Trampade runt en dag till i GBG. Tröttnade på hålögda shoppare och fikade på Science Fiction-bokhandeln innan vi tog oss till Stigbergstorget, Bengans och Sjöfartsmuséet. Hängde där en stund, träffade en gammal vän och tog oss sedan på båten och till Kiel. Här är det fyra grader, fuktigt och gråregnigt. Men vi har det fint. Det går långsamt. Skönt.
Älska Majorna.
Vi hittade Nemo igen.
Fin utställning på Sjöfartsmuséet om människor som tvingas fly över hav.
Lämnar Sverige.
Det är fint att resa med Ella nu. Vi pratar och har det bra. På färjan hade de till och med bra vegomat nu. Världen förändras.
Lägger till i Kiel. Grått.
Det är skönt att komma hem. Det här är hemmahamnen. Borta.
Krokus på väg upp. I slutet av december. Ett annat liv är möjligt.
Vi gick och kollade en samlingsutställning med unga konstnärer på Stadtgalerie Kiel. Fint.
Kassettband.
Ett annorlunda musikstycke om en av mina favoritplatser här i Kiel.
Tände ett ljus i Nikolaikyrkan och tackade för att 2018 blir ett bättre år. Det svåra åren måste pausa. Eller ta slut nu.
Kiels fula citykärna förändras. Vattnet ska få ta mer plats. Det är oerhört rimligt. Mindre betong och asfalt, mer grönt och vatten.
Varelser jag älskar
Det var så länge sedan jag fotograferade på riktigt. Med riktig kamera och blixtljus. Jag hade glömt hur fint det är att ta hand om bilderna efteråt. Alla känslor som väcks i mig när jag ser vad som fångades, hur vackert livet är och hur mycket älskar dem. Jag måste fotografera mer. Igen.
Och att jag får fotografera Någon på det här sättet. Henne jag älskar. Sara.
En viktig dag
En viktig dag kan innehålla en flera timmar lång promenad. Genom lövskogar och reservat, till ett par gigantiska slussar som gör att stora fartyg kan åka mellan två hav, längs en hamnpromenad där jag passerar människor som tar upp sina segelbåtar för säsongen, kryssare och andra krigsfartyg, skutor, forskningsfartyg och stora färjor.
En viktig dag kan jag plötsligt hamna mitt i ett bröllop.
En viktig dag kan jag passera ett asylboende och se människor som pausats. Eller passera ett minnesmonument från ett världskrig där barnen uppmanas att lämna in sina krigsleksaker eftersom världen behöver fred, inte mer aggressivitet.
En viktig dag kan jag se en oväntad och fin konstutställning på besök från Berlin på temat Neue Schwartze Romantik.
En viktig dag kan jag lyssna i timmar på Owe Wikström när han läser sin egen bok ”Långsamhetens lov” och vila lugnt i en skön röst som säger kloka saker och får mig att förstå varför omgivningen inte fungerar för mig.
En viktig dag kan avslutas på ett av mina favoritställen i världen, TraumGMBH, med god mat, skönt häng och lyssnande.
En viktig dag kan vara idag.
Längs med kanalen
Jag saknar något
Jag skulle vilja kunna ta angelägna bilder igen. Med riktiga människor. Ikväll tog jag ett par snabba bilder av en person. Det fick mig att minnas hur det kändes.
Två veckor
Två veckor tillsammans med Någon. Två av de finaste och viktigaste veckorna jag upplevt. Jag älskar havet, lövskogarna, hedarna, löpturerna, vandringarna, stillasittandet, tältandet och samtalen, känslorna, skratten, tårarna…. det där med att leva på riktigt. Mest av allt älskar jag henne. Orden räcker inte riktigt, men etthundrasjuttiofem bilder talar. Jag är otroligt tacksam för de här dagarna.
Vem har flyttat in i mig?
Idag tog vi bilder på jobbet. Bilder som ska användas på vår nya hemsida. Det här är jag. Och jag undrar nu vad det är för gammal och trött typ som flyttat in i mig. Är det den där gråa farbrorn jag hela tiden tänkt att jag är som till sist har visat sig?
Det är inte bekvämt att titta på de här bilderna.
Nio gillade bilder
Det här är alltså de nio bilder som människor gillat mest på min Instagram i år. Rimligt att gilla dom. Bilderna alltså.
Istället för ord
Kontraster, känslor och kärlek i en fantastisk stad
Jag är i Berlin med min bröder och vår pappa. Vi pratar, diskuterar, debatterar och har det gott i en fantastisk stad. Två platser vi besökt idag kräver att jag skriver av mig lite. Platser som har något mycket viktigt att berätta om historien, och det som människor som levt före mig gjort mot varandra.
Denkmal für die ermordeten Juden Europas består av 2711 betongblock utlagda symmetriskt, men också assymmetriskt i ett stadskvarter alldeles bredvid Riksdagshuset och Brandenburger Tor. En konstig plats som påverkar de som går in bland de här blocken. Eller åtminstone mig. Det händer något inne bland de här blocken. Känslor, eftertanke, och lite smärta. Konst som påminner om ondska men på något konstigt sätt också om kärlek. Att vandra runt i denna värld är speciellt. Det känns lite viktigt. Jag tror att jag inte kommer att kunna återvända till Berlin utan att gå tillbaka hit.
Stasimuseet var också obehagligt berörande. Bilder, texter, instruktioner, artefakter och massor av berättelser om statsparanoia och en enorm kontrollapparat som liksom byggde på raka motsatsen till tillit. Men, jag har så oerhört svårt att se vad de styrande i DDR vann på detta. Det känns mest som en helt absurd saga. Ett sociologiskt experiment. Totalt oförståeligt, men samtidigt vansinnigt snyggt.
Missförstå mig nu rätt. DDR var skit. Det staten gjorde mot sina medborgare är oförlåtligt dumt. Men när jag vandrar runt i hus 1 och det stora området som utgjorde kontrollapparatens hjärta så slår det mig hur vansinnigt snyggt det är. Jag kan inte låta bli att älska inredningen, möblerna, lamporna… ja till och med typsnitten. I all denna sjuka galenskap fanns en perfektionistisk inredning och tanke. Kontrollbehov överstyr och dessvärre i en stil jag älskar, rent i färg och form alltså.
Under ytan något vidrigt. På ytan något snyggt. Och lite så är det här i Berlin. Kontrasterna är starka. Jag älskar det.
Och som sagt, Denkmal. Vilken plats. Det krävs eftertanke här. Och det finns plats för det. Tänk hur mycket lidande, misstro och idiokrati som oro, rädsla, intolerans, hat och nazism har orsakat den här fantastiska staden. Som nu sakta men säkert återhämtar sig.
En av de mest öppna och toleranta städer jag varit i.