Kategori: Allt möjligt

Jag ligger i soffan och är hysteriskt förbannad. Vi har ägnat hela dagen åt städning på övervåningen. Där finns två rum. Den minsta delen av huset. Resten av huset är kvar. Liksom utsidan. Måste röjas. På måndag eftermiddag kommer fotografen. Som ska ta bilderna till mäklaren. Då måste allt vara röjt. Vi jobbar efter principen att gömma. Den kommer funka skitbra fram till dess att fotografen åker hem. Då börjar vi om. Då ska vi röja på de ytor vi nu fyller upp. Så att besiktningsmannen som kommer på fredag morgon kan göra sitt jobb. Under tiden ska jag göra mitt jobb. Min kalender är övertrasserad och intecknad i varenda minut. Synd, eftersom jag skulle behöva ta ledigt för att hinna med huset. Överallt ligger skit i form av prylar, papper, verktyg, skräp, kanyler, blodsockermätstickor, papperstussar mina snoriga barn strör omkring sig, sladdar, laddare och spån efter gnagarna. Klockan fem ska det komma en hantverkare och kolla på taket. Han kommer istället för sin kollega som skulle kommit klockan tre. Jag har just kommit hem efter att ha slängt kartonger. Det tog en timme i bil att hitta en återvinningsstation där kartongcontainern inte var full. Alldeles nyss skulle jag ge Ella mellanmål. Hon ratade, som den primadonna hon är, alla mina menyförslag. Omeprazolen jag äter istället för Losec, eftersom de är billigare och har samma verksamma substans (enligt Apoteket) funkar inte, så det bränner och trycker hela vägen från magen upp till halsen. Huvudet spricker. Helvetesjävlaskitliv!!! Dö nån gång. Lämna mig ifred. Att hålla på med det här jävla tramset är idioti. Samma idioti som tagit mig hit. Försöket att vara någon annan än mig själv. Att göra sig av med det kostar. Förhoppningsvis inte för mycket. Just nu känns det som att varje vaken minut fram till fotografen kommer behöver tillägnas undangömmande av skräp. Och att varenda minut mellan fotografen och besiktningen kommer gå åt till att flytta på det där skräpet igen. Innan visningen behöver vi placera om det igen. När huset väl är sålt kanske vi kan slänga det. Istället för att flytta runt det. Jag vill slå sönder något. Känner mig som en liten pojke. Men måste agera som den man jag förväntas vara. Typ. Men den som vill får gärna skicka en smart missil rakt in i mitt hem. Ring gärna innan, så vi hinner lämna det först bara.

Tänk positivt. Andas. Lev här och nu. Det gör jag.

Se där. En byline. Och en puff på löpet. Mina femton börjar nu. Genom en berättelse om ett nytt liv. Nerikes Allehanda och jag. Ett litet tag.

Libyen. Det handlar om att se till att diktatorn och hans mannar inte kan använda luftrummet. Alltså har fransmannen, britten och amerikanen med hjälp av andra med bomber och granater sett till att diktatorn och hans mannar inte kan göra det. Använda luftrummet alltså. Flygplanen, luftvärnet och det där är helt enkelt förstört.

Då vaknar svensken. Journalister piskar upp någon slags mordisk stämning jag inte förstår. Så nu vill svensken också vara med och bomba lite. Skicka ned några JAS liksom. Vara med på festen. Döda några dumma.

Trots att britten, fransmannen och amerikanen redan konstaterat att uppdraget i stort sett är utfört.

Vad är det jag inte förstår? Varför vill mina landsmän skicka svenska flygplan och svenska piloter? Vad är grejen? Det här är ingen övning. Inget fyrverkeri. Det är riktiga människor som dödar varandra på order av andra människor. Ingen lek.

Äntligen. Jag kan tipsa om en av de bästa böcker jag läst på länge. Och jag har läst den många gånger. Under några månader av hemligt arbete tillsammans med Fru 30+. Urval, formgivning, tryckbeställning… och lite annat. Hade jag massor av pengar skulle jag starta ett förlag bara för att få ge ut alla texterna som den här anonyme författaren producerar.

Jag både skrattar, skäms och får lite ont i magen. Det är min vän trettioplus som nu när han lämnar trettioplus-åldern fått några av sina bästa texter samlade i bokform. Fantastisk läsning. Texter hämtade från hans stora och välbesökta blogg.

