Publicerat

Ett sista tal till min pappa

Pappa är nu formellt överlåten till Gud. Vid begravningsgudstjänsten biträdde jag prästen Kent Karlson och Kumla kyrka var full av människor. Vi minnesstunden höll jag det här talet.

 

Jag heter Fredrik Welander. Hanna och Ella kallar mig sin pappa. Jag kallar Per-Åke Welander min pappa. Det sägs att min pappa är död. Men vad betyder det? Ordet död skapar likgiltighet för mig, som ett slutgiltigt ingenting. Inget hopp, ingen tro, ingen tid. Men pappas närvaro i minnen, samtal, alla bilder och sakerna vi hanterar just nu väldigt påtaglig. Allt annat än ett likgiltigt ingenting.

Pappas liv blåstes in i honom en måndag, 21 augusti 1944. Livet blåste sig ut ur hans kropp en fredag, 22 augusti 2025. Då tog en 81 år lång arbetsvecka på jorden slut för honom. Då fick han vila. En välförtjänt vila.

Ann-Marie, din kärlek, klokhet och visdom gjorde pappa klokare och visare. Du var med och öppnade nya vägar. Och nu har också vi fått stigar att vandra på tillsammans med alla känslor vi måste bära nu. Du är inte ensam, ingen av oss är ensam.

Du har berättat om den här lilla boken Ord att minnas: Dagar att fira som pappa läste ur varje dag. Jag läser texten från 21 augusti, hans födelsedag, för i år kunde han inte läsa den. Det är Esaias Tegnér som skrivit:

Därför bör den klokast skattas
som den gyllene regeln minns
att värdera vad som finns
och ej endast vad som fattas
Så mycket pappa i de orden.

Jag ska också citera den skotske poeten Wystan Hugh Auden. Som skrivit en av de finaste dikterna om sorg i Funeral Blues, här översatta till svenska:

Han var mitt norr och söder, mitt väst och öst
Min glada helg och min vardagströst
Min gryning, min kväll, mitt tal, min sång
Vår eviga kärlek, blev inte tillräckligt lång

Nu kan skogen sopas undan, havet hällas ut
Månen har lyst färdigt, solens bränsle kan ta slut
Det behövs inga stjärnor mer, släck varenda en
För nu blir ingenting någonsin detsamma igen

Ann-Marie, jag ser och känner din sorg och önskar att jag kunde göra något för att lindra den. Jag har mina bröder och Laura med mig i den viljan. Och alla som är här. Vi är tillsammans i sorgen.

Stå upp: Ni som är pappas barn. Perra, Magnus och Bror.
Vi fyra skulle inte finnas om pappa inte funnits. Vi saknar vår storasyster Maria, eller Ija, som tog sitt sista andetag för tio år sedan, men jag tror att hon, på något sätt, är återförenad med pappa nu. Stå upp Laura, vår systers dotter som nu får ta hennes plats i vårt stabilt ostabila gäng. Välkommen till bröderna Welander.

Stå upp: Ni som är våra barn, Isaac, Agnes, Hanna, Ella, Lo, Olivia, Freya… Inte heller ni skulle finnas om det inte varit för Per-Åke, vår pappa, er farfar eller morfar…. eller faktiskt till och med farfarsfar. För nu finns ju också Elicia, Selma och ett alldeles nytt liv i lilla Leah.

Tillsammans är vi några verkligt konkreta spår efter pappa. Vi som fortfarande andas och är. Hur ska vi göra nu? Vi kan inte vara pappa, men vi kanske kan låta honom leva vidare i oss.

Sedan den 22 augusti frågar jag mig minst en gång varje dag: Vad skulle pappa gjort i det här läget? Jag hoppas att jag aldrig kommer att sluta fråga mig det. Jag hoppas aldrig att sluta känna ånger över att det gick så många år innan jag kunde släppa taget om mitt lättstörda högmod och pappa kunde släppa taget om sin rädsla för att störa mig. Något kom emellan oss för många år. Och något har ärvts ned i mig. Jag vill vara nära, men också jag är rädd för att störa. Något som är alldeles för lätt att förväxla med ointresse. Men, kära barn, min pappa var allt annat än ointresserad. Tro inget annat. Och tro aldrig att er pappa är det heller.

