Kategori: Allt möjligt

Någon skyller på det tyska skräckvädret. En annan på den polska snöchocken. Den tredje på superkylan från Ryssland. Jag ber ödmjukt att få peka ut den svenska aningslösheten. För trots kunskapen om att vår infrastruktur inte klarar vinterns påfrestningar och trots att vädret prognostiserats att bli så här hela veckan – ingen verkar ha lyssnat.

Så nu sitter människor på stillastående och utfrysta tåg. I bilköer på igensnöade vägar. På resecentrum. Troligen både stressade, uppgivna, frusna och frustrerade.

Jag tycker synd om de som har fastnat. Men, trots allt var just den här julens transportfailande väldigt förutsägbart. Så det känns oerhört skönt att ligga här hemma. Med allt klart. Det fanns en anledning till att vi valde bort resandet den här julen.

Hoppas alla som nu sitter fast kommer fram. Och får en skön julhelg. Det tänker jag ha. Bara ett moment som kan vara en aning osäkert återstår. En kort tur till och från Solna och kvällen-före-häng med den delen av min släkt som bor i Stockholm.

Tänker att vi klarar det.

Det börjar med att en fantastisk skribent börjar twittra om det jobbiga läget mellan okej och övergrepp. En annan följer efter. Sen formligen exploderar twitter av berättelser. Som är jobbiga att läsa. Trots att jag hela tiden vetat om att det är så här.

Män viktigare än kvinnor. Män äger kvinnor. Har alltid gjort. Men kan inte alltid få göra.

Idag har twitter varit en kanal som visat kraft. Men, det är inget mot den kraft de som skriver berättelser med hashtaggen #prataomdet visar. En blogg på temat har precis öppnat.

Jag är ledsen, arg, vill döda något eller någon. Samtidigt som jag försöker rannsaka min egen historia. Fundera på hur jag gjort och gör. Inte bara när det gäller sex. Utan allt.

Läs. Fundera. Många av de som skriver på twitter kommer försöka få texter publicerade i mer traditionella kanaler. Om det här inte kommer märkas kommande vecka är det väldigt avslöjande om samhället vi lever i. Det här är transparens när det är som bäst.

Så just idag känns den där rödtonade bilden på Assange som gör v-tecken i en fångtransport en aning provocerande.

…vi stänger av internet och slutar låta människor resa utomlands kanske Sverige kan bli som förr. Dessutom bör vi återgå till två kanaler på teven och tre på radion. Just nu känns det som att många längtar tillbaka till det samhället jag växte upp i.

En skönt totalitär demokrati. Ett folkhem. Där ordet mångfald inte fanns. Bara enfald.

jag blir trött. det brusar högt. diskussionerna efter det som hände i hörnet Bryggargatan/Drottninggatan igår avlöser varandra. den ena dummare än den andra. jag förstår att människor behöver fundera, prata, avreagera, spekulera… och så där. men jag har svårt att acceptera den oerhört låga nivån. till och med P1 låter idag som sämsta formen av lokalradio. jag börjar tro att min trötthet och uppgivenhet på riktigt handlar om att det blir allt tydligare att väldigt många människor i landet jag bor i faktiskt har nollkoll och nollintresse av det som händer utanför kungarikets gränser.

jag ställer högre krav på kunskap och analys. åtminstone av de som har betalt för att leverera sådana i licensfinansierade medier.

det är mörkt. det är kallt. men framförallt dumt. nationalsången spelas på banjo. playback.

jag skulle behöva sova en vecka. kan jag få en kuvös, dropp och ett medicinskt framkallat komatillstånd i julklapp?

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=Uff1ydl4zi8?fs=1]

För någon vecka sedan släppte tyska Polarkreis 18 sitt tredje album ”Frei”. Av någon anledning vill inte skivbolaget att den säljs utanför Tyskland. Finns på iTunes, men jag får inte köpa. Finns inte på Spotify. Inte på Grooveshark.

Jag blir vansinnig. Vill inte hitta en torrent. Vill bara att de här idiotiska beslutsfattarna hos skivbolagen byter jobb. Och att tomten ser till att jag får tag på de här låtarna.

Eftersom jag gillar bandet.

idag gjorde mitt stora barn mål igen. två stycken när hennes lag vann med 15-1. jag började matchen på bänken tillsammans med alla andra. men drog mig ned i ett hörn ganska omgående. sitter där och tar bilder med tele. dagens tanke är att fånga känslorna efter mål.

när hon gör sitt första knäpper jag tre bilder. tittar på dem i den lilla displayen. känner hur ögonen fylls upp på insidan. det är som att en liten spricka öppnas och känslor tvingar sig ut. jävelhösten 2010. hon kämpar med och mot sin egen kropp, betygshets, hormoner, vinnarskallar och den där förbannade diabetesen hela tiden. jag känner mig maktlös och energilös. som världens svagaste pappa. utan möjligheter att hjälpa, stötta och bidra med något alls egentligen.

men jag finner mig fort. lappar ihop den där sprickan och fortsätter fotografera. ensam i mitt hörn.

för övrigt tycker jag att den som kräver att någon annan ska avgå själv måste ta över. eller avgå i sin tur.

när jag lade ned bloggen på min egen domän försvann alla läsare. börjar tro att det är dags att lämna bloggandet till andra och köra resten på Facebook, twitter och andra ställen.