fredrik welander i ett långt samtal
Efter några dagars ledighet (från jobb åtminstone) är hjärnan uppe i varv igen. Just nu:
På kort tid nu under våren ska jag vara med på två galor. Den ena ska jag leda. Jag borde alltså fundera på hur jag ska klä mig. Min vanliga bibliotekarie-look kanske inte funkar när de andra har smoking eller åtminstone helkostym. Dilemmat i detta är att jag verkligen avskyr att köpa kläder. Nu måste jag bita ihop. Och inte hamna i mitt vanliga självföraktande läge.
Jag är fet, ful och fyrtioplus. Och känner mig så på riktigt när jag ska prova kläder. Det är inte kul. Så jag måste gå till ett proffs. Kanske dags att besöka en hederligt gammaldags herr-ekipering?
Får ett mail av en annan pappa. Jag skrivit en text som får honom att gråta. På så sätt får jag reda på att en krönika jag skrivit nu har publicerats. Jag svarar på mailet. Blir berörd av att någon annan berörts av något jag skrivit. Berättar det. På den korta mailväxlingen känner jag att jag gjort mer nytta än på allt annat jag gör för att tjäna pengar. Ibland är det skönt att prata om de jobbiga personliga sakerna. Med helt okända människor. Utan att tjäna pengar. Jag skulle gärna göra det oftare.
Krönikan jag skrivit är publicerad i Svenska Diabetesförbundets tidning Diabetes, nr 5/2013. Så här såg texten jag skickade till redaktionen ut.
Mitt barn och det varma mörkret
Jag har en bild i en ram hemma. På bilden ligger mitt lilla barn i mörkret i en sal på avdelning B88. Hon sover tungt. En infart i vardera arm. Den ena ger vätska, den andra ger insulin. En lång dag har just tagit slut. Från akuten till avdelningen och timmar av panik när det är svårt att hitta ådror för de där infarterna. Hennes babyhull och panik har samverkat för att göra jobbet svårt för sköterskorna. Ett tag låg hon i panik på min mage och vi var tre vuxna som höll henne fast för att få in infarterna.
Hon sover. Stilla. Blinkande dioder och signaler. Ett lågmält surrande från insulinpumpen. Ro. Det är jag som ska sova kvar den här natten. Har kameran i en väska. Tar en bild där hon ligger i det mörka rummet, bara upplyst av enkel vit lampa. Hon är omgiven av teknik som räddar hennes liv. Jag minns att jag börjar gråta. Inte av chocken eller sorgen av att också hon ska bära diabetes resten av livet, utan av tacksamhet och lättnad över att hon fått ro efter en jättejobbig dag. Tårar av lättnad och en stark känsla av ro också i mig. Vi är tillbaka i en miljö där människor vill oss väl. Jag sitter i ett varmt mörker och gråter för mig, mitt barn och den som tar hand om oss.
Ibland när livet känns hopplöst tittar jag på den där bilden och minns. Då slår mitt hjärta lite långsammare. Att komma ihåg den där känslan av att vara omgiven av människor som vill oss väl är bra för mig. Vanligen känner jag mig nämligen som världens ensammaste. Har varit ganska värdelös på att be om hjälp och bjuda in människor i det liv som jag och min familj lever. För visst är vi omgivna av människor som vill oss väl även i vardagen?
Det hände något i mig vid tiden för den där bilden. Något brast och nu sju år senare måste det lagas. Alltså tittar jag på den där bilden ganska ofta nu. Försöker hitta tillbaka till känslan av att dela livet med andra. Att våga släppa taget och förlita sig på vänner, bröder, föräldrar och kollegor.
Finns det något finare? Än människor som hjälper varandra? Är det något jag verkligen vill lära mina barn är det att hjälpa andra, men också att be om hjälp. Istället för att sluta sig och bita ihop eller simma mot strömmen. Jag tror att många skulle må bra av det. Inte minst jag själv. Herr Ensam som driver eget företag, jobbar själv och alltid hjälper andra utan att själv be om hjälp. Som jobbar, stretar och är ambitiös så att jag blir sjuk.
Jag tittar på den där bilden. Mitt barn och det varma mörkret. Den får mig att komma ihåg något viktigt.
Åker till landet igen. Det går ganska bra att vila en övervarvad hjärna här. Dofterna, vyerna, ljuden och allt här andas lugn. Med macro på kameran blir det ännu lite tydligare. Skönt.
Ligger på rygg en stund. Ska iväg till terapeuten om en stund. Känner mig levande idag. Har pratat med min bror på lunchen och diskuterat framtiden på olika sätt. Men, det är nog döden som gör att jag känner mig levande idag. I morse vaknade jag till beskedet att Kristian Gidlund gått bort. Den unge mannen som så fint beskrivit sin väg mot det oundvikliga. Cancern tog honom. Men innan hans livslåga släcktes brann den klarare än det mesta. Jag har läst hans blogg och lyssnat på honom i ett fantastiskt sommarprat. Det har varit sorgligt och fått mig att gråta. Men det har också varit inspirerande och fyllt mig med lust.
Jag ska ta med mig några papper till terapeuten. Fyllt i massor av frågor. När jag tittar på svaren är det mycket som klarnar. Som att jag är så rädd för att leva så att döden får mer plats i mitt liv än det som borde vara viktigt – livet före döden.