Under sitt åttioårsfirande kom han och hämtade mig när jag smet ut och rökte efter att ha hållit ett tal till honom. Som slutade i tårar. Pappa drog mig nära sig. Höll om mig. Jag försökte hålla om tillbaka. Ge tillbaka något som jag nekat honom väldigt länge. Nu kan inte pappa komma och hämta mig längre. Men jag kanske får hoppas att han kommer och hämtar en sista gång, tillsammans med änglarna som hämtade honom, när det är min tur. Och jag hoppas att han tar med sig Vilda, min hund, som lämnade oss levande förra veckan för att få rulla runt i evighet på Guds gröna ängar. Hon fick leva i tolv år och sju månader.

Avslutningsvis något om framtiden. Pappa har byggt fältsjukhus och pappa trivdes i kyrkor. Jag tror att kyrkan är ett fältsjukhus uppställt mitt i en trasig värld för människors läkande, försoning och befrielse. Jag vet att pappa såg fram emot min prästvigning (som är drygt ett år bort). En festdag, men den kommer att bära sorgkant nu. Min utbildning till präst hade inte varit möjlig utan min pappas ivriga stöd och intresse. Den dag jag får bära prästkragen är också pappa med och bär.

Under våra sista samtal på IVA ville pappa verkligen tacka livet, som gett honom så mycket. Brandtalet han höll för mig och Magnus om människors lidande och det systematiska mördandet i Gaza kom lika oväntat som engagerat. Plötsligt möttes vi utan några barriärer, kanske samtidigt åldrade, omskakade och något visare, och då klarnade den viktigaste av alla hans principer… kärleken.

Den sista gången vi fick några timmar – bara pappa och jag – var i början av juli. Då kom pappa och hämtade mig på Stiftsgården Stjärnholm mellan Nyköping och Oxelösund, där jag jobbade i tre veckor. Vi fick en fin bilresa genom Sörmland på väg hem. Vi var nära. Han berättade då för första gången att han  levde sina första år på ett barnhem i Nyköping. En familjs heder ställde sig i vägen för kärleken som han borde fått börja sitt liv med att bäddas in i. Han togs ifrån sin mamma. Fredag 21 augusti nästa år är det pappas födelsedag. Den ska vi fira i tacksamhet. En tacksamhet som också gäller alla er som är här idag. Alla ni som på olika sätt gav honom den där kärleken som berövades honom som nyfödd.

Vid den där festhelgen på Solliden förra året fick jag och mina bröder varsitt USB-minne, där pappa hade digitaliserat timmar av smalfilm. Det är ett fantastiskt arv… för att få se livet genom pappas ögon, det han ville bevara, det gör nämligen att livet besegrar döden. Så fortsätter pappas liv att vara allting, istället för ett likgiltigt ingenting. Och jag ber om att få behålla pappas klara blick.

Mina sista ord riktar jag direkt till dig, pappa, om du hör.

Pappa, jag vet att du går med mig. Jag har alltid vetat det.
Jag tror att vi båda är redo att släppa taget nu, eftersom vi ändå alltid hör samman. Du går före och jag kommer att följa efter, men inte än. Jag har några saker kvar att uträtta först. Jag har några människor att hämta när de behöver mig och jag lovar dig och dem att jag ska störa lite mer. För nu är det dags för mig att bli den där pappan som du alltid var… men på mitt sätt. Vi ses längs vägen, vi är ju på väg hem tillsammans. Jag hoppas att du kommer och hämtar mig när det är dags. Och snälla pappa, ta med dig Vilda då.

Publicerat

Vilda, Vilda, Vilda

Jag håller på att förbereda mig inför pappas begravning. Hämtade ett bårtäcke på Orust igår. Lämnade det till begravningsentreprenören idag. När jag kommer hem letar jag efter Vilda. I bilen tittar jag bakåt för att se hur hon har det där i baksätet. Tomheten efter henne gör så ont att jag blir arg.

