Jag behöver hitta något fast. Fast mark under fötterna. En fast punkt. Något fast att hålla i. Fast vad som helst. Mitt sätt att leva fungerar inte längre. Mitt relativa förhållningssätt till allt. Det gör att människor och saker liksom kör över mig gång på gång just nu. Och jag kan inte säga stopp.
Eftersom jag inte vet vad min utgångspunkt är. Eller åt vilket håll jag är på väg. Ens varför.
Det jag helst av allt vill, och jag trodde var inom räckhåll, verkar inte vara det. Inte nu, inte på kort sikt, kanske inte ens på lång sikt. Alltså krävs det något annat. Oklart vad.
Men, det får gärna vara fast.
För det här livet (som landat i att jag bor på olika ställen, är luspank, jobbar för mycket och kanske inte alltid med saker som jag är bra på, försöker hantera mitt barns sjukdom på ett förutsägbart sätt trots att den sällan är förutsägbar… och lite annat) håller på att ta livet av mig. På riktigt. Och då kommer ju det där jag helst av allt vill definitivt aldrig att bli möjligt.
När var du egentligen lycklig senast?
Jag har fått två frågor som skaver. När var du egentligen lycklig senast? Kommer du någonsin att kunna bli lycklig? Så jag går igenom bilder. Ser mig själv. Alltid med samma tomma eller liksom nedtonade blick. Utom när jag faktiskt är lycklig.
Då när jag känner mig lugn, trygg, älskad, behövd och att mina egenskaper inte utnyttjas eller behöver anpassas. När jag är på en plats där det finns utsikt, människor, där jag inte behöver frysa eller vara blöt. Där olika är bra.
Det händer inte särskilt ofta. Jag har inte varit så bra på att kunna leva med den här högkänsligheten. Den som gör att ALLT runt omkring mig tar sig in i mig. Rakt in i magen och hjärtat.
Nu vill jag inte vara kvar i det livet längre. Jag vill inte ha de här frågorna. Framför allt vill jag inte skämmas för att svara:
Jag är inte en lycklig människa och har inte varit det sedan jag var ett litet barn. Men, jag tror att jag kan bli lycklig, om jag tar chansen och förändrar allt. Jag har levt mitt liv genom att prestera, göra och försöka vara i relation till de behov jag känner att andra människor har. Hela tiden. Jag kan inte stänga av det jag känner, men jag måste lära mig att inte alltid försöka göra något av det.
Det kan låta väldigt lätt för den som inte är högkänslig. Men tro mig, det är inte lätt. Alls.
Stopp
Det håller inte längre. Min hjärna, mitt hjärta och min mage klarar inte av att leva det här fragmentariserade livet jag lever. Jag kan inte fortsätta försöka vara överallt samtidigt och försöka tillfredsställa så många olika människors behov. Sommarens allt för korta vila, bristen på någon slags stabil utgångspunkt i livet och allt känslomässigt kaos jag gått igenom de senaste året har gjort det tydligt för mig. Sömnstörningarna, ätstörningarna och det ständiga hoppandet mellan olika roller har dränerat mig på energi. Jag vet på ett ungefär vilken kurs jag ska ta. Men, jag lyckas inte få fäste i marken för att ta mig åt det hållet.
Just nu bränner jag mig. Och jag blir äldre allt snabbare. Det börjar bli smärtsamt uppenbart. Jag måste sätta stopp här. Avveckla en hel del. Fokusera, vila och leva.
Men, den här frågan har snurrat i mitt huvud länge nu. Hur fasen ska jag göra?
Tvivel
Kan du höra hur det låter i ditt vilsna skratt?
Kan du känna hur det gnager inatt?
Det kallas tvivel, det där som stör
Det kallas för en klump i magen och ett konstigt humör
Och jag ser hur du tänker på nåt
Hur du längtar dig bort
Som en fågel i bur
En obehaglig distans
En konstig känsla nånstans
Det känns tomt – eller hur?
Den här förbannade manligheten
Lyssnade på Tankar för dagen. Are Norrhava pratar om Wolverine, dans och manligheten. Eller grabbfostran. Det tog tag i något inuti mig. Den här förbannade manligheten. Som aldrig blev min. Aldrig. Passade inte in i lekarna hemma i villaområdet. Inte i omklädningsrummet. Inte på fotbollsplanen. Inte i krogjakten. Inte någonstans.
Jag blev aldrig en av grabbarna. Och inte ens nu en av männen. Först nu inser jag hur det också är en del av den här ensamheten. Jag blir härskad av män. Eller sedd som något konstigt. Kvinnor tycker inte sällan att jag är lite läskig, svår, mörk och oberäknelig. Att det inte riktigt går att lita på mig, eftersom jag är svår att förutse.
