Jag har arbetat bra många år nu. Sedan examen. Undrar hur många konkreta resultat mitt arbete någonsin bidragit till? Börjar förstå att jag håller på fel saker på fel ställen vid fel tidpunkter. Mitt tålamod är kort. Jag är en kreativ magmänniska som vill göra en sak i taget. Och göra den riktigt bra. Inspirerat och effektivt. Med resultat.
Jag har inte riktigt kommit dit än. Idag höll jag på att tappa tålamodet på ett möte. Det är en dålig grej. Eller så är det en bra grej. Men, om jag vill passa in på en arbetsplats och vara en del av en grupp måste jag ju kunna förhandla med mig själv också. Acceptera att saker ibland måste gå långsammare än jag vill.
Men, grupparbetandet leder väldigt sällan till några konkreta resultat. Jag blir aldrig färdig med något. En slutsats leder hela tiden till en annan frågeställning. Som om arbetet är ett projekt som aldrig tar slut. Som att arbetslivet går ut på att leka jobb. En lek där vi provar massa teoretiska modeller hela tiden.
Ibland vill jag ha ett analogt arbete. Typ köra lastbil. Uppdrag: kör den här lasten från punkt a till punkt b.
Hanna på fyra sätt
Hanna modellade för mig när jag ställde ljuset. Hon är fin min stora dotter.
Godmorgon vardag
Klockan är strax efter sju. Frukosten är avklarad. Mina måste-saker till jobbet ska letas fram. Ellas måste-saker till dagis också. Om en timme sätter vi oss på moppen och åker dit. Sen till Flemingsberg för att Hanna ska på ett läkarbesök och en annan grej. Räknar med att kliva in på jobbet med min matlåda vid lunch.
Sen är det bara att åka med.
Mångfald sprider enfald
Utbudet av kanaler, flöden och möjligheter att lära sig sig nya saker har aldrig varit större. Kommunikation mellan människor finns överallt, hela tiden och på vilket sätt du vill. Oavsett om du vill eller inte.
Samtidigt har innehållet, budskapet – det som delas, aldrig varit enfaldigare.
I det här sammanhanget jobbar jag. Och tänker jobba mer. Det är dags att döda masskommunikationen. Den fega, sönderkompromissade och behagande flod av intetsägande budskap som inte ska sticka ut. Människor är ingen massa. Det är dags att våga vara personlig.
Tillbaka från verkligheten
OK, jag är tillbaka. Jag har varit i verkligheten ett par veckor. Men nu är den tiden över. Imorgon börjar det overkliga livet igen. Missar första arbetsdagen eftersom dagis traditionsenligt har stängt för studiedag första arbetsdagen varje höst. Från tisdag och framåt lär det dock rulla på. Alla tankar på alternativ och andra sätt att leva kommer få en rejäl törn då tiden inte kommer räcka till. För nu ska jag nämligen jobba på dagarna (vilket inte är så dumt egentligen eftersom jag har supertrevliga kollegor och omväxlande saker att göra). Och försöka få det här huset i det här jävla femtiotalsstandardkvarterat att funka (måste fixa avloppet i nya duschen som gick att använda ungefär fyra månader, telefon/ADSL-anslutningen, se till taket fixas, krångla lite med pelletsbrännare och så där). Förutom att vara en bra pappa och man.
Varje år vid den här tiden mår jag rätt dåligt. Sover inte på nätterna och är förbannad på dagarna. Det är inte så konstigt, när jag tänker efter.
Men om några veckor kommer overkligheten börja kännas verklig igen och då är jag bara så här frustrerad ibland. Till nästa sommar.
Min egen firma är det lilla halmstrå jag håller i för att försöka behålla en känsla av hur det är att leva i verkligheten. Förhoppningsvis kan jag göra något mer med den i höst. Jag vill nämligen vara mer i verkligheten. Inte bara ett par veckor mellan juli och augusti varje år.
