Musikhjälpen 2013. En fantastisk grej. Ett ljus i det mörka. Mitt under den mest ytliga handeln på året samlas det in pengar för att unga tjejer/kvinnor ska kunna öveleva sina graviditeter. Det handlar om insatser från sexualundervisning till cyklar till barnmorskor i fattig landsbygd. Vackert. Pengarna ska in och till vilket pris som helst. Det gör att allt fler fåfänga kreatörer lockas till Musikhjälpen. Vinn en shoppingpromenad med modebloggare X. Häng en dag i stallet med bloggare Y. Köp en förstoring av fotograf Z. Spela golf med partiledaren för det tydligast fascistiska, rasistiska och människofientliga partiet i Sveriges riksdag.
Välgörenhet 2013. Så känner vi oss fina.
Samtidigt går en video runt. Jag. Är. Jason. Kända svenskar läser upp och om det korta, men känslosamma, tal som Jason Diakité, mer känd som Timbuktu, höll när han fick ta emot pris häromveckan. Många gillar. Jag är tveksam. Visst är det bra och alla inblandade förtjänar respekt. Men, jag tycker ändå att det känns som någon slags försvarstal för det självklara. Som om vi som respekterar människors lika värde måste försvara det.
Jag är trött på det. Det är dags att ni som inte tycker så får försvara er istället. Default är att alla människor är lika mycket värda hela tiden överallt och utan undantag. Du som inte tycker så för förklara dig. Motivera. Argumentera.
Samtiden håller på att implodera. Hur länge är Åhléns City öppet idag?
Undrar om det är dags att vakna?
Jag känner mig ledsen, gammal och trött. Allt oftare kommer den stämningen över mig. Igår kväll innan jag gick och lade på mig på ett hotellrum kom nyheten på radio. Sydafrikas president Jacob Zuma läste upp ett uttalande:
My Fellow South Africans,
Our beloved Nelson Rolihlahla Mandela, the founding President of our democratic nation has departed.
He passed on peacefully in the company of his family around 20h50 on the 5th of December 2013.
He is now resting. He is now at peace.
Our nation has lost its greatest son. Our people have lost a father.
Det blev svårt att sova. Vaknade tidigt. CNN och BBC diskuterar och visar bilder på Nelson Mandela. SVT visar reprisen av gårdagens Sydnytt.
Jag är 42 år gammal. När jag var barn växte jag upp i en värld där landet jag levde i hade en röst i världen. Vi var ett av de länder som aktivt jobbade mot apartheid på något sätt. Vi var rädda för ryssen och trodde på demokratin. Därför kritiserade våra ledare odemokrater, diktatorer, juntor och fascister. Inte bara ledarna. Kyrkor, folkrörelser, fack.
Allt det där är över. Efter några så kallade kriser och många år av proppmättnad fnyser många fortfarande åt de som kallas ”världsförbättrare” och det är radikalt när välmående innerstadsredaktörer avböjer en ny skattesänkning.
Idag känns som att mitt land är ganska tyst ute i världen, eller kanske nöjer sig med att sjunga i samma stämma som alla andra. Våra två största partier, som helst pratar om motståndarnas svagheter, är överens om att landets gränser ska vara svåra att ta sig över. Det parti som vuxit mest under de senaste tjugo åren är ett nationalistiskt parti som påminner mer om boernas nationalistparti än om Mandela och ANC. Demokratin har vi tröttnat på och snart kommer vi inför apartheid även här om inte nuvarande utveckling vänder . Vår regering och majoriteten i riksdagen är mer intresserad av att misstänkliggöra och tjuvlyssna på oss som lever i landet än att ha en röst utanför landet gränser.
Och vi är fortfarande rädda för ryssen.
Ibland förstår jag inte hur världen utvecklas. Den gör det, men jag förstår inte alltid. Nelson Mandela släpptes ut sitt långa fängelsestraff när jag var 18 år gammal. Det kalla kriget var i upplösning och jag kände hopp istället för rädsla. Kanske kunde världen bli bra ändå. Idag känns det kallt. En av de starkaste levande symbolerna för utveckling och mänsklig kraft har försvunnit. Och i nästa opinionsundersökning kommer nationalisterna slå nya rekord igen.
