Kategori: Friskt och sjukt

Rubriken finns med i en låt skriven av en av mina favoritartister, Per Persson. Just idag stämmer den in på mitt liv. I takt med att antalet ljusa timmar minskar blir mina möjligheter att orka med alla mina koleriska sysslor färre. Börjar känna det nu. Energin räcker inte till allt jag vill och kan göra. Som ett brev på posten börjar kroppen tala om det för mig.
Det börjar bli dags att gå in i det mentala idet igen. Göra en kärleksfull lobotomi på alla viljor för en stund.

Klockan är strax före midnatt. Det är söndag. Camilla och jag ska bara packa ihop helgen och gå och lägga oss. Vi mäter barnens blodsocker. Båda är höga som hus. Över tjugofem. Av olika anledningar. Därför ger vi dem extra insulin. Att ge en sovande Ella insulin är ett äventyr i sig. Nu måste någon av oss gå upp om två timmar för att kontrollera hur insulinet pårverkade blodsockret.
En bra start på en ny vecka. Kvart i två.

Lite i skymundan konstaterade Camilla häromdagen att det gått ett år sedan Ella fick diagnosen diabetes. Det känns som ett helt liv. Ett helt jävla liv.

Dagens bild är tagen med mobilen under det att vi är på väg hem efter att träffat doktorn.

Har börjat inse en sak, nämligen att jag verkligen trivs på sjukhuset. Mitt i detta grå betongkomplex av miljoner kvadratmeter som vid en första anblick känns som Gulag slår nämligen ett hjärta som gör att tiden går långsammare, kontakten mellan människor djupare och allting varmare. Sjukhuset gör mig lugn. Får mig att känna mer.
Kanske galet, men jag trivs väldigt bra där.