Publicerat

Predikan: Pappa, änglarna och kampen

Predikan
5 oktober 2025
Den helige Mikaels dag
Livets kapell, Stiftsgården Stjärnholm

 

Gammaltestamentlig läsning
Daniel kapitel 10, vers 15-19

Medan han talade så till mig stod jag stum, med nerböjt ansikte.
Något som tycktes vara en människohand rörde då vid mina läppar. Jag öppnade munnen och sade till honom som stod där mitt emot mig: ”Herre, synen var så plågsam att jag inte har någon styrka kvar. Hur skulle jag, din ödmjuke tjänare, kunna tala med en sådan som du? Mina krafter är slut och jag kan inte längre andas.” Han som såg ut som en människa rörde ännu en gång vid mig och gav mig styrka. ”Var inte rädd, du högt älskade”, sade han, ”allt skall gå väl. Var stark, var stark!” När han talade med mig blev jag frimodigare och sade: ”Tala, herre, nu har du styrkt mig.”

Epistel
Uppenbarelseboken kapitel 12, vers 7-12

Och det blev en strid i himlen: Mikael och hans änglar gav sig i strid med draken. Och draken och hans änglar stred, men han övermannades och det fanns inte mer någon plats för dem i himlen. Och han, den stora draken, ormen från urtiden, han som kallas Djävul och Satan, han som förför hela världen, han störtades ner på jorden och hans änglar störtades ner med honom. Och jag hörde en stark röst i himlen säga: ”Nu finns frälsningen och kraften och riket hos vår Gud och makten hos hans smorde. Ty våra bröders anklagare har störtats ner, han som anklagade dem inför vår Gud både dag och natt. De har besegrat honom genom Lammets blod och genom sitt vittnesbörds ord. De älskade inte sitt liv mer än att de kunde gå i döden. Jubla därför, ni himlar och ni som bor i dem. Men ve över jorden och havet: djävulen har stigit ner till er, och hans raseri är stort, ty han vet att hans tid är kort.”

Evangelium
Matteusevangeliet kapitel 18, vers 7-10

Ve dig, värld, med dina förförelser. Förförelserna måste ju komma, men ve den människa genom vilken de kommer. Om din hand eller din fot förleder dig, så hugg av den och kasta den ifrån dig. Det är bättre för dig att gå in i livet stympad eller ofärdig än att kastas i den eviga elden med händer och fötter i behåll. Om ditt öga förleder dig, så riv ut det och kasta det ifrån dig. Det är bättre för dig att gå in i livet enögd än att kastas i helvetets eld med båda ögonen i behåll. Se till att ni inte föraktar någon enda av dessa små. Jag säger er att deras änglar i himlen alltid ser min himmelske faders ansikte.

Predikan

På fredag ska jag begrava min pappa. Och som jag ångrar att jag lät hans rädsla för att störa och mitt lättstörda högmod stå mellan oss i nästan ett helt vuxenliv. Mitt vuxenliv. I tisdags somnade min hund, Vilda, in efter ett liv som blev tolv år och sju månader. Henne ska jag också begrava på fredag.

Det här är vår tid
Det här är vår huvudvärk

Så sjunger Lars Winnerbäck i de första raderna i sin sång Vår tid. För mig är det just nu en tid av sorg. Inte bara för att jag saknar min pappa eller för att jag inte förstår hur jag ska klara mig utan min hund, nej jag tycker att vår tid är rätt sorglig överhuvudtaget. Det händer för mycket dumt. Som att en ny religion hittas på i treenigheten mellan girig egoism, fanatisk nationalism och en kristendom utan Kristus. Religion där ledarna själva är gudar. Det sker i det stora landet i väst, i det stora landet i öst, och det sker i syd liksom i nord. Förblindade ledare och falska profeter puttar oss framför sig, mot krig som ingen vill ha.

Men eftersom alla krig måste sluta i fred så är det lika bra att vi går dit direkt, till freden alltså. Som Jesus gör. För människans krig mot sig själv kan aldrig vinnas och det är väldigt svårt att se hur idéer som sätter MIG FÖRST eller gör MITT LAND STÖRST kan kallas kristna. Jesus säger ju att det är de sista som ska bli först. Att de minsta ska bli störst.

Jag tror att han säger något liknande i dagens kärva bibelberättelse från Matteusevangeliet. Som kanske inte lika mycket handlar om vilka kroppsdelar vi ska göra oss av med som att den berättar för oss att ingen ska lura barnen. För det är det som är sammanhanget. Jesus har svarat på lärjungarnas fråga om vem som är störst i himmelriket genom att kalla till sig ett barn och säga att den som tar emot barnet också tar emot honom. Sedan säger han det där om att vi inte ska lura människor till fel vägar. Att vi inte ska låta synden leda oss. Kanske också att vi ska känna igen barnet som bor inne i oss själva? I versen som ligger precis innan vår text i dagens evangelium, finns ord om att den som förleder en av dessa små som tror på mig, för honom vore det bäst om han fick en kvarnsten hängd om halsen och sänktes i havets djup.