Att komma hem
Jag vet inte riktigt hur det känns att komma hem. Har aldrig känt mig hemma någonstans, eller rättare sagt på någon plats. Är lätt avundsjuk på den som kan säga ”hemma” och mena en plats. För mig är hemma mer en känsla, kanske. En bra dag med Camilla och/eller barnen. En stunds avspändhet. För varje dag som går känner jag mig dock mer och mer ohemma i den vardag jag lever i. På en plats där det kostar enorma mängder pengar och energi bara för att hänga med i vardagen.
Kanske är det därför jag känner mig så hemma här i Kiel. En liten håla med tyska mått mätt. Ett Malmö med svenska. En hamnstad och ett administrativt centrum. En kunskapsstad med fler universitet och kulturscener. Placerat mitt i ett fantastiskt landskap där böljande fält och bördig jord möter Östersjön. Öppna landskap och öppen horisont. Aldrig längre än tio minuter bort. Ett par timmar ifrån Berlin. En knapp timme från Hamburg. Tolv timmar från Stockholm. Människorna jag möter här är avspända, öppna och vänliga.
Säkert ett resultat av allt det vackra runtomkring. Men också av högre löner, lägre skatter och bättre priser på det som behövs för att få vardagen att gå ihop. Det verkar helt enkelt vara betydligt enklare att leva här. Dessutom är det lite mindre mörkt, kallt och svenskt.
Min mamma har flyttat hem. Hit. Jag undrar var mitt hem är. Alltså, jag vet väldigt väl VILKA som är mitt hem. Camilla, Hanna och Ella är mitt hem och kommer alltid att vara det, men jag skulle vilja prova att leva på en plats där vår vardag kunde förändras. Som Kiel, till exempel. Nu ska du inte tro att det här är något som kommer hända. Det är bara jag som inte har rotat mig. De andra mår bra i Stockholm och jag tänker inte försöka övertala någon av dem att flytta.
Därför ska jag fundera ut ett sätt där jag kan prova vardagen här i Kiel med jämna mellanrum. Ska prata med en vän/släkting som är revisor om någon dag och ta reda på mer om förutsättningarna att arbeta som fotograf här på deltid. Skatter, regler och annat tråkigt ska gås igenom. Kanske tar jag min firma hit. Kanske inte.
Jag mår bra här. Och känner att jag behöver ha det fönstret öppet för att må någorlunda bra även i Stockholm. Det är åtminstone värt ett försök. För här är möjligheterna många. Och jag måste prova dem.
Tillbaka till verkligheten
OK, frånvarohanteraren i Outlook är inställd. Jag har bokfört semesterdagarna i det administrativa systemet. Till och med stängt telefonen i växelsystemet. Så det här är det sista min arbetsplats får se av mig på några veckor.
Nu ska jag leva i verkligheten på heltid en stund.
Åttiotusen gånger
Sedan årsskiftet här människor gått in och tittat på Sonia Janssons och mina bilder på 365bilder.se åttiotusen gånger. Det är ingen stor siffra i webbsammanhang. Om man vill vara störst. Men, jag är alldeles hänförd över att människor velat titta på våra bilder åttiotusen gånger. Helt utan att vi marknadsfört bilderna, bloggen eller oss själva.
Coolt.
The Office
Jag sitter i vänster kant på bilden. Vinka gärna.
Personalhälsan briljerar!
Skickade ett mail till Personalhälsan på jobbet vid tiotiden. Blev uppringd tjugo minuter senare. Efter lunch kom de till mitt rum och vi pratade om min onda armbåge. De gjorde en del små tester av tillståndet i min arm och de var ganska avslöjande. De muskler som kontrollerar mina två viktigaste fingrar på högerhanden är väldigt, väldigt uttröttade och svaga. Så jag fick ett par övningar för att börja träna upp musklerna i min högra underarm igen. Och nästa vecka ska jag prova smartare teknik för mitt skrivbordsarbete.
Nu ska musjäveln bort. Tillsammans med epikondylitjäveln. Och smärtan.