Jag har ingen hjärna. Allt som händer i mig utgår ifrån hjärtat och magen. Det är förstås lite konstigt. Och jag får nog förstå det, acceptera det och lära mig att gilla det själv. Men, just nu känner jag mig som en kastrerad tik. En sån där som varken hanar eller andra tikar luktar på och förstår vad det är för fel på. Så de morrar lite och går vidare.
Ares Tankar för dagen slutar med följande ord:
”Jag miste mina tonårs frizon. Men jag hittade nya sammanhang där jag vågar visa mig själv och vågar lysa. Gemenskaper där jag blir stark som en bergskedja och där min känslighet är en superkraft.”
Gud, vad jag skulle vilja hitta dit.
Livet, ensamheten och samtiden
På Tankar för dagen imorse talade Katarina Mazetti om en tid som flytt. Om sina föräldrar och livet före teven. Om det gamla bespottade (och fattiga) livet som innehöll ett naturligt socialt sammanhang. När människor ville vara tillsammans.
Det berörde mig. Inte med nån slags känsla av att det var bättre förr, för det var det inte. Mer för att den där känslan av att vilja vara tillsammans är så stark i mig nu. Hela mitt liv har liksom präglats av att jag klarar mig själv. Och den här högkänsligheten som gör att jag har svårt att klara sociala sammanhang som drivs av nån slags hetsjakt och stress.
När jag kom hem efter jobbet, och ett samtal med min psykolog, lagade jag för första gången på väldigt länge riktigt mat. Till mig själv. Medan jag gjorde det lyssnade jag på Utbildningsradions program Jobba, sova, dö: En högre mening. Avsnittet handlade om jobb och en högre mening. Det berörde mig också. För kraften i att använda kunskap till att göra något mer än att tjäna pengar är stark även i mig. Det måste finnas en mening.
Avslutade den här tråden med att se Erik Gandinis The Swedish Theory of Love som finns på SVT Play. Den fångade liksom allt. Gav skavsår i hjärtat. Det här individualistiska samhället funkar inte. Oberoendet och ensamheten skapar något galet. Något väldigt omänskligt.
Vi behöver vara beroende av varandra. Ömsesidigt beroende.
Saknar ett sammanhang eller en flock
Imorgon ska jag träffa min psykolog igen. Nu har det gått tre veckor sedan sist. Vi har fört ett samtal i ett par år nu och det har varit viktigt för mig. Inte minst de senaste arton månaderna som innehållit väldigt mycket krishantering.
Imorgon ska jag berätta att jag ballade ur på Gotland. Två gånger. Bägge gånger på fyllan. Bägge gånger behövde jag akut ta mig ut från platsen jag befann mig på. Ena gången tog jag en 4,4 kilometers löprunda mitt i natten. Andra gången en promenad till en sten där jag satte mig och tittade ut över havet. Också det mitt i natten. Jag är osäker på vad de här grejerna gav mig. Någon slags lugn för stunden, men jag undrar vad de står för.
Någonstans börjar det bli klart för mig att mitt liv präglats – och fortsätter att präglas – av någon slags letande efter ett sammanhang. Ett sammanhang med människor jag tycker om och kan lita på. Ett sammanhang som inte riskerar att upplösas och försvinna. Jag behöver hitta människor jag kan vara med i lugn, ro, tillit och värme. Där respekt och kärlek finns. Där jag kan vara jag, utan att prestera för att känna mig välkommen (eller viktig).
Jag tror aldrig att jag haft något sådant sammanhang. Kan inte minnas det, annat än från barndomens bästisrelationer. Varför blev det så? Det är oklart. Mina föräldrars uppslitande separation har säkert påverkat mig. Liksom mina egna inneboende egenskaper, alltså den här högkänsligheten, dålig självkänsla och lågt självförtroende. Än idag vet jag inte vad jag är bra på. Jag vet inte varför jag är viktig. De enda människor jag kan slappna av med fullt ut idag – trots att jag är tämligen fullvuxen – är mina barn, mina bröder och mina föräldrar. Och Sara, åtminstone när vi möts som oss själva, fria från de saker som omger oss i våra ibland väldigt hetsiga liv.
Jag har aldrig slappnat av i arbetsgrupper. Eller i föreningssammanhang. Aldrig. Ändå söker jag mig ständigt till sådana sammanhang för att hitta något. Kanske något jag aldrig kommer att hitta. Istället bränner jag ut mig. I cykler. Och jag anar att den här känsligheten blir allt mer tongivande. Den här egenskapen att alltid känna in andra människor är ibland en välsignelse, men ganska ofta nån slags förbannelse. Eftersom jag inte kan låta bli att agera när människor i min närhet behöver något, inte mår bra eller hetsar.
