Började känna mig lite risig igår kväll. Vaknar med en sprängande huvudvärk och slemmigt rinnande känsla i svalget, näsan och bakom ögonen. Trött och seg. Tung i kroppen. Frågan är om vi har några förmaningar på jobbet. Jag får gå dit och kolla. Antingen blir det en långsam arbetsdag, eller så skickas jag hem.
Alla är ju liksom lite nojiga.
Uppdatering: Jag fick inte vara på jobbet. Eller rättare sagt, det var bättre om jag jobbade hemma. Så jag ligger hemma med en laptop på magen och jobbar. Hostar, snorar och har lätt feber. Känns dock inte som någon influensa. Mer som en traditionell skolstartsförkylning.
Tillbaka från verkligheten
OK, jag är tillbaka. Jag har varit i verkligheten ett par veckor. Men nu är den tiden över. Imorgon börjar det overkliga livet igen. Missar första arbetsdagen eftersom dagis traditionsenligt har stängt för studiedag första arbetsdagen varje höst. Från tisdag och framåt lär det dock rulla på. Alla tankar på alternativ och andra sätt att leva kommer få en rejäl törn då tiden inte kommer räcka till. För nu ska jag nämligen jobba på dagarna (vilket inte är så dumt egentligen eftersom jag har supertrevliga kollegor och omväxlande saker att göra). Och försöka få det här huset i det här jävla femtiotalsstandardkvarterat att funka (måste fixa avloppet i nya duschen som gick att använda ungefär fyra månader, telefon/ADSL-anslutningen, se till taket fixas, krångla lite med pelletsbrännare och så där). Förutom att vara en bra pappa och man.
Varje år vid den här tiden mår jag rätt dåligt. Sover inte på nätterna och är förbannad på dagarna. Det är inte så konstigt, när jag tänker efter.
Men om några veckor kommer overkligheten börja kännas verklig igen och då är jag bara så här frustrerad ibland. Till nästa sommar.
Min egen firma är det lilla halmstrå jag håller i för att försöka behålla en känsla av hur det är att leva i verkligheten. Förhoppningsvis kan jag göra något mer med den i höst. Jag vill nämligen vara mer i verkligheten. Inte bara ett par veckor mellan juli och augusti varje år.
Kärlek, hur fan gör man?
Jag gör min sedvanliga ledighetsritual. Går igenom nyhetswebbar, forum och bloggar på förmiddagen. Inget nytt. Men, mitt i allt tramsande, intetsägande, oroliga och konserverande hittar jag en artikel som skapar en känsla. En intervju med Bob Hansson i SvD som en del av deras serier om manliga bekännelser. För mig som alltid varit lite hemligt förtjust i Bob och hans uttryck leder artikeln mig vidare till bloggen Kärlek, hur fan gör man? – som hänger ihop med boken med samma titel. Skriven av Bob Hansson.
Efter att ha läst den en stund lägger jag den på min länklista. Nu måste jag ta moppen till bokhandeln och köpa boken.
Trött på inget, trött på allt
Just nu lyssnar jag på Lars Winnerbäck. Närmare bestämt på låten Över gränsen. Den sammanfattar rätt mycket. Om jag inte var den jag är skulle jag var LW. En butter enstöring i munkjacka som vill vara ifred. Någonstans utomlands. På flykt undan allt som är likriktat, förutsägbart och förlamande. Sverige på den andra sidan.
Så det är nog bra att jag är jag.
Jag behöver inspiration. Är trött på inget och allt. Något måste hända i min hjärna. Och mitt i hjärtat gärna.
Rökning dödar
Sommartecken 1: Förmaningar på flera olika språk om att det är farligt att röka.
Sommartecken 2: Vattenpipa på altanen. Från och med nu. En finfin present från Maria och Jan. Smakade alldeles utmärkt. Kändes terapeutiskt nästan. Underbart.
Personalhälsan briljerar!
Skickade ett mail till Personalhälsan på jobbet vid tiotiden. Blev uppringd tjugo minuter senare. Efter lunch kom de till mitt rum och vi pratade om min onda armbåge. De gjorde en del små tester av tillståndet i min arm och de var ganska avslöjande. De muskler som kontrollerar mina två viktigaste fingrar på högerhanden är väldigt, väldigt uttröttade och svaga. Så jag fick ett par övningar för att börja träna upp musklerna i min högra underarm igen. Och nästa vecka ska jag prova smartare teknik för mitt skrivbordsarbete.
Nu ska musjäveln bort. Tillsammans med epikondylitjäveln. Och smärtan.
Konstig grej
Det här är en aning absurt. För ett år sedan köpte jag ett par vansinnigt snygga jeans. Lite old school rockabillykaraktär. Men jag kan inte ha dom. Idag provade jag för första gången på väldigt länge. Symptomen dök upp igen, precis som förr. Och de är konstiga.
De pajar min mage. Lagom till lunch mår jag pyton. Magen är sur som en syratank. Totalt trasig. Som om laktosmagen flyter ihop med stressmagen och partar loss. Det gör ont och framkallar gräsliga reaktioner.
Hur fan kan ett par jeans framkalla detta? Jag skojar inte. OK om jag fick en allergisk reaktion och det började klia på benen eller the big ass, men hur kan ett par jeans döda min mage inifrån? Har googlat i omgångar och letat efter farliga ämnen som kan finnas i jeanstyg utan framgång.
Jag fattar ingenting.
Vårförkylning
Den senaste tidens kalasväder har gjort att både tulpaner och maskrosor tittat fram, liksom vårens förkylningsvirus. Jag är försatt ur stridbart skick med huvudvärk, feber och taskig känsla i luftvägar, näsa och mun.
Ungefär som vanligt
OK, jag hade ganska många tankar. Idag skulle jag hinna med att fixa en del saker jag ligger efter med. Plus deklarera. Det sket sig, ungefär som vanligt. Hann med ett ryck i förrådet ute och i garaget och resultatet blev mest uppgivenhet. Men ok, moppen är ren och fin igen. Ella har varit ute i friska luften och är rosig om kinderna. Det får väl vara bra så.
Imorgon ska jag deklarera. Och beställa tid för montering av nya däck till bilen. Och hinna jobba klart med de där femhundra bilderna som ligger och väntar. Och klara av resten av arbetet som väntar. Och…
Thåström, grafisk formgivning, Almedalen och jag
Thåström har sjungit för mig medan jag arbetat fram ett förslag på grafisk form för en trädgårdstävling min arbetsgivare sponsrar. Magen har landat igen efter morgonens laktosilska. Så nu ska jag snart ta mig an planeringen av ett seminarium under Almedalsveckan. Men, först en kort lunchtripp till mamma som behöver blåbärssoppa (jodå, epidemin fäller oss alla förr eller senare) och hjälp med att packa ned de sista sakerna i flyttlasset. Imorgon klockan åtta kommer flyttgubbarna.
Frågan är bara när samtalet från skola eller dagis eller Camilla ska komma? Eller är de immuna mot just det här viruset?
Fömiddagens låt är ”Om Black Jim”. Så jäkla bra.