Det är obehagliga ord, men tydliga. Den kyrka som avfärdar Kristus och hyllar sig själv och just SITT folk, den kyrkan ställer sig i vägen för Gud, men den kyrka som ödmjukt följer Jesus kanske snarare öppnar vägen hem till Gud. I den kyrkan hjälper vi inte bara människor som kallar sig kristna, nej i den kyrkan hjälper vi ALLA eftersom VI kallar oss kristna. Jag tror att det här kan vara ett viktigt uppdrag som vi får av Jesus idag. Idag och alla dagar.

Kanske har vi hjälp av änglarna i striden för det goda? Änglarna har ju fått uppdraget att vaka över dig och mig och skydda oss alla. De ser vad vi håller på med och kan beröra oss och ge oss styrka i mötet med det svåra, precis som ängeln som möter Daniel i Gamla testamentet. Det finns många berättelser om änglar som sänds till människor i Bibeln. Nästan alltid säger änglarna: Var inte rädd. Eller: Frid vare med er. För änglarna vet det som Gud vet… att vi människor lätt blir både rädda och oroliga. Änglarna vet också att vi inte alltid gör så bra saker när vi är rädda eller oroliga. En av de änglarna gick bredvid mig i tolv år och sju månader. Hon drog ut mig ur öknen, fick mig att stanna upp och se saker klarare. Så att jag kunde byta riktning i livet. I tisdags lämnade hon mig och vände tillbaka till Gud. Då lämnade min hund Vildas sista andetag henne, mjukt och stilla. Jag var rädd när jag behövde fatta beslutet, men lugn och tacksam när hon blev fri.

Och jag var rädd när min pappa låg på IVA. Framför allt var jag rädd eftersom jag såg att han var rädd. Jag ville så gärna vara en ängel som kunde trösta och lindra och göra honom frisk. Men jag är bara en människa. Ett litet barn som vill säga till sin pappa att allt har blivit bra. Att jag blev en man, själv pappa, och förstår saker nu som jag inte förstod tidigare. När jag blev äldre och klokare så började jag att sakna min pappa. Men han var aldrig borta, det var jag som var det. Vi försonades. Men jag kommer alltid ångra att jag väntade så länge. För nu blev tiden när vi verkligen kunde mötas alldeles för kort. Den sista gången som vi fick ett längre samtal på tu man hand var i somras, när han hämtade mig här på Stjärnholm och skjutsade mig hem till Örebro. Då berättade han för första gången att han levt sina första år på ett barnhem här i närheten, i Nyköping, när han togs ifrån sin unga mamma i Värmland eftersom en familjs heder stod på spel. Människors rädsla ställde sig i vägen för Guds kärlek och så offrades min pappa och hans mamma. De fick aldrig leva tillsammans.

Men Guds kärlek hittade fram till pappa på olika sätt och jag är övertygad om att han hade änglar med sig. När pappas sista andetag blåste sig ut ur honom var jag nära. Min pappa, IVA-läkaren, dog själv på IVA. Och de änglar som vårdat honom i två veckor satt stilla och grät den natten, när andra änglar hämtade honom och bar honom hem. Och Lars Winnerbäck sjunger:

Här sliter syrrorna
Här vittnar vittnena
Det här är vår tid

Någon dag ska vi dö. Då är änglar med oss. Alla andra dagar ska vi leva. Jag tror att änglarna är med oss även då. När vi är tillsammans i församlingar, i konfagrupper, klasser och livets alla olika relationer. I tro och tillit är vi kanske alla kallade att hjälpa vilsna, rädda och oroliga människor att hitta vägen hem? Gud sänder sitt ljus och sin kärlek till oss på olika sätt. Jag skulle tro att Gud vill att kärleken som träffar oss ska färdas vidare genom oss till andra.

Vi är sedda och kan se andra.
Vi är bekräftade och kan bekräfta andra.
Vi är älskade och kan älska andra.

