Någon och jag åkte till Malmö en helg. Det var fint. Viktiga samtal som skavde till ibland. Sköna promenader, mat och prat med vänner. Det här här framtiden finns. På en plats där mångfald är på riktigt och där det byggs en stad för människor. Jag känner mig hemma här, inte i den kalla stad jag lever i. Här finns liv, hav och människor som gör att jag känner mig lite mindre som ett UFO. Och så den där närheten till Tyskland och Europa. Köpenhamn på andra sidan sundet.
Den är inom räckhåll. Men, inte nu. Högst troligen aldrig. Om jag inte väljer att ta steget själv fullt ut någon gång. Rötterna som är nedkörda i den tjälskadade och utarmade jorden i Närke har grävt sig för djupt.
Men, jag ska spara ihop pengar. Försöka skaffa ett bo här också. För andra stunder. För framtiden ligger här. Söderut.
Fäller ned ett säte
Jag heter Fredrik. Om ett par månader fyller jag fyrtiosju. Nu är jag igen inne i en av mest intensiva perioderna av mitt liv. Far mellan platser, kontor, bostäder och möten. Lyssnar på människor. Försöker göra det jag är bra på för att tillfredsställa deras behov. Den senaste veckan har jag varit med om helt obegripliga saker. Ibland undrar jag om jag är på låtsas eller på riktigt. Nu fäller jag ned ett säte på ett tåg. Om något mindre än två timmar ska jag kliva av det tåget, gå till en bostad och packa om lite, ta mig till en annan bostad för att träffa några människor jag vill träffa och sova tillsammans med Någon.
Tidigt imorgon sätter jag mig på ett annat tåg. Nu blundar jag. Fäller ihop laptopen och lyssnar på något. Försöker att stänga av en stund.
Söndag
Söndag 14 januari 2018. Klockan är strax efter tolv. Jag har varit uppe ett par timmar. Gått på promenad med Vilda och läst underlag, kopierat texter och försökt tänka ut hur jag ska formulera om en del skrivningar i ett viktigt dokument jag jobbat med under en längre tid, och som nu ska ändras. Snabbt, omfattande och effektivt.
Nu gör jag frukost till Ella, som ligger och sover gott. Länge.
Jag har ont i bröstet och hjärtat rusar. Huvudet bultar och jag försöker samtidigt planera resten av dagen som innehåller städning, tvätt och en betygskonferens. Imorgon går tåget till Stockholm väldigt tidigt.
Livet, eller nej existensen, är en loop. Som Stefan Sundström fångat glasklart i ”Alla ska i jorden”:
Din tid den kom, och sen så for den
Du trodde livet var en loop
Men nu skymtar du en grop
Alla ska i jorden
13 januari
13 januari. Verkar ha blivit en dag för stora steg. Ibland rätt, ibland fel. Facebook påminner mig. Kanske en lika god anledning som alla andra att lämna den plattformen nu. En del saker kanske jag inte behöver påminnas om. Något som hände för ett år sedan och något som hände för två år sedan finns lagrat i kroppen. Väcker minnen, känslor och gör det svårt för mig att koncentrera mig på det jag har tänkt att göra idag, nämligen skriva näringslivsstrategi.
13 januari. Idag ska jag försöka ligga lågt. Just idag ska det inte skrivas någon historia.
Tillbaka
Fotograferade en begåvad artist och låtskrivare ikväll. Ett fint förtroende. Fick höra fantastisk musik som snart ska släppas fri för världen att lyssna på. Som vanligt tar jag tjugo minuter på mig att se att blixtar och kamera funkar innan den jag ska fotografera kommer. Då blir det ett självporträtt eller två. Det här är mitt fokuserade yttre. Som ger sig tillbaka in i loppet igen. Ökar farten och försöker att ta mig in. Det är dags att vara smart, skärpt, genomtänkt, kreativ, klok, effektiv, rolig, närvarande, lyssnande och produktiv igen.
Det där som människor säger att jag är. Som de vill att jag ska vara. Som jag kommer att vara. Ska bara försöka att sova ett par timmar först. Innan tåget går mot Flemingsberg klockan sju imorgon.
Livet i ett Excel-ark
Sådär. Då har jag satt ramarna för första halvåret 2018. Ett ganska ohållbart liv. Som jag hoppas ska ge mig ro att hitta vägarna fram till ett liv som är mer hållbart. En fin tanke jag tänkt i snart tjugo år. En konsekvens av mina val är att jag minskar den tid som mitt barn bor hemma hos mig. Eftersom mina måndagar kommer börja så tidigt att jag inte kan ge henne rimliga måndagmorgnar.
Det måste jag sluta med. Omedelbart. Att offra den viktigaste tiden jag har.
