Igår kväll säger Camilla de magiska orden, igen. Orden som är som en kniv rakt in i mjukdelarna. Det sätter igång en rad tankar i mig. Jag har en lång åtgärdslista att ta itu med igen. Samma lista som jag haft de senaste åren. Förändrar jag inte mitt sätt att leva så blir det inte bra. Jag kommer sluta som hjärtpatient om några år. Eller blir psykpatient på heltid. I värsta fall en psykpatient med kärlkramp. Därför är det dags att ännu en gång konstatera att:
- Jag måste lägga om min kost eftersom jag äter för mycket och för dålig mat (börjar bli beredd att ta vego-steget).
- Jag måste arbeta på ett annat sätt. Lägger alldeles för mycket energi på min tre huvudsysslor. Det står inte i rimlig relation till vad jag får tillbaka i energi.
- Jag måste börja röra på mig. Hitta ett sätt att motionera som passar mig. Kanske måste jag hitta en badminton-kompis. Eller börja spela korpfotboll. Eller skaffa hund så jag måste promenera långt och ofta.
- Jag måste hitta tillbaka till livet i nuet, och inte planera för framtiden hela tiden.
Det är egentligen inte så svårt. Men jag har begåvats med en själ som hela tiden styr mig åt andra håll. Det gör att jag förkortar mitt liv varje dag, helt i onödan.
Vad det var Camilla sa?
Du vet att barnen inte är ett jobb, va? Ibland behöver de bara tröst och lite närvaro.
En av mina favoritartister, Per Persson, skrev en låt om det här en gång. Den heter ”Det liv jag älskar” och har en bärande strof:
Det liv jag älskar tar långsamt livet av mig