Sociala medier har funkat ganska bra som substitut. Men, nu känns det inte så längre. Fångad mellan människors positiva och negativa reaktioner på min öppenhet och transparens har jag liksom blivit bipolär i mitt agerande på Facebook och Instagram. Antingen jätteglad och inspirerande, eller jättemörk och uppgiven. Jag både skriker på hjälp och självcensurerar min lycka för att inte göra andra illa. Så nu har jag stängt av en stund. Jag lever nästan hela mitt liv ensam. Isolerad eller i grupp. Men oftast ensam. Jag har förtvivlat svårt att lita på människor. Eller hitta känslomässiga band som funkar för mig. Det gör mig väldigt trött och liten. Inte sällan cynisk och uppgiven.
Jag vill inte vara det längre.
Saker jag har svårt att hantera
Håller på att försöka lära mig och förstå hur den här välsignade/förbannade högkänsligheten påverkar mig, men även de som står mig nära. Efter en vecka på ett av de mest intensiva ställen som finns – Visby under Almedalsveckan – så är jag ganska slut och tom på energi. Inser att jag på ett objektivt, normativt och ganska allmänt rimligt sätt har svårt att hantera:
- Sociala medier
- Nikotin
- Alkohol
- Ensamhet
- Stress
- Ytlighet
- Mingel
- Ständiga ljudkulisser i form av prat, sorl, musik, vägbrus och sånt
- Andra människors känslor
- Mat
- Bristen på ett sammanhang eller en flock
Jag misstänker att jag kommer att få anledning att komma tillbaka till den här listan. Den är garanterat mycket längre än så här. Nu behöver det här inte bara vara dåligt. När jag mår som bäst, då kan såna här saker påverka mig fantastiskt. Det är bara det att de funkar lika effektivt åt andra hållet. Och det är i den riktningen jag rört mig lite för ofta de senaste åren.
Nån slags sammanfattning
En människa växer upp utan att bekräftas. Med föräldrar som är fast i sig själva. Människan lever utan att synas. Människan får ett stort tomrum inuti. Människan växer upp och försöker fylla det där tomrummet, men utan att förstå hur. Människan blir vuxen. Träffar en annan människa. Blir förälder. Får ny mening. Försöker leva baklänges och ge sina egna barn ett liv utan det där tomrummet. Men, de barnen får en sjukdom. Som gör att människans känslor trycks tillbaka. Barnen blir något att hantera. Rutiner, checklistor och måsten. Människan backar in i sitt tomrum igen. Men det blir bara större. Människans partner lever också i mörker, destruktivt. Så människan kämpar på. Försöker förtvivlat göra rätt. I varje enskild situation. Ständig krisberedskap, men inget människan gör förändrar något. Det går inte att släcka bränder med brandspruta när hela världen brinner och nya eldhärdar flammar upp hela tiden. Människan tappar orken. Livslusten försvinner.
Sen händer något. Människan inser att livet håller på att ta slut. Efter ett halvt liv i ett tillstånd där all bekräftelse uppnåtts genom att finnas till hands för andra människor inser människan att det inte fungerar. Någon viskar något i människans öra som förändrar allt. Människan tar ett djupt andetag och hoppar.
Människan träffar Någon. Den stora, stora kärleken. Den som inte fanns. Eller bara fanns i sagorna. Det öppnas nya dörrar ut ur det där tomrummet, men det öppnas också andra dörrar, som leder djupare in i det tomma. För Någon är också en människa. Med sin historia.
Så där står människan. Full av känslor. Och nu måste människan gå framåt, med följande vetskap:
Ett barn som växer upp i en miljö där det inte visas känslor upplever ett trauma. Det traumat skapar ett stort tomrum inne i barnet. Ett tomrum som växer i takt med att barnet växer upp. Om barnet inte lyckas fylla det tomrummet och bearbeta sitt trauma så kommer barnet växa upp och bli en människa som för samma trauma vidare till sina egna barn. För en vuxen människa som lever i ett tomrum har svårt att vara känslomässigt närvarande… till och med tillsammans med de människor som älskar människan allra mest, barnen.
Jag måste sluta försöka göra allt rätt hela tiden.
Jag måste hitta sätt att leva mer, och i närhet till de jag älskar.
Jag måste hantera mitt trauma.
Jag måste försöka fylla upp mitt tomrum.
Och även om det redan är försent, så måste jag försöka hitta ett sätt att hjälpa mina barn att inte fortsätta i samma fotspår. Generation efter generation går längs samma stig. Det är dags att försöka hitta en ny riktning. Trots att det är svårt att fokusera när ALLT snurrar allt snabbare hela tiden.
12 januari 2017
Den här dagen.