Alltså, jag är så glad att jag kör små miljövänliga motorsvaga bilar. Dagligen i Stockholmstrafiken ser jag andra män bakom ratten på stora, bensinslukande tyska och amerikanska bilar som måste tokköra med ryckiga rörelser och mellan filer trots att det inte hjälper dem att komma fram fortare. BMW-ägarna verkar ha det jobbigast.
Jag är rädd att det kommer förkorta deras liv att köra i hjärtinfarkttempo hela tiden. Därför känner jag mig alldeles förträffligt nöjd i min små bilar. De är mer skonsamma mot mitt liv.
Men för bövelen, del 3
Camilla tar Ella till öronläkaren idag. Där kan de inte förstå varför Ella ska äta penicillin. De kan inte ens se hennes trumhinnor eftersom det är så mycket vax i öronen, men när de gjort rent konstateras att om hon haft en inflammation är den läkt nu. Däremot ser de att en av Ellas trumhinnor buktar inåt, vilket den inte ska göra. Det kan göra att hon hör sämre än hon borde. Därför ska hon nu blåsa ballonger med näsan i tre månader.
Därför är dagens för bövelen ett positivt utrop. Penicillin mot ballonger. Hurra!
Men för bövelen, del 2
Ligger i soffan. Jag ringde doktorn på morgonen och sade att Ella inte får i sig det flytande och bad om tabletter. Ett par timmar senare åker vi till Apoteket och hämtar en ask små tabletter. Efter lunch gör vi ett försök. Nu ligger jag här med ångest. Ella ligger och sover. Hon somnade rödgråten och livrädd.
Försöket började bra. Ella tar den lilla tabletten lugnt och fint och stoppar den i munnen. Tar en klunk saft. Åker tabletten ned? Nej. Biter hon på den? Ja. Spottar och fräser hon? Absolut.
Sen är det kört igen. Jag provar och trugar. Mosar och blandar med sylt. Försöker övertala. Börjar hota med den flytande. Inget spelar någon roll. Till slut skickar jag en hyperventilerande och rödgråten Ella i säng. Utan att hon fått i sig någon medicin. Som det känns nu har jag två val:
- Ta risken med att skada Ellas hörsel genom att skita i mediniceringen
- Tvinga i henne medicinen med riktigt våld, dvs hålla fast henne och spruta i henne medicinen, hålla igen näsborrarna och munnen och tvinga henne att svälja
Tror det får bli ett tredje val. Som stinker. Jag inser att det här med att finnas till hands för Ella när hon ska ta medicin inte är min grej. Om Camilla går med på det blir det hennes uppgift till Ella är tillräckligt stor för att ta tabletter.
Jag har mina begränsningar.
Men för bövelen!
Hur i helvete kan det komma sig att det trettiotalet år efter att mina föräldrar med våld tvingade i mig penicillin fortfarande är så att den här jävla medicinen smakar död och förintelse? Hur kan det komma sig att den framgångsrika läkemedelsindustrin och forskningen inte lyckats få fram en sorts penicillin som barn kan få i sig utan akut trauma? Har just avbrutit femton minuters trugande och våld men ändå inte lyckats. Ella får panik och kräks. Så kära läkemedelsfabrikörer och doktorer, utveckla ett penicillin anpassat för barn och gör det nu! Även barn är mänskliga varelser som förtjänar respekt. Liksom sina föräldrar. Det är ju mest barn som behöver det här förbaskade läkemedlet, så anpassa det efter deras behov.
Några pigga förslag:
- För oss som har barn med diabetes, varför inte ett injicerbart penicillin?
- Små små små tabletter som barn kan skölja ned?
- Suppar?
Hade det varit greve von Röv eller vi andra gubbjävlar som tvingades skölja ned skiten hade det funnits en sort som smakat tryffel nu. Och ja, jag är inte så lite upprörd. Det finns inget som river upp mig lika effektivt som när jag tvingas utöva tvång och våld på mina barn.
Men, det är ju för deras egen skull kanske du tänker? Förklara det för Ella. Eller min knytnäve.
Dagens bild 19 november 2007
Ont i öronen
Ungefär fyrtiofem minuter efter midnatt vaknade Ella. Sen höll hon oss vakna större delen av natten känns det som. Flickstackaren har ont i öronen, är täppt i näsan och känns varm. Dessutom med lite känningar av falsk krupp som hon brukar få vid dessa tillfällen. Inget Camilla eller jag gör lindrar eller tröstar. Hon har lätt panik. Jag förstår henne. Mina minnen från barndomen av dessa symptom är tämligen starka fortfarande.