Vi kommer att bäras ut ur ruinerna när drömmen dött. Vi kommer att få vila i en ängels armar och ängeln hoppas att vi ska hitta tröst där. Så sjunger Sara McLachlan i den fina sången ”Angel” som är ledmotiv i den finfina filmen ”Änglarnas stad”. Vi får tro att vi också får kämpa tillsammans med änglarna. Vi får göra det goda.

Och kanske är det något som Gud säger till oss, genom änglar, pappor och hundar. Mammor och syskon. Konfaledare och andra.

Du är inte ensam.

Vi är på väg hem och just nu så vandrar just vi tillsammans. På väg hem till någon som vill torka våra tårar och laga våra brustna hjärtan. Hem till någon som reser oss upp när vi faller och bär dem av oss som inte längre kan resas upp.

Se till att ni inte föraktar någon enda av dessa små, säger Jesus.
Jag säger er att deras änglar i himlen alltid ser min himmelske faders ansikte.

Jesus ställer barnet i mitten och påminner oss om hur vi ska vara i gemenskap med varandra. Jesus drar ut barnet som bor i mitten av oss själva i ljuset. Jesus berättar om änglarna som kan komma till oss… om vi tror. För vi får tro och vi får berätta. Vi är inte ensamma. Vi har Gud, Jesus och Den Heliga Anden. Vi har änglarna. Vi har fått en hel Skapelse som håller oss vid liv. Vi har varandra. Och några av oss har till och med fått möjligheten att få möta hundarna.
Ja, en annan värld är möjlig. Och redan här och nu vill någon möta oss i ett litet, litet bröd och några droppar vin.

Nåden är här och det är hoppfullt. I änglars tid, och i vår tid.
Allt är som det ska bli.

Publicerat

Livet utan hund

NEJ.
NEJ.
NEJ.

Jag står inte ut med att komma hem utan att hon är här. Jag står inte ut med att veta att hon aldrig kommer att vara det igen. Tårar, tårar, tårar.  Bara titta på detta som Ella skickade.

Eller detta från Värmland för ett par år sedan:

Eller detta från Sommarro. Och Vildas perspektiv.

Men Hanna och jag tog en promenad i Fransiscuslunden på lunchen. Där hittade vi en gravplats till Vilda som vi fick ta i anspråk. Hon förtjänar att lämna spår efter sig. Vi behöver en plats att få gå till.

Publicerat

Ängeln har lämnat rummet

Himlen var oskyldigt blå när ängeln lämnade rummet för att för evigt få rulla sig runt och runt och runt på Guds gröna ängar. Strax före lunch idag så blåste sig livet ur min älskade medvandrare Vilda. Knappt märkbart. Tolv år och sju månader vandrade hon vid min sida. Inte så sällan stillastående, som för att hejda mig. För att få mig att stanna upp och se något annat. Tiden vi fick tillsammans har varit helt livsavgörande. Hon hämtade mig och drog mig åt ett annat håll i livet. Jag predikade om henne tidigare i år. Då fälldes det en och annan tår i kyrkbänkarna.

”Min hund har blivit gammal. Rörelserna är långsamma, försiktiga och stela. Hennes vandring närmar sig slutet. Sakta, säkert och värdigt. Men fortfarande är ingen ivrigare än hon när det gäller att rulla runt på en gräsmatta. Och nej, hon är inte min. Det är snarare så att jag är hennes. I tolv år har hon lett mig. Varit med på min vandring ut ur öknen… på väg hemåt. Jag är bara en vanlig syndare. I en fallen värld. Jag ser inte hela bilden. Jag har inte det gudomliga perspektivet. Det vet hon, hunden.”

För några veckor sedan var hon med när mina bröder och jag tillsammans med Ann-Marie började gå igenom och sortera pappas saker. Vilda gick runt och letade efter pappa. Nu tror jag att hon hittat honom. Det blir inte en begravning nästa helg, det blir två.

Sorgen är för stor idag och mina små ord räcker inte alls till. Men jag låg och höll om henne när hon somnade. Och tackade för allt hon gav mig. Hon var aldrig min och jag kommer alltid att vara hennes. En dag så kommer hon och möter mig igen. När det är min tur.

Tack älskade ängel för att du kom till mig. Tack för allt du gav mig. Tack för att du öppnade mina ögon och mina sinnen. Tack Vilda, Delawares Venice. Ingen kommer någonsin att vara som du.