Ungefär som julhandeln.
Är det på låtsas eller är det på riktigt? Det var knappast oväntat att den nittiofem år gamle mannen skulle lämna livet. Ändå känns det som en chock. Jag hörde just Mona Sahlin på radio. Hon sa att det kändes som att ett helt nittonhundratal bara försvann igår kväll. Kanske är det så. Jag känner mig vilsen. Alla ni som tycker att nationalism känns piggt. Att det är vi mot dom. Googla Apartheid. Googla Nelson Mandela. Eller så är det ni andra som måste göra det. Ni som tror på alla människors lika värde.
Vi har nog mycket att lära av det Nelson Mandela gjorde. Jag har en ond föraning i magen som säger att vi kommer behöva göra om precis samma saker i framtiden. Samtidigt sitter jag och lyssnar igenom morgonens ekonyheter. Förutom Mandela handlade de mest om vädret och om att januarilönen riskerar att bli lite mindre än väntat. Åtminstone för de som redan räknat in den skattesänkning våra riksdagspolitiker träter om som bäst just nu. Skatteverket vet inte vilka tabeller de ska använda. Ekot talar om det som att vi kommer att få mindre i lön, när det handlar om en ny skattesänkning.
Undrar om det är dags att vakna?
Något kryper
Är kvar i det där glappet. Något kryper i mig. Tårarna är nära hela tiden. Känner mig uppgiven. Vill resa mig upp och ta tag i något som jag inte vet vad det är. Vill göra skillnad och ta i på riktigt. Är trött på att vara med i ett lopp där vuxna vinstmaximerar samtidigt som våra barn får allt mindre kärlek, tid och respekt. Eller något liknande. Det känns inte bra.
Jag kan inte leva med vetskapen och kunskapen om hur världen utvecklas och hur min generation och de äldre bara tar ut och tar ut och tar ut. Ekonomin är övertrasserad. Ekologin likaså. Socialt är orättvisorna kvar. Och vi ska bli två miljarder människor till de kommande trettio åren. Jag kommer dö och lämna en potentiellt hemsk värld åt mina barn. Det kan jag inte leva med.
Men, jag känner mig inte peppad. Bara rädd, ledsen och orolig. Handlingsförlamad i soffan. Utanför fönstret lägger sig novembermörkret. Stora mårran lurar därute och jag känner mig som ett litet litet knytt. Frågan är om jag ska medicinera bort känslan eller försöka agera.
Fel man på fel plats i fel tid i fel kropp i fel del av världen
Orkar inte läsa mer dokument där tomma ord staplas på varandra för att ingen ska kunna utvärderas, ställas till svars eller behöva göra något. Är trött på att läsa/höra/se nyheter om hur flickor och kvinnor på olika sätt utnyttjas, våldtas, löneslavas, hånas, nedvärderas och klassas ned. Får ont i magen av den fåfänga jakten på mer plats för bilar i staden. Det är 2013 nu. Men samtalen känns som 1983. Jag vill inte vara med i det samtalet.
Men, så länge som jag inte löst min försörjningsfråga så är jag kvar. Försöker bidra positivt. Pyser ut lite övertryck och gnäll här då och då. Just nu, den första kalla oktoberdagen 2013 har jag aldrig känt mig mer utanför det samhälle jag försöker vara med och jobba i. Kanske för att jag är utarbetat och trött. Kanske för att jag är sjuk i huvudet. Kanske för att samtiden är helt galen.
Fel. Fel. Fel. Jag vill fly bort. Till ett happyland där jag kan läsa och känna dofter. Andas. Vila. Sova hela nätter.
Människor är framtiden – det är strategisk kompetensförsörjning
Strategisk kompetensförsörjning. Ett begrepp som handlar om hur arbetslivet ska återskapas, människor få lön och i grund botten är ganska sorgligt. Jag har just plöjt igenom en rad dokument som handlar om detta. Människosynen är trött, teknokratisk och passiv. Flickor, pojkar, kvinnor och män reduceras till små myror eller kugghjul vars roll bara är att bidra till ökad produktivitet.
