Jag är på konferens. Jobbar professionellt men försöker samtidigt möta människor. På riktigt. Klockan är sen. Jag borde sova nu, men kan inte låta bli att fundera lite över hur viktigt det är att möta människor. Att lyssna. Sen lunch har jag lyssnat. Och diskuterat. Nu ligger jag i en hotellsäng och är ruskigt inspirerad.
Det finns hopp. Så länge jag möter människor. Och lyssnar. Diskuterar.
Livet handlar om personliga möten. Människor är spännande.
2010 – året det händer
Ännu en måndag. Jag får information om ekonomi, igen. Den ligger blöt och tung över mitt arbete som dagens nittiotreprocentiga luftfuktighet. Jag har börjat sikta på nästa år. Jag tror det är då det händer. Under ett par år nu har jag samlat kraft, spännande människor i nätverk och erfarenhet. Kanske är 2010 året det händer. Bollar runt med ett par, tre olika idéer just nu. Känns bra. Om någon vecka reser jag bort en vecka för att fundera lite mer.
Bob the Builder must die
Fucking hell! Att sätta igen en dörröppning bör även jag klara, tänker jag. Krävs ju inte så mycket list och finess. Lite regling och tillskärning av gipsskiva, vad kan gå fel? Så vi sätter igång, Camilla och jag. Det skiter sig ganska omgående. OK, att såga till reglarna gick bra. Men sen visar det sig att skruvarna jag köpt har nåt jäkla specialhuvud som jag inte har bits till. Alltså kan vi inte skruva i reglarna ordentligt. Försöker spika, men kröker både spikar och hammare. Double fucking hell! Här är jag liksom hjärtinfarktsmässig.
Men, några djupa andetag och två timmar senare sitter åtminstone gipsskiva på ena sidan av dörröppningen. Jag vet inte riktigt hur, men lovar och svär för mig själv att när den här lilla detaljen är klar (återstår bara väggfix och målning + fondväggstapetsering i vardagsrummet och samma i köket + inköp av ny kyl och frys) ska jag aldrig mer försöka mig på något mer händigt i hela livet.
Jag är inte skapt för den här typen av saker. På något som helst sätt.
En måndag i elva ord
Försova, avdelningsmöte, besparingar, Cesarsallad, uppdatering, mobilkrångel, vårdcentral, Vårdguiden, väntan, öronakuten, debriefing.
Bilder ger mig liv
Det här med att fotografera barn. Skapar smärta i min armbåge, men ger mig liv när jag tittar igenom bilderna efteråt. Det finns så mycket liv i barn. Som att för en stund titta in i människans sanna natur. Före formandet. Innan krav på produktivitet. Utan amorteringar och ansvarstagande in absurdum.
Jag borde vara lite barnsligare.
Bloggtips: En ful fan
OK, här är ett lästips för den som är det minsta intresserad av verkligheten bakom tjänstemannafasaden. Tipsades om den av min vän Trettioplus. Kommer läsa den med stort intresse. Känner igen mig i en del av de få inlägg som hittills finns. Så här skriver bloggaren:
Jag är en grå mus i offentlighetens Sverige. En av alla de som knyter näven i fickan. Som ser, hör, och tycker. Men aldrig högt. En Svensson i namnets sämsta bemärkelse. Den här bloggen är min terapi för överlevnad i korruptionens näste. Kommunen.
Du följer bloggen på http://enfulfan.blogspot.com/
Vad jag är bra på
Sakta men säkert börjar jag förstå vad det är jag är bra på. Vad andra människor uppskattar med mig. Pusselbitarna är inte på plats riktigt, men jag börjar få en uppfattning om hur bilden kan komma att se ut. Efter en fantastisk dag i kreativa människors sällskap känner jag mig fylld av energi.
Inspiration är min grej. Att ge och att ta. Att möta människor. På riktigt.
På fel sida kameran
Idag tog jag några grymma porträtt på mina närmaste kollegor som ska användas till en presentation. Det är lätt att fotografera bra människor. De blir bra på bild också. Sist ut var jag själv som blev förevigad av kollegan Fredrik. Jag har hår igen. Dagen till ära lite snedformat.
Torsdag 16:53 och jag hatar mitt liv
I vardagsrummet sitter tonåringen och tittar på något högljutt skit på teven. I sitt rum sitter femåringen och storgråter. Hon har gått i baklås eftersom hon inte hann rita klart en teckning på dagis och tuschpennorna hemma är för dåliga. Hon skriker som en arg bebis. Går inte att trösta. Tonåringen vill stänga in henne eftersom det stör hennes högljudda tevetittande. I köket står disken i drivor och måste tas om hand för att det överhuvudtaget ska kunna lagas nån mat. Utanför huset står två ton pellets som måste bäras in i garaget som måste röjas först om det ska få plats något mer. När som helst ringer hustrun och ska hämtas upp. Samtidigt flyter en död fisk runt i akvariet nånstans.
Jag orkar fan inte. Men tar ett djupt andetag och gör det. Här och nu. Minfullfuckingness.
Drivor av prylar och skit står mellan mig och de jag älskar. Ibland. Jag är trött på att förvalta de där drivorna.
En tisdag
Morgonen är kall och vi lyckas överdosera Ellas insulin. Hon får extra god frukost på grund av detta och vi blir bara lite försenade.
Mitt på dagen när jag går ut för att röka inser jag att det stora fimpbehållaren/askkoppen som funnits på framsidan av huset där jag jobbar är borttagen. Nu ska rökarna bort från framsidan. Går runt huset och bak till skämssidan där en personalaskkopp fortfarande finns bland bilar och betong.
Andra gången jag går bakom huset känner jag mig kriminell. Som om jag håller på med något ljusskyggt.
Sen hämtar jag Ella och vi åker hem för att plantera fyra frön hon hittat på dagis. Frön som mest ser ut som opoppade popcorn i mina ögon. Men, vi planterar dem med kärlek i rabatten och vattnar.
Om det händer något mer idag ser jag det bara som bonus.