En temperatur på samtiden. Från en horisont som liknar min egen. Rekommenderas varmt. Så köp den här.

Smärtan i bröstet och magen.
Smaken av syra bak i munnen.
Den dunkande pulsen i det tunna lagret mellan skallben och frisyr.
Svindelkänslorna.

Och en liten, liten krokus.

Kollar kalendern för imorgon. Pratar med mamma via Skype. Tar ett par djupa andetag. I tanken åtminstone. Det går fort nu. Mycket händer och ska hända. Vi skriver på ett kontrakt på en hyreslägenhet. Känns underbart. Anlitar mäklare för att sälja huset. Känns som att falla fritt i ett svart hål på något sätt. Det ska målas. Anlitas hantverkare. Visas hus. Skrivas kontrakt. För mig bara snurrar det. Vill inte höra talas om den processen förrän den är klar. Helst.

Jag tycker det är viktigare och mer inspirerande att leta skolor till barnen. Planera flytt. Fundera över hur jag ska fira min kommande fyrtioårsdag. Och såna saker. Arbete. Uppdragen. De spännande saker som jag vill göra.

Men precis som våren så är jag inte framme än. Det ska stressas ett par varv till. Men helgens finsbesök av Anna och Moa stryker under vad som är viktigt. Människorna jag tycker om. Och vill ha tid/råd att träffa oftare.

Så jag går och lägger mig nu. Och vaknar igen i juni nån gång.

OK, vi har kommit ut. I sommar byter vi boplats. Jag och familjen lämnar Stuvsta, Huddinge och Stockholm. Eller rättare sagt, vi väljer att bo i Örebro. Anledningarna är många.

I grund och botten handlar det om att Camilla och jag inte känner oss hemma i våra egna liv. Vi vill ha mer tid över till att göra kloka och roliga saker. Själva, tillsammans och som familj. Ge våra barn bättre förutsättningar att växa upp och ha möjlighet att prova och upptäcka livet. Vi lockas av staden. Vill bo mitt i ett utbud av tjänster och varor. På en plats där det är en ständigt flöde av människor.

Vi vill jobba smartare. Lägga energi på rätt saker. Hela tiden. Inte undantagsvis. Kunna resa och visa barnen världen. Såna saker. Vi vill ge dem upplevelser av storstäder och andra länder. För att göra det behöver vi inte nödvändigtvis bo i en. Med allt vad det innebär.

Efter ett år av funderingar, diskussioner och avväganden har vi kommit fram till att Örebro är en plats som erbjuder oss goda möjligheter att göra de förändringar som behövs. Först behöver vi en bostad. En hyreslägenhet i ett centralt läge. Det håller på att lösa sig. Sen behöver vi hitta skolor där barnen trivs. Det börjar vi med nu.

Jobb? Jo vi behöver försörja oss. På ett smart sätt. Där har vi inte bestämt oss. Jag kan dessutom bara tala för mig själv. Troligen kommer jag helt eller delvis arbeta åt mig själv. Utveckla verksamheten i min lilla firma och erbjuda min kunskap och erfarenhet på konsultbasis.

Och det kommer jag göra där efterfrågan finns.

Huddinge och Stockholm är inte ett avslutat kapitel. Det är bara det att vi nu väljer att sätta ned bopålarna i en annan stad. Där vi tror förutsättningar för oss att leva som vi vill är bättre.

Två timmar västerut.

Där har vi också gemensamma vänner och ett sammanhang som (trots att vi vände det ryggen) aldrig försvunnit. Kloka, varma och företagsamma människor som jag vill träffa oftare. Jobba tillsammans med. Skratta och gråta med.

Om några dagar kommer jag börja blogga om den här processen på en annan plats. Då kommer jag berätta om den här förändringen stegvis. Resonera öppet och beskriva hur det går till. Från blanketter till känslor.

Utmaningarna är många. Framför allt när det gäller barnens känslor. Genom att göra så här utsätter vi de viktigaste människorna i livet för stora saker. Som inte alltid är helt lätta att förutse.

Spännande är det. Inspirerande. Och samtidigt ganska läskigt.

ok. botten är nådd. den här helgen är klimax. nu kan det bara bli bättre. sorg och magsjuka. plus moms. upphöjt i tio.

det skulle vara skönt med lite nedförsbacke som omväxling.