Jag fick inte publicera den tyckte spelaren i fråga. Men, jag tänkte berätta att hon varit grym i tre matcher den här helgen och visat framfötterna. Ett mål (snygg styrning) och bra tryck framåt. Nu har hon blåsor under fötterna och är trött. Pappan har inga blåsor och är stolt.
Klart jag måste ha en bild till den korta rapporten. Här besvikelsen efter en missad chans.
Sol, skidor, stora barnet och jag
Hur skönt var det att lämna hemmet för första gången på mer än en vecka för att göra något annat än att handla? Jätteskönt. Minst sagt. Solen sken varmt och skönt på mitt ansikte och jag njöt av att stå uppe på toppen och blicka ut över södra Stockholm. Dessutom stolt som en tupp över att stora barnet åker skidor som om hon aldrig gjort annat.
Hon tycker vi ska bli en skidfamilj. Samtidigt som hon, liksom jag, dömde ut alla skidpappor direkt. Den som bär skidkläder där under- och överdel bär samma färg ligger riktigt dåligt till. Den som dessutom åker nedför pisten på åttiotals-slalom-manér får rött kort.
Vi såg ett par sådana. Alfahannar som fastnade för tjugofem år sedan.
En bra dag.
Ketoner
Okej. Ella klev ut ur askan, in i elden. Igen. Magsjukan är över, men hon fixar inte att äta. Så det börjar bildas svältketoner i hennes lilla kropp. Som gör att hon mår illa. Nu kräks hon upp den lilla mängd socker och vätska vi får i henne av den anledningen. Och det enda vi kan göra för att få bort svältketonerna är att få i henne kolhydrater och vätska. Som hon kräks upp.
Moment 22. Jag blir vansinnig. Vill åka till akuten och se till att hon får intravenöst glukos omedelbart.
Men, som de väluppfostrade samhällsmedborgare i kungariket Sverige vi är fortsätter vi enträget att peta i henne lite cola, blåbärssoppa och vatten. Då och då en Dextrosol. Mäter halterna av blodsocker med jämna mellanrum. Just nu går de åt fel håll. Blodsockret är för lågt och ketonerna stiger.
Bryter vi inte mönstret snart blir det akuten.
Stora barnet är det också synd om
Att vara tretton och kombinera diabetes med kräksjukan är inte ett dugg roligare än för en femåring. Så nu är det synd om stora barnet också.
Leva långsammare
Jag vill leva långsammare. Ha ett liv där det finns goda marginaler åt alla håll. Där oförutsedda händelser inte riskerar att vända livet upp och ned varje gång. Eftersom oförutsedda händelser kommer hela tiden. Jag vill kunna sitta med mitt lilla barn och äta frukost klockan tio en måndag morgon då och då. Utan att behöva ta semester, eller vabba eller något annat.
Som idag. Sweet.
Lite upptagen
Hinner inte prata så mycket med mig själv just nu. Är upptagen med att sladda fram och tillbaka på E4 mellan Stockholm och Uppsala för att följa stora barnet och hennes lag i världens största innebandycup. Där de nu nått semifinal i sin klass. Bland annat eftersom pappas flicka stänkte in 2-0 i kvällens kvartsfinal mot Täby (som de aldrig slagit förut). Kolla de första två minuterna i det skakiga klippet här uppe.
För övrigt känns bambuser som grejen. Kan bli fantastiskt med 4G.
Fyra hål i nacken
Idag kom min pappa och Marie förbi. Skön fika, prat och lite avslutande julklappsutdelning. När de vänt hem till Närke igen klädde vi på oss underställ och varma kläder. Eftersom vårt kvarter ser ut som en fjällby just nu passade vi på att kolla in pulkabacken. Den svängde. När luften gick ur oss vände vi tillbaka till varm choklad och mackor för barnen och mamman. För pappan blev det skinka och julmust.
Ett skönt sätt att avsluta det familjära jullovet. Nu är det dags för mamman och pappan att vända tillbaka till vardagen. Lite omlott.
Bästa morgonen
Att vakna till snabba barnfötter, glada, förväntansfulla och spralliga röster och ren och skär lycka är fantastiskt. Det gör att alla tjuriga väckarklocka-uppvakningar med tjuriga barn är ett pris värt att betala. Julaftons morgon är bästa morgonen. Tacksamhet är grejen. Tack.
Jag sammanfattar nollnolltalet
Okej, mer eller mindre tramsiga krönikörer har ägnat december åt att sammanfatta olika delar av årtiondet som gått. Här är min sammanfattning:
Jag flyttade till Stockholm. Blev pappa för andra gången. Brände ut mig rejält två gånger. Förstörde min sköldkörtel. Rakade av mig håret. Blev pappa till två barn med diabetes. Gick i terapi. Träffade en hel del inspirerande människor. Gick upp massa kilo. Fick en stärkt tro på människan men en försvagad tilltro till mänskligheten. Gick ned nästan alla kilo jag gick upp (under årtiondets sista kvartal). Lät håret växa ut igen.
Tiotalet är välkommet.
Overkligt
Det är en overkligt vacker vinterdag i södra Stockholm. Jag sitter hemma och jobbar eftersom Ella är hostig idag. Hon låter som en hund och jag skriver protokoll, gör ett julkort och svarar på offerter. Saker börja lösa ut sig. De senaste veckornas tokstress är över. Jag är ikapp. Ett bra samtal med min fantastiska chef fick mig att förstå att jag faktiskt bidrar med bra saker även om jag själv inte förstår/tycker/ser det alla gånger. En jobbig period med omorganisation på jobbet är över och den tråkiga känslan av att jag kommer förlora några fantastiska människor i min vardag går nu över i att jag ser fram emot att möta dem på andra sätt framöver.
Jag känner mig overkligt närvarande idag. Här och nu är mixen bra. Överallt där jag rör mig finns fantastiska, kreativa och kunniga människor. Och nästa år kommer jag vidga cirklarna när jag går ned i lönearbetstid till 75 procent för att en vecka varje månad utveckla mitt eget företagande som fotograf hos fantastiska Jenny och Birgitta, två av Sveriges allra skönaste designers i en lokal vid Hägersten/Telefonplan.
Så nu känns det bra att ta med Ella ut i den krispiga kylan för att hämta paket från Tyskland, äta lunch, köpa gokaffe på världens bästa Mi Piace, hämta upp färg till våra golvlister och bländas av den fulländade decembersolen.