i punkterna 1-5. För varje år som jag blir äldre desto lättare blir det för mig att känna mig trygg i att jag gillar människor. Jag har aldrig råkat illa ut på riktigt, men fått hur många goda relationer och upplevelser som helst. Jag tror det handlar om att jag tar ansvar för mitt eget agerande och mina känslor hela tiden. De enda dåliga erfarenheter jag har av hot och hat är att jag i olika perioder i livet fått lite sånt beroende på att jag just gillat för mycket. I mitt fall musik och människor. Det har provocerat några få människor så mycket att de talat om det för mig på olika otrevliga sätt.
Men, då vill jag ju prata med dem ännu mer.
Jag tror att det är det här som är framtiden. I grunden handlar om det om vilken självkänsla och självkännedom jag har, och som jag kräver av andra (alternativt låter andra människor få utrymme att upptäcka). Vad för jag vidare till mina barn – uppmanar jag dem att lära sig saker för att kunna leva de liv de förtjänar, eller uppmanar jag som att studera hårt för att de ska slippa leva ett liv på gatan?
Jag gillar. Försöker dela med mig och ta emot av det som andra delar med sig av. Jag litar på människor. Livet blir så vansinnigt mycket lättare, roligare och bättre då. Jag reclaimar den där nyfikenheten och handlingskraften som en gång i tiden lärde mig krypa, gå och äta. Det har fått mig att sluta hata.
Vi måste prata om hat för att kunna förstå och börja prata om viktigare saker. Men jag vill inte veta vad du hatar. Så berätta för mig vad du gillar istället, för då kommer pratet om hatet att lösa sig helt naturligt eftersom det ersätts av en diskussion som kommer ta dig och mig vidare, längre och framåt. Då kan vi bygga vårt samtal på rekommendationer istället för recensioner och reaktioner. Vem vet, kanske når vi så långt att vi kan börja bygga vår värld på en stark grund av vilja, istället för en bräcklig grund av ovilja?
Så, allvarligt talat, vad gillar du?

Publicerat

Nyheter som inte är nyheter, del 794

Stefan Fölster skriver en debattartikel i dagens DN. Artikels rubrik lyder ”Sociala problem vanligast i orter med få invandrare” och pekar ut ett problem som på inga sätt kan kallas nytt. Det handlar om att det glest befolkade Sverige har svårt att erbjuda medelklassidyll för alla, åtminstone när det gäller ekonomi, utbildning, hälsa och andra saker som skulle kunna sorteras in under det som kallas socialt hållbar utveckling.
Den allra största andelen av Sveriges kommuner har inte tillväxt. Sedan mer än trettio år tillbaka, typ. Stefan Fölster konstaterar att det inte är invandring som är problemet, eftersom områden med högre andel av invandring klarar sig bättre, trots att allt fler säger att det är invandrarnas fel att bruket stängde/att barnen hoppade av skolan/att män misshandlar/huspriserna fortsätter gå ned/hålen i asfalten blir allt djupare.
Läs Stefan Fölsters debattartikel. Fördjupa dig genom att läsa Kristina Mattssons bok om samma dilemma, ”Landet utanför – om Sverige bortom storstaden”. Om du tycker texterna är för långa och svåra – bläddra i någon av Jan Jörnmarks böcker eller titta på hans bilder på webben. Ett annat tips är utmärkta sajterna Det sanna Sverige och Dagens lokaltidningsbesvikelse.
Om du gör det kanske du liksom jag tänker att invandringen är problemet, men på ett annat sätt än de flesta tror. Den är nämligen alldeles för låg. Det är tyvärr alldeles för få människor som vill bo, leva och jobba i Sverige. Så därför saknar vi socialt hållbar utveckling i de flesta kommuner i kungariket. Om fler människor vill bo, jobba, leva, sova, äta, älska, spela fotboll, sola, bada, vårda, starta, tänka, plugga, prata och lyssna här – då skulle vi vara fler som delade på de gemensamma bördorna. Då skulle vi vara fler om tänkte och skapade nya idéer och möjligheter.
Men nu är det inte så, trots att vi lägger enorma summor årligen på det som kallas Sverigefrämjande. Istället växer en urstark främlingsfientlig och protektionistisk och världsfrånvänd ny hembygdsrörelse kallad Sverigedemokraterna fram och blir landets tredje största parti. Så de människor som eventuellt skulle kunna få ett bättre liv i Sverige (och samtidigt hjälpa oss som redan lever här att att också få det) och kanske kunde tänka sig att flytta hit – de är inte välkomna. Samtidigt som de där siffrorna Stefan Fölster pratar om blir ytterligare lite sämre.
En utveckling som pågått sedan 1970-talet. En nyhet som inte är någon nyhet.
 

