Började dagen med att sova lite för länge. Åt ett kokt ägg och hastade med Camilla iväg, först till dagis, sen till Flemingsberg och till sist kontoret. APT med lite småjobbiga känslor och sedan snabbt iväg til tandläkaren där det bjöds på undersökning (finfina tänder) och lite tandstensborttagning (våldsamt men ändå värdigt). Sen tillbaka till Ella och dagis för att få i henne lunchdosen Spectramox (antibiotika för örat). Tillbaka till jobbet och dags för ett kort möte om ett litet event imorgon. Sen lite tänk och prat innan nästa möte. Därefter tillbaka till dagis för sista gången idag. Med Ella i bilen styr jag till Flemingsberg igen för att hämta upp Camilla. Därefter ett par kilometer norrut och middag hos köttclownen i Älvsjö, en Cesarsallad för mig. Efter födointaget en tur till COOP Forum i Västberga för inköp av vinterkängor och overall till Ella och livsmedel till oss alla. Sen hem och fylla kylen, göra kvällsmat till barnen, ge Ella dagens sista dos och nu lär det inte hända jättemycket mer. Strax före sju imorgon lämnar jag hemmet till fots för att delta på ett frukostmöte.
Resten är än så länge obekant. Den djupare innebörden i allt detta är än så länge oklar.
Våga vara personlig
Jag är på konferens. Jobbar professionellt men försöker samtidigt möta människor. På riktigt. Klockan är sen. Jag borde sova nu, men kan inte låta bli att fundera lite över hur viktigt det är att möta människor. Att lyssna. Sen lunch har jag lyssnat. Och diskuterat. Nu ligger jag i en hotellsäng och är ruskigt inspirerad.
Det finns hopp. Så länge jag möter människor. Och lyssnar. Diskuterar.
Livet handlar om personliga möten. Människor är spännande.
2010 – året det händer
Ännu en måndag. Jag får information om ekonomi, igen. Den ligger blöt och tung över mitt arbete som dagens nittiotreprocentiga luftfuktighet. Jag har börjat sikta på nästa år. Jag tror det är då det händer. Under ett par år nu har jag samlat kraft, spännande människor i nätverk och erfarenhet. Kanske är 2010 året det händer. Bollar runt med ett par, tre olika idéer just nu. Känns bra. Om någon vecka reser jag bort en vecka för att fundera lite mer.
Bob the Builder must die
Fucking hell! Att sätta igen en dörröppning bör även jag klara, tänker jag. Krävs ju inte så mycket list och finess. Lite regling och tillskärning av gipsskiva, vad kan gå fel? Så vi sätter igång, Camilla och jag. Det skiter sig ganska omgående. OK, att såga till reglarna gick bra. Men sen visar det sig att skruvarna jag köpt har nåt jäkla specialhuvud som jag inte har bits till. Alltså kan vi inte skruva i reglarna ordentligt. Försöker spika, men kröker både spikar och hammare. Double fucking hell! Här är jag liksom hjärtinfarktsmässig.
Men, några djupa andetag och två timmar senare sitter åtminstone gipsskiva på ena sidan av dörröppningen. Jag vet inte riktigt hur, men lovar och svär för mig själv att när den här lilla detaljen är klar (återstår bara väggfix och målning + fondväggstapetsering i vardagsrummet och samma i köket + inköp av ny kyl och frys) ska jag aldrig mer försöka mig på något mer händigt i hela livet.
Jag är inte skapt för den här typen av saker. På något som helst sätt.
En måndag i elva ord
Försova, avdelningsmöte, besparingar, Cesarsallad, uppdatering, mobilkrångel, vårdcentral, Vårdguiden, väntan, öronakuten, debriefing.
Bilder ger mig liv
Det här med att fotografera barn. Skapar smärta i min armbåge, men ger mig liv när jag tittar igenom bilderna efteråt. Det finns så mycket liv i barn. Som att för en stund titta in i människans sanna natur. Före formandet. Innan krav på produktivitet. Utan amorteringar och ansvarstagande in absurdum.
Jag borde vara lite barnsligare.
Bloggtips: En ful fan
OK, här är ett lästips för den som är det minsta intresserad av verkligheten bakom tjänstemannafasaden. Tipsades om den av min vän Trettioplus. Kommer läsa den med stort intresse. Känner igen mig i en del av de få inlägg som hittills finns. Så här skriver bloggaren:
Jag är en grå mus i offentlighetens Sverige. En av alla de som knyter näven i fickan. Som ser, hör, och tycker. Men aldrig högt. En Svensson i namnets sämsta bemärkelse. Den här bloggen är min terapi för överlevnad i korruptionens näste. Kommunen.
Du följer bloggen på http://enfulfan.blogspot.com/
Vad jag är bra på
Sakta men säkert börjar jag förstå vad det är jag är bra på. Vad andra människor uppskattar med mig. Pusselbitarna är inte på plats riktigt, men jag börjar få en uppfattning om hur bilden kan komma att se ut. Efter en fantastisk dag i kreativa människors sällskap känner jag mig fylld av energi.
Inspiration är min grej. Att ge och att ta. Att möta människor. På riktigt.
På fel sida kameran
Idag tog jag några grymma porträtt på mina närmaste kollegor som ska användas till en presentation. Det är lätt att fotografera bra människor. De blir bra på bild också. Sist ut var jag själv som blev förevigad av kollegan Fredrik. Jag har hår igen. Dagen till ära lite snedformat.
Torsdag 16:53 och jag hatar mitt liv
I vardagsrummet sitter tonåringen och tittar på något högljutt skit på teven. I sitt rum sitter femåringen och storgråter. Hon har gått i baklås eftersom hon inte hann rita klart en teckning på dagis och tuschpennorna hemma är för dåliga. Hon skriker som en arg bebis. Går inte att trösta. Tonåringen vill stänga in henne eftersom det stör hennes högljudda tevetittande. I köket står disken i drivor och måste tas om hand för att det överhuvudtaget ska kunna lagas nån mat. Utanför huset står två ton pellets som måste bäras in i garaget som måste röjas först om det ska få plats något mer. När som helst ringer hustrun och ska hämtas upp. Samtidigt flyter en död fisk runt i akvariet nånstans.
Jag orkar fan inte. Men tar ett djupt andetag och gör det. Här och nu. Minfullfuckingness.
Drivor av prylar och skit står mellan mig och de jag älskar. Ibland. Jag är trött på att förvalta de där drivorna.