När jag hämtade Camilla och barnen på Arlanda igår kom verkligheten tillbaka. Känslor, närhet, värme, glädje, kärlek. Jag är ledig idag och det är skönt att bara vara i den här verkligheten. Samtidigt kan jag inte låta blir att fundera över varför overkligheten som regerar nästan hela året, det som dagligen kallas vardag, kan vara så fullständigt befriad från alla de positiva känslor jag simmar runt i just nu.
Fem och tretton
Mina barn har blivit tretton. Och fem. Som av en händelse sprack molnen upp just idag. På deras födelsedag. Vi har haft en skön dag tillsammans. Ella och jag bakade muffins. Hanna och Ella gjorde tårta och fick god hjälp av Sara som kom ut tillsammans med Magnus och Lo. Och så har vi pratat i telefon och Skype med de vidare cirklarna av familjen.
Jag tror barnen är nöjda med sin födelsedag.
Citat
Sometimes it’s like someone took a knife baby
edgy and dull and cut a six-inch valley
through the middle of my scull
hba1c avslöjar mig
Dagens besök med barnen på diabetesmottagning blev ännu en i raden av energislukare. Kurvorna för deras hba1c (det långa värdet för socker i blodet) pekar åt fel håll. Bägge går uppåt. Ju högre hba1c desto större risk för komplikationer senare i livet. Jag satt och resonerade med läkaren en stund och min analys pekar på att vi tittar för kortsiktigt på de dagliga värdena. Vi hamnar i en spiral av ständiga justeringar som i slutändan tar ut varandra.
Att kontrollera, förstå och justera barnens insulinbehandling kräver stora mängder energi, tålamod och is i magen. Själv har jag inte varit närvarande på ett tag. Därför känner jag mig som en usling just nu. Efter att ha fått ännu stark signal på att mitt (och delvis vårt) sätt att leva inte fungerar utifrån förutsättningarna.
Lättare att förstå Vårdcentralerna
Dagens Nyheter publicerar just nu en serie artiklar som ganska tydligt berättar varför Vårdcentralerna fungerar som de gör. Det handlar, lite förenklat, om att konsultande stafettläkare får bonus utifrån hur många patienter de träffar och hur få prover de tar. Här i Stockholm är nämligen vården mest en jobbig utgift. Det handlar inte så mycket om hur människor mår, utan om hur dyrt det är för samhället.
Det här är mitt i prick av DN. De har satt ord på varför primärvården aldrig fungerar för mina barn. Landstinget utgår från att människor inte är sjuka. I landstingets värld är människor mest jobbiga. Därför är det bara specialisterna som kan hjälpa mina barn.
Därför går jag helst aldrig till Vårdcentralen med barnen.
Skolavslutning
Idag är det skolavslutning i Huddinge. Den blomstertid nu kommer i tiogradersväder. Hanna slutar mellanstadiet. Sommarlovet är här. Det tokregnar. Ihållande.
Här och nu
Ska raka mig och duscha. Duscha lilla barnet. Fixa till bilderna från helgens bröllop. Sova. Är trött.
Vernissage
Vernissage på dagis. Fullt av mammor och pappor och deras mammor och pappor. Och ett mycket kärt återseende när hon som Ella kallar ”Min Johanna” kom på besök. Jag mår inte jättebra och just nu och vantrivdes mest i trängseln. Fick ont på insidan av ögonen när Ella kastade sig i Johannas famn. Sen åkte jag till Coop.
Äntligen hemma
Camilla är hemma. Ella har fått tillbaka sin mamma. Vi är alla glada. Inte minst för chokladen. Men, vi fick kämpa lite på varsitt håll för att samlas igen. Camilla i en flygplanskabin stående i gassande sol på flygplatsen i Lübeck med trasigt navigationssystem. En timme i knasvärme. Vi i samma solgass utanför terminalen på Skavsta, med en glass i handen. Vi i bilen runt om Nyköping för att få tiden att gå.
Men, det är värt det.
Planet har landat. Ella väntar på andra sidan dörren.
När vi kommit fram till Skavsta och köper glass ringer Camilla mig från Lübeck och berättar om ett trasigt navigationssystem.
Barn
Huset är fullt av barn. Jag kokar korv. Solen skiner. Fotograferingen är avklarad.