Strax före lunch ringer Camilla mig. Ett besök på Vårdcentralen och konstaterad öroninflammation. Tio dagar med penicillin och en arbetsvecka som vi delar upp hemma med Ella.
Det liv jag älskar tar långsamt livet av mig
Igår kväll säger Camilla de magiska orden, igen. Orden som är som en kniv rakt in i mjukdelarna. Det sätter igång en rad tankar i mig. Jag har en lång åtgärdslista att ta itu med igen. Samma lista som jag haft de senaste åren. Förändrar jag inte mitt sätt att leva så blir det inte bra. Jag kommer sluta som hjärtpatient om några år. Eller blir psykpatient på heltid. I värsta fall en psykpatient med kärlkramp. Därför är det dags att ännu en gång konstatera att:
- Jag måste lägga om min kost eftersom jag äter för mycket och för dålig mat (börjar bli beredd att ta vego-steget).
- Jag måste arbeta på ett annat sätt. Lägger alldeles för mycket energi på min tre huvudsysslor. Det står inte i rimlig relation till vad jag får tillbaka i energi.
- Jag måste börja röra på mig. Hitta ett sätt att motionera som passar mig. Kanske måste jag hitta en badminton-kompis. Eller börja spela korpfotboll. Eller skaffa hund så jag måste promenera långt och ofta.
- Jag måste hitta tillbaka till livet i nuet, och inte planera för framtiden hela tiden.
Det är egentligen inte så svårt. Men jag har begåvats med en själ som hela tiden styr mig åt andra håll. Det gör att jag förkortar mitt liv varje dag, helt i onödan.
Vad det var Camilla sa?
Du vet att barnen inte är ett jobb, va? Ibland behöver de bara tröst och lite närvaro.
En av mina favoritartister, Per Persson, skrev en låt om det här en gång. Den heter ”Det liv jag älskar” och har en bärande strof:
Det liv jag älskar tar långsamt livet av mig
Blåa byggnader
I morgon är det Världsdiabetesdagen. Då kommer en rad byggnader bada i blått ljus, bland annat Globen. Riktigt hur det kommer hjälpa mina barn och andra med diabetes är ännu oklart.
Jag kanske är lite cynisk, men jag är trött på kampanjer, events och PR-byråers estetik. Livet är inte ett ständigt lobbande. Världen blir inte bättre för att du tar på dig en röd tröja. Mina barn blir inte friska för att Globen blir blå. Att ta ställning och agera innebär något helt annat. Om du vill göra något för att se till att färre barn drabbas av diabetes – skänk en peng till forskningen.
Men se till att din peng går till forskning och inte något fånigt kampanjande.
Diabetesnumerologi
Hanna: 3,2 – 18,3 – 3,6 – 6,8 – 4,5 – 6,9
Ella: 5,6 – 11,1 – 8,2 – 5,9 – 12,9
Dagens blodsockermätningar för barnen. Blå siffra visar lågt blodsocker som innebär för lite näring. Röd siffra betyder högt blodsocker vilket innebär för lite insulin. För många blå siffror i livet gör att kroppen måste anstränga sig för att existera vilket till slut kommer påverka bl.a. hjärnan negativt. För många röda siffror kommer leda till att vener och artärer slammar igen vilket kan leda till synskador, försämrad blodcirkulation och hjärtproblem.
Svarta siffror är bra. Vi som inte har diabetes har aldrig lägre blodsocker än 4,0 eller högre än 10,0.
Dagens bild 11 november 2007
Varje gång Hanna spelar innebandy blir jag fascinerad över hur duktig hon är. Hur hon kämpar och har kul. Hennes lag är väldigt roliga att se. De spelar med stort självförtroende och låter bollen göra jobbet. Oftast vinner de med god marginal. Jag tycker det är otroligt skönt att Hanna tycker det är kul att spela innebandy. Där har hon andra kompisar än de hon umgås med i vardagen. Och eftersom hon begåvats med en hel del av mina gener och diabetes är det så oerhört viktigt att hon rör på sig.
Här flyger hon fram i dagens match. Pappas stolthet.