Prognosen
Vi kommer att välja ungefär samma politiker.
Klickjakten kommer att se ungefär likadan ut.
Julhandeln kommer att slå rekord.
Tillväxten kommer att fortsätta.
Ekosystemen kommer att fortsätta brytas ned.
Mitt i detta dysfunktionella ska jag göra något annat. Oklart vad. Men, jag har tröttnat på att förhålla mig till det orimliga. Därför tar jag mig ut ur relationer som bygger på nån slags utnyttjande, aggressivitet eller makt. Från och med nu kommer jag att vara i relationer där vi vill varandra väl, litar på varandra och inte skadar oss själva eller andra. När det inte går, då får jag vara ensam.
Jag är trött. Fysiskt trött. Psykiskt trött. Snart 47 år gammal. De sista två åren i mitt liv har varit galna. Men, de har också fått mig att se saker klart och tydligt.
Idag är det på nästan alla sätt bara en helt vanlig dag. Som följs av en likadan. Men, ändå är känslorna lite överallt. Det beror nog mest på att jag är distanserad. Det här avståndet mellan henne jag älskar och mig. Som vi byggt in i vår relation eftersom vi försöker att ta hänsyn till andra. Det avståndet gör inte så mycket bra längre. Om det någonsin gjorde det.
Så det här nyåret är det sista jag distanserar mig. Vill vara nära. Vill leva nära. Kärleken är startpunkten. Basen, fundamentet, grunden – kalla det vad du vill. Det finns en framtid som är bättre. Jag vet det. Det är dags att sluta kämpa mot den.
Framtiden är roligare att titta på
Årskrönika? Nej. Jag orkar inte titta bakåt på det här året mer. Allt hände, allt gick fel och jag dog. Så, nu är det sammanfattat. Nu är det dags att titta framåt istället. Framtiden är roligare att titta på.
I framtiden ska jag vakna upp bredvid Någon. Henne jag älskar, Sara. Och jag ska göra det varje morgon. Eller åtminstone så ofta jag kan. För det är det bästa jag vet. Att få höra hennes röst och andetag. Att få känna hennes värme och doft. Innan jag somnar och när jag vaknar. Jag älskar henne och vill vara nära henne. I nöden, i lusten och i alla nyanserna mellan de båda. När vi båda vill, när vi kan och när vi behöver varandra.
I framtiden ska jag leva ett liv. Inte flera, som nu. Att gå mellan roller är värdelöst. Det gör något med mig, som jag inte vill. Det får mig att normalisera saker som är dåliga. Det finns bara en upplaga av mig.
I framtiden ska jag bo på ett ställe. Kanske flyttar jag ibland, men jag ska inte dela mitt liv på flera bostäder. Jag är rotlös och flyger fritt i vinden som ett löv. Ibland flyter jag längs gatan. Hit och dit, överallt och ingenstans. Men, jag ska ha en säng. Ett kök. En hamn.
I framtiden ska jag leva vid ett hav. I ett varmare klimat. Där det finns fler människor. Olika människor. Där ekar och bokar står i skogen. Där blicken kan vandra över vidsträckta ytor. Där människor inte är rädda för framtiden.
I framtiden ska jag inte arbeta för pengar. Jag ska arbeta av lust och glädje med saker jag vill dela med andra. Jag ska använda min kunskap och erfarenhet för att göra livet lättare för andra människor. Jag ska våga vara kreativ. Och jag kommer att kunna livnära mig på det.
I framtiden ska jag sluta skada mig själv. På riktigt.
I framtiden ska jag springa. Långt och länge. Ofta.
I framtiden ska jag inte skada andra. Inte någon levande varelse.
I framtiden ska jag vara en riktigt bra pappa. Inte bara en försörjare. I framtiden ska jag lyssna mer än jag pratar.
I framtiden ska jag bara vara kvar i relationer där vi vill varandra väl. Där vi respekterar och litar på varandra. Där vi gör saker tillsammans för att vi tror på varandra. Där vi inte ens behöver göra saker för att vara i relationen.
I framtiden ska jag vara. Mig själv. Tillsammans med andra. Jag ska leva med tiden, inte mot den.
Jag vill leva i framtiden. Så i väntan på att den kommer ska jag försöka hålla mig levande.
tretton timmar
Lång dag idag. Viktigt samtal. Första halvåret nästa år börjar bli klarare. Har börjat med att vara helt ärlig och öppen i alla viktiga samtal. Det är skönt. Har inte tid med onödiga konflikter längre. Det outsagda står i vägen.
Tentan jag aldrig trodde skulle skrivas
Plötsligt sitter ett tjugotal blivande ingenjörer på ett universitet och skriver en tenta jag har gjort. Det trodde jag aldrig skulle hända.