Nu ska jag ta all den här kunskapen och skriva en strategi. Jag hoppas verkligen kunna föra in några nya element till de som ska fatta beslut om den strategin. Det här mantrat om att unga människor ska utbilda sig till något arbetsmarknaden/näringslivet efterfrågar måste få sällskap. Av något nytt. En vilja att bidra till att den arbetsmarknad och det näringsliv våra unga förtjänar utvecklas på ett bra sätt. Vi kommer inte skapa en framtid genom att göra som vi alltid gjort. Vi måste utmana och låta tanken, kunskapen och handlingskraften utvecklas.
Unga människor behöver verktyg för att driva sin egen utveckling. Mycket mer än en kort industriförberedande utbildning. Tänker jag. Men, det är inte antingen eller. Det är både och. Synd att individperspektivet, friheten och lusten helt saknas i alla dokument jag läst hittills.
Jag ska göra vad jag kan för att föra in de sakerna i det här arbetet. Så att den där passiva reproduktionen kan kompletteras med lite framtid också.
Klåpare
Gör ett nytt försök att närma mig tågpendlandet. Går in och kollar SJ:s och TIM:s biljettbokningar. Blir vansinnig. För den hållbara utvecklingens skull:
1. Planera linjerna efter människor. Inte system.
2. Lär er kommunicera tydligt. Tusen olika val från helvetet underlättar inte min bokning
3. Skapa en enkel 24 timmars-biljett som gör det möjligt för mig att åka kollektivt i hela Mälardalen.
4. Gör det enkelt för mig att boka platsbiljett eftersom jag annars kommer få stå, då ni kör med för korta tåg.
5. Se till att internetuppkopplingen funkar även utanför stationerna.
6. Rekrytera ett helt nytt gäng människor som ser till att det här blir möjligt. Klåparna som tagit oss till den verklighet vi befinner oss i nu bör inte få förnyat förtroende.
I väntan på detta fortsätter jag åka bil, eftersom det är billigare och betydligt enklare. Priset betalar jag främst med min tid, eftersom jag inte kan sitta och jobba på samma sätt i bilen.
Affekt. Arg. Sur. Värdelöst inlägg. Men jag måste fortsätta.
En av de saker som stör mig mest är den här konstiga synen på hur människor fungerar. Den här konstiga synen som det känns som att landet jag lever i är byggt på.
- Vi bor på ett ställe.
- Vi studerar på ett annat.
- Vi jobbar på ett tredje.
- Vi föds, är sjuka får vård och dör på ett fjärde.
- Vi har (om vi har råd och tur) tid över att spendera fritid på ett femte.
Aldrig ska dessa olika ställen mötas. Det verkar ha varit mantrat för samhällsbyggarna. Därför har vi först separerat de här delarna av livet och därefter konstruerat världens största, men mest ogenomtänkta transportsystem. Optimerat för att frakta en så stor mängd människor som möjligt så få gånger som möjligt. Till fabriken och hem igen. Till skolan och hem igen. Till döden och hem igen. Eller den resan är ju enkel.
Ingenjörsmannens Nirvana. Ett enormt land till ytan. Med alldeles för få människor. Byggt på den här principen. Det är mitt hem. Allt fler människor börjar försöka förändra detta eftersom det börjar bli närmast omöjligt för många att leva sitt liv på den här grunden. Vi är nämligen födda med varsin personlighet och varsitt liv. Inte fem. Men problemet är att en överväldigande majoritet av kvinnorna och männen i kungariket fortfarande tror att det är så här livet ska se ut.
Vi kan prata om postmodernism. Richard Florida och kreativa klasser. Någonstans i grunden känns det som en slags Don Quixote-kamp. En opinionsmätning från idag visar ändå att människor vill rösta på de partier som byggde den här verkligheten. Plus det där partiet som vill skruva tillbaka klockan hundra år. De andra alternativen krymper.
Hoppet står förstås till det gröna alternativet. Som tack lov växer lite igen. Men, allvarligt talat, kan nån skicka mig lite emotionellt uppåttjack? För nu när vinterns upplopp inleds är jag traditionsenligt trött, sur och butter. Idag var det ett fåfängt försök att boka en tågbiljett som tog mig hit.
Till insikten om att mitt land är dysfunktionellt, kallt och mörkt. Igen.