Publicerat

Nyheter som inte är nyheter, del 793

Skärmavbild 2013-02-02 kl. 12.43.15
Att Tobias Billström, moderat migrationsminister, ser människor som en utgift är inget nytt. Att hans parti, Moderaterna, driver en av Europas tuffaste linjer när det gäller gränspolitik är inte heller något nytt. Att Moderaterna och Socialdemokraterna är ganska överens om detta i Riksdagen är inte heller något nytt. De har byggt en politik kring invandring där inget ska bjudas på i onödan. Där opinionen hela tiden ska hållas lagom skeptiskt inställd till invandringen. Jag vet inte riktigt varför. Tänker att det handlar om ekonomi och lite inavel. Effekten blir att människor som gillar öppna gränser och möten stämplas som nyliberaler, kommunister eller flummare.
Och att Sverigedemokraterna växer fram till att bli ett av landets största partier.
Positioneringen inför riksdagsvalet nästa år är igång. Många har pratat om att det kommer bli ett skolval. Att skolan kommer vara i centrum. Det tror inte jag. Jag är livrädd för att alla kommer vilja slåss om Sverigedemokraternas väljare, varför vi kommer få en valdebatt som handlar mycket som slutenhet, stängda gränser och krav. Mest inskränkt vinner. Jag minns delar av valrörelsen på nittiotalet när partierna slogs om Ny Demokratis väljare.
Så snälla alla som tror på människor. Som tycker om människor är tillgångar. Se till att jag får fel. I veckan var det 80 år sedan Hitler valdes till rikskansler i Tyskland. Cirkeln håller på att slutas igen. Människor som är rädda och hatiska blir allt fler i Europa och Sverige.
En nyhet som inte är någon nyhet.

Publicerat

Vad är det jag inte förstår?

Ett tecken i tiden på något sätt. Många människor rasar mot Annie Lööf eftersom hon:
a) Pratar småländska
b) Är för glad och käck
c) Har rött hår
d) Klär sig i för starka färger
Några stör sig på att hennes parti jobbar med någon slags diskussion som handlar om idéer. Bland annat fri invandring och månggifte. Tämligen liberalt, kanske till och med nyliberalt. Men många rasar mot det.
Samtidigt som Sverigedemokraterna och partier som står ännu längre till höger fortsätter växa. Samtidigt som en nazist tar plats i kommunfullmäktige i Lidköping. Samtidigt som Sverige drar in biståndet till Uganda på grund av det landets lagstiftning mot homosexuella men fortsätter att utvisa homosexuella män till samma land.
Vad är det jag inte förstår? Rasar vi och pratar skit om rätt saker egentligen?  Om vi kommit så långt att det är människor som Annie Lööf som är de onda, i så fall vill inte jag vara med längre.

Publicerat

Prata om det

Apropå den här lokalnyheten om området Markbacken i mitt förra inlägg. En man, John Johansson, reagerade före mig. Kollade källan, funderade och skrev sina tankar på Facebook. Ringde sedan upp skribenten. Nu har NA rättat och berätta om detta. Jag är glad. Över Johns engagemang i den här frågan och dialogen. Det går att rätta saker som blir fel. När vi pratar om det.
Samtalet är det viktigaste. Att vi lyssnar och pratar. Det handlar inte om att trycka ned, hänga ut eller håna. Det handlar om att vi lär oss något hela tiden. Jag var arg, ledsem och frustrerad imorse. Nu till lunch känns det mycket bättre. Det blev en bra diskussion. Om någon vill prata mer om de här nidbilderna och kanske till och med våga närma sig sina egna fördomar om Rosengård så är jag gärna med i samtalet.