Kristian Gidlund ville leva, men fick inte. I ett blogginlägg från 18 juli skriver han:
”Jag vill leva. Så fruktansvärt mycket.
Men kroppen lyder inte.”
De orden tar jag med mig. Jag vill också leva. Men vågar inte riktigt. Så många konstiga saker har fått ta plats i mitt liv, framför allt i mina tankar. Oro, rädsla och litenhet.
Det är dumt.
Jag är medlem i två politiska partier. Igår kväll ringde en kvinna som är engagerad i ett av dem. Det partiet har börjat sin process med att hitta kandidater till de olika valen nästa år – riksdag, landsting och kommun. Det visar sig att någon har nominerat mig som kandidat till Riksdagen och Landstinget, som representant för det partiet. Jag avböjde direkt eftersom jag:
Någon gång i framtiden kommer jag ta det här steget. När är oklart. Jag känner mig både smickrad och lockad över någon faktiskt sett mig och velat föra fram mitt namn i en sådan här process. Men inte här och inte nu.
Gick upp tidigt. Lördagar är fotbollsträningsmorgon. 9:00 kliver sex spelare och tre tränare in i Navets fina hall och vi har en toppenträning. Vi vuxna är med under träningen, bland annat i spel tre mot tre. Ett bra första träningspass där mitt hjärta fick jobba. Puls igång och ett skönt sätt att börja dagen.
Följde upp med två varv runt trekilometersspåret i Karslund tillsammans med Camilla. Vi invigde våra nya skidutrustningar. Kändes oerhört bra. Tror att längdskidåkning passar mig bra. Det är asjobbigt och min puls är hög, men inte så att jag spränger mig som jag gjort på löpband och crosstrainers. Det här känns skonsammare och jag har lättare att anpassa tempot till vad jag orkar. Ligger nu på rygg och känner en behaglig trötthet sprida ut sig i hela kroppen.
Ett blogginlägg om att jag utövat motion, det har jag inte skrivit sedan 18 oktober 2009. Läget är lite likadant nu, men jag är osäker på LCHF. Vill ha effekten, men inte äta allt det där köttet. Jag vill ju sluta med kött, eller åtminstone kött som inte varit på naturbete eller simmat fritt.
Hur som helst är jag glad över att jag kan röra på mig. Måste fortsätta med det. Så i år för snön gärna ligga kvar länge.
Doris (Dewmist Sand Of Tanami) har nu parats med spanske storchampionen Mad About You de Ria Vela. Det är dagens nyhet från Kennel Delawere. Alltså närmar vi oss det slutgiltiga beslutet att tinga en valp. Nästa vecka gör jag dock ett sista allergitest. Sen blir det allsång om Golden Retriever och valp i början av april. Vad finns det för coola spanska namn som börjar på D och passar en tik?
Vad är egentligen tid? Jag lyssnar på Vanna Rosenbergs uppläsning av Michael Endes klassiker ”Momo eller kampen om tiden” i bilen. Någonstans mellan Nykvarn och Södertälje börjar kapitlet där frisören Fusi möter agent XYQ/384/b från Tidssparkassan. Vanna läser intensivt och kapitlet hinner inte riktigt sluta innan jag parkerar bilen på personalparkeringen vid kommunhuset i Huddinge.
Tankarna snurrar. De sista tjugo minuterna har en skådespelare som läser upp en text som är snart fyrtio år gammal sammanfattat hela samtiden. Eller åtminstone min upplevelse av den. Det här med hur vi tror oss spara tid genom att stressa. Klämma in mer produktion under den korta tid vi faktiskt lever. För att någon gång i framtiden kunna ta ut den i något annat. En fåfäng jakt på något omöjligt.
Det blir så uppenbart i beskrivningen. Skaver. Som om hela bankväsendet, kapitalismen, demokratin och allt det där andra mitt samhälle liksom vilar på har frilagts i all sin ordning. En ordning som inte leder till något bra överhuvudtaget.
Sysselsättning? Ja.
Inkomster? Ja.
Tillväxt? Säkert.
Innehåll?
Beskrivningen av hur frisören Fusi gör sig av med allt innehåll i livet, effektiviserar, lägger in sin mamma på ålderdomshem och tar in ett par lärlingar till som han kontrollerar stenhårt – den beskrivningen får mig att tänka på alla de här insatserna som går ut på att göra mig och mitt arbete snabbare, större och mer avtalat. Lånen jag förväntas ta, kunskapen jag ska göra mig beroende av för att växa och anställa någon. För att effektivisera.
Jag väntar med spänning och förhoppning på att Momo ska komma in och göra det hela lite bättre. Vetskapen om det här är iskall och skaver. Den här berättelsen är maskerad som en barnbok. Men är mycket större.
Funderar på en sak. Tänk om jag skulle försöka göra en sak om dagen. Gå på djupet och göra en sak riktigt bra varje dag istället för att bolla med sju olika saker, aldrig avsluta något, bli stressad och må därefter. Om jag skulle lyckas med detta, då skulle jag göra 365 bra saker på ett år. Något jag inte lyckats med hittills i mitt fyrtioettåriga liv.
En sak om dagen alltså. Hur ska jag få till det?