Att förklara hur ett bra samhälle fungerar
Jag har ju jobbat med kommunikation i det offentligas tjänst i många år. Som tjänsteman eller som konsult. Vill jobba med saker som skapar så stor samhällsnytta som möjligt. Bidra till hållbar utveckling både för oss som enskilda individer och det vi delar i grupp. Jag har försökt berätta varför ett otal gånger. Har efterlyst starka stories och budskap kring varför det faktiskt är klokt att dela på bördor istället för att klara sig själv. Varför tillit och gemenskap är viktigare än konkurrens och missunsamhet.
Häromdagen hörde jag Erika Hedenström tala i P1:s Tankar för dagen. Plötsligt hörde jag den där berättelsen jag längtat efter på något sätt. Beskrivningen av det samhälle jag jobbar för. På några minuter lyckas Erika Hedenström förklara sammanhanget. Det där som nästan ingen folkvald lyckas med.
Berättelsen inleds med en kort beskrivning av hur Erika Hedenström sitter på ett stillastående pendeltåg. Stilla eftersom Polisen letar efter en förtvivlad människa som hotat ta livet av sig längs spåret och därför beordrat att tågen ska stå still. Just de här tankarna för dagen kretsar kring det där med existentiell ångest och samhällets gemensamma styrka. De avslutande meningarna borde nästan huggas in i sten och sättas upp i en portal någonstans. Jag kommer bära dem på insidan av mina ögonlock länge.
”Det gäller att komma ihäg hur allt annat självklart det är med ett samhälle som säger: Medborgare, detta ska du veta. Om du gått bort dig i förtvivlans mörka skog så är vi ute och letar. Vi har filt och termos med. Och när vi hittar dig, då ska vi säga: Det kommer att bli bättre ska du se och nu ska vi se till att du får hjälp. Du behöver inte klara upp detta ensam.
Och om vi inte hittat dig än… Tills du är funnen avgår inga tåg.”
Jag har lyssnat på det där talet flera gånger. I tider av mörker, kyla, fascism och misstänksamhet betyder de enormt mycket för mig. De förklarar nämligen på sitt sätt varför också jag gör det jag gör. Med Erika Hedenströms ord fick jag lite ny energi.
Lyssna du också. Kanske kan det ge dig något också.
Istället för hat: Vad gillar du?
Jag tänker på hat. Den här veckan har vi pratat en hel del om det. Näthat säger många, kvinnohat säger andra. Hat tänker jag. Det känns som att den mesta tiden i min del av världen just nu ägnas åt det där hatet. Misstron mellan människor växer. Grupper av människor kastar fördomar på varandra, politiska partier och idéer som helt bygger på negativ argumentation växer sig allt starkare. Kanske är det dags att vi sätter oss ned en stund och pratar om hat.
Vad är det som gör att så många människor (främst män, men också några kvinnor) tycker att vägen framåt ska byggas på ogillande och hat? I en tid när landet vi lever i sakta men säkert krymper i de allra flesta ändar. När jobben försvinner, det offentliga underhållet blir sämre och möjligheterna tycks blir färre – är det inte då vi borde prata med varandra om det som vi kan bygga framtiden på istället för att låsa in oss bakom murar, tjocka dörrar och lås och skruva tillbaka tiden hundra år?
Svaret är självklart att ”JO, det borde vi!”. Så låt oss börja. I min värld är det egentligen inte så svårt. Välj bara agenda lite klokare. Så här tänker jag:
- Dela med dig av det du gillar. Prata med dina nära, kära, medmänniskor och kollegor om sånt du tycker att de borde upptäcka.
- Lyssna på de andras berättelser om vad de gillar. Du kommer upptäcka nya låtar, böcker, filmer, smaker, utbildningar, jobbmöjligheter och annat fint.
- Bjud in flera människor i din upplevelse. Be andra om hjälp. Var generös och lita på andra människor. Nästan alla du möter vill något gott. Om du gör det kommer människor bjuda in dig på samma sätt, tillit är nämligen väldigt smittbart.
- Ge ALLA människor samma grundläggande rättighet som du har, nämligen att bli betraktad som en unik individ med rätt att leva ett liv i trygghet, värdighet och kärlek med dina känslor, tankar och kunskaper. Om du låter människor vara unika och stå för sina egna för- och nackdelar kommer människor bemöta dig på samma sätt.
- Lär känna dina fördomar och lev med dem. När du erkänner att du är fördomsfull blir det lättare att inte vara det. Skaffa kunskap och erfarenhet istället för att spekulera och gissa. Prata när du vet, lyssna när du inte vet. Lär dig nya saker.
- Dela inte med dig av dina möjligheter och glädjeämnen. Någon kommer stjäla dina idéer. Därför pratar jag med mina nära, kära, medmänniskor och kollegor om meningslösa klyschor eller saker jag ogillar. Jag blottar aldrig strupen.
- Lyssnar på andras ogillande. Vi sågar musik, filmer, böcker, smaker, idéer, utbildningar, jobb och annat på löpande band. Vi dissar andra människor. Mobbar. Förenar oss genom att sluta oss samman och peka finger åt andra.
- Jag låser mina dörrar. Bevakar mina intressen och klarar mig själv eftersom omvärlden ändå bara består av idioter. Ber aldrig om hjälp eftersom jag ändå bara blir besviken. Jag utnyttjar andra eftersom de annars kommer utnyttja mig.
- Jag betraktar människorna i min omvärld som grupper/klungor/samlingar av galningar, kvinnor, homos, invandrare, kristna, idrottare, samlare, jägare, dårar, banditer, blonda, västeråsare och andra diffusa begrepp som är lätta att ogilla och hata. Jag objektifierar människorna i omvärlden.
- Jag jobbar helt och fullt utifrån mina fördomar utan att erkänna dem. Spekulerar, gissar och pratar OM andra människor istället för MED. Sprider mina sanningar omkring mig utan att veta något.
Det där är fem punkter. Faktiskt ganska enkla att följa. Jag försöker leva så. Men, ibland kör jag i gnälldiket och tänker att det här är för naivt och flummigt. Knyter näven och slipsen och stretar på i kön till rulltrappan där borta. Då kör jag på de här fem punkterna istället:
Efter de kalla och hårda åren på högstadiet var jag djupt förankrad i punkterna 6-10, men från tonåren och framåt har mitt liv hela tiden blivit lite mer närvarande i punkterna 1-5. För varje år som jag blir äldre desto lättare blir det för mig att känna mig trygg i att jag gillar människor. Jag har aldrig råkat illa ut på riktigt, men fått hur många goda relationer och upplevelser som helst. Jag tror det handlar om att jag tar ansvar för mitt eget agerande och mina känslor hela tiden. De enda dåliga erfarenheter jag har av hot och hat är att jag i olika perioder i livet fått lite sånt beroende på att jag just gillat för mycket. I mitt fall musik och människor. Det har provocerat några få människor så mycket att de talat om det för mig på olika otrevliga sätt.
Men, då vill jag ju prata med dem ännu mer.
Jag tror att det är det här som är framtiden. I grunden handlar om det om vilken självkänsla och självkännedom jag har, och som jag kräver av andra (alternativt låter andra människor få utrymme att upptäcka). Vad för jag vidare till mina barn – uppmanar jag dem att lära sig saker för att kunna leva de liv de förtjänar, eller uppmanar jag som att studera hårt för att de ska slippa leva ett liv på gatan?
Jag gillar. Försöker dela med mig och ta emot av det som andra delar med sig av. Jag litar på människor. Livet blir så vansinnigt mycket lättare, roligare och bättre då. Jag reclaimar den där nyfikenheten och handlingskraften som en gång i tiden lärde mig krypa, gå och äta. Det har fått mig att sluta hata.
Vi måste prata om hat för att kunna förstå och börja prata om viktigare saker. Men jag vill inte veta vad du hatar. Så berätta för mig vad du gillar istället, för då kommer pratet om hatet att lösa sig helt naturligt eftersom det ersätts av en diskussion som kommer ta dig och mig vidare, längre och framåt. Då kan vi bygga vårt samtal på rekommendationer istället för recensioner och reaktioner. Vem vet, kanske når vi så långt att vi kan börja bygga vår värld på en stark grund av vilja, istället för en bräcklig grund av ovilja?
Så, allvarligt talat, vad gillar du?
Nyheter som inte är nyheter, del 794
Stefan Fölster skriver en debattartikel i dagens DN. Artikels rubrik lyder ”Sociala problem vanligast i orter med få invandrare” och pekar ut ett problem som på inga sätt kan kallas nytt. Det handlar om att det glest befolkade Sverige har svårt att erbjuda medelklassidyll för alla, åtminstone när det gäller ekonomi, utbildning, hälsa och andra saker som skulle kunna sorteras in under det som kallas socialt hållbar utveckling.
Den allra största andelen av Sveriges kommuner har inte tillväxt. Sedan mer än trettio år tillbaka, typ. Stefan Fölster konstaterar att det inte är invandring som är problemet, eftersom områden med högre andel av invandring klarar sig bättre, trots att allt fler säger att det är invandrarnas fel att bruket stängde/att barnen hoppade av skolan/att män misshandlar/huspriserna fortsätter gå ned/hålen i asfalten blir allt djupare.
Läs Stefan Fölsters debattartikel. Fördjupa dig genom att läsa Kristina Mattssons bok om samma dilemma, ”Landet utanför – om Sverige bortom storstaden”. Om du tycker texterna är för långa och svåra – bläddra i någon av Jan Jörnmarks böcker eller titta på hans bilder på webben. Ett annat tips är utmärkta sajterna Det sanna Sverige och Dagens lokaltidningsbesvikelse.
Om du gör det kanske du liksom jag tänker att invandringen är problemet, men på ett annat sätt än de flesta tror. Den är nämligen alldeles för låg. Det är tyvärr alldeles för få människor som vill bo, leva och jobba i Sverige. Så därför saknar vi socialt hållbar utveckling i de flesta kommuner i kungariket. Om fler människor vill bo, jobba, leva, sova, äta, älska, spela fotboll, sola, bada, vårda, starta, tänka, plugga, prata och lyssna här – då skulle vi vara fler som delade på de gemensamma bördorna. Då skulle vi vara fler om tänkte och skapade nya idéer och möjligheter.
Men nu är det inte så, trots att vi lägger enorma summor årligen på det som kallas Sverigefrämjande. Istället växer en urstark främlingsfientlig och protektionistisk och världsfrånvänd ny hembygdsrörelse kallad Sverigedemokraterna fram och blir landets tredje största parti. Så de människor som eventuellt skulle kunna få ett bättre liv i Sverige (och samtidigt hjälpa oss som redan lever här att att också få det) och kanske kunde tänka sig att flytta hit – de är inte välkomna. Samtidigt som de där siffrorna Stefan Fölster pratar om blir ytterligare lite sämre.
En utveckling som pågått sedan 1970-talet. En nyhet som inte är någon nyhet.
Nyheter som inte är nyheter, del 793
Att Tobias Billström, moderat migrationsminister, ser människor som en utgift är inget nytt. Att hans parti, Moderaterna, driver en av Europas tuffaste linjer när det gäller gränspolitik är inte heller något nytt. Att Moderaterna och Socialdemokraterna är ganska överens om detta i Riksdagen är inte heller något nytt. De har byggt en politik kring invandring där inget ska bjudas på i onödan. Där opinionen hela tiden ska hållas lagom skeptiskt inställd till invandringen. Jag vet inte riktigt varför. Tänker att det handlar om ekonomi och lite inavel. Effekten blir att människor som gillar öppna gränser och möten stämplas som nyliberaler, kommunister eller flummare.
Och att Sverigedemokraterna växer fram till att bli ett av landets största partier.
Positioneringen inför riksdagsvalet nästa år är igång. Många har pratat om att det kommer bli ett skolval. Att skolan kommer vara i centrum. Det tror inte jag. Jag är livrädd för att alla kommer vilja slåss om Sverigedemokraternas väljare, varför vi kommer få en valdebatt som handlar mycket som slutenhet, stängda gränser och krav. Mest inskränkt vinner. Jag minns delar av valrörelsen på nittiotalet när partierna slogs om Ny Demokratis väljare.
Så snälla alla som tror på människor. Som tycker om människor är tillgångar. Se till att jag får fel. I veckan var det 80 år sedan Hitler valdes till rikskansler i Tyskland. Cirkeln håller på att slutas igen. Människor som är rädda och hatiska blir allt fler i Europa och Sverige.
En nyhet som inte är någon nyhet.