* 2 februari 2013
† 30 september 2025

Publicerat

Jag vill åka tillbaka

Jag är så tonårsförvirrad. Den tomma blicken avslöjar mig. Min pappa ser också lite förvirrad ut. Omtumlad liksom. Kanske för att det är hans fyrtioårsdag och någon slags överraskningsfest pågår. Båda våra blickar är i fjärran. Jag undrar vad vi försöker se, där och då. Jag lade ett par timmar igår på att gå igenom några av pappas fotoalbum. Sorgen grep tag. Skammen och skulden grep tag. Gråten kom. Och kom igen. Jag ser i bilderna ett liv. Ett sökande liv. Efter kärlek och relation. Efter möjlighet att få hjälpa. Att våra vara någon i relation till någon annan genom att göra något gott. Varför gjorde tonåren och många år som följde mig blind för det då? Varför måste livet göra så att vi bara fick en kort, kort tid att mötas som lika samma?

Jag vill åka tillbaka till den där kvällen. Jag vill viska i pappas öra: Det kommer att bli bra. Jag kommer aldrig att behöva upprätta dig eller göra det du aldrig vågade. Tvärtom, jag kommer att fortsätta på den väg du visat, men på mitt sätt. Allt är som det ska bli, pappa. Jag älskar dig. Ingen kan någonsin vara för mig som du kan vara.

Jag står inte ut med tanken på att jag inte lät honom veta det förrän sent i livet.

Publicerat

Predikan: Enheten i Kristus (i Skapelsetid)

Predikan
21 september, 2025
Fjortonde söndagen efter trefaldighet
S:t Nicolai kyrka, Örebro

Epistel
Filipperbrevet kapitel 2, vers 1-5

Om det alltså finns tröst genom Kristus, uppmuntran från kärleken och gemenskap från Anden, om det finns ömhet och medkänsla, gör då min glädje fullkomlig genom att visa enighet. Lev i samma kärlek, eniga i tanke och sinnelag, fria från självhävdelse och fåfänga. Var ödmjuka och sätt andra högre än er själva. Tänk inte bara på ert eget bästa utan också på andras. Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus.

Evangelium
Lukasevangeliet kapitel 22, vers 24-27

Sedan kom de att tvista om vilken av dem som skulle anses vara den störste. Då sade han till dem: ”Kungarna uppträder som herrar över sina folk, och de som har makten låter kalla sig folkets välgörare. Men med er är det annorlunda: den störste bland er skall vara som den yngste, och den som är ledare skall vara som tjänaren. Vem är störst, den som ligger till bords eller den som betjänar honom? Är det inte den som ligger till bords? Men jag är mitt ibland er som er tjänare.

 

Predikan

Hur blir jag mitt bästa jag. så att du kan bli ditt bästa du, så att vi kan bli vårt bästa vi? Låt oss ta hjälp för att försöka besvara de här frågorna.
Bibelberättelsen från Lukasevangeliet kan bli lättare att närma sig om vi placerar den i sitt större sammanhang. Vi är vid den sista måltiden. Jesus har brutit brödet och låtit bägaren gå runt. Men han har också berättat att en av lärjungarna ska förråda honom. Då börjar de upprört att diskutera vem det är som är den uslingen, innan pendeln slår tillbaka och de börjar diskutera vem av dem som är den bästa lärjungen, alltså den största. Tvåtusen år före Facebook, TikTok och den förbaskade polariseringen som delar upp världen just nu så föll också lärjungarna in i de världsliga kungamakarnas förvirring. Men Jesus, han visar ju något helt annat när han vänder upp och ned på tillvaron och säger att minst är störst, sist är först. Att det är den som tjänar som leder. Följ mig, säger han. Håll ihop och försök göra som jag visat er.

I Johannesevangeliets inledning fördjupas berättelsen:

I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning. Av hans fullhet har vi alla fått del, med nåd och åter nåd.
Allt hör ihop och allt är ett i Ordet, i Jesus Kristus.

Aposteln Paulus kan hjälpa oss att göra det hela något tydligare. Inte minst genom att säga att alla kan få plats i gemenskapen, och att vi delar allt vi har med varandra. Han är tydlig i sitt brev till församlingen i Filippi (och kanske till oss också) när han ber människorna att leva i samma kärlek, eniga i tanke och sinnelag, fria från självhävdelse och fåfänga. Eller som i den berömda formuleringen i Galaterbrevet: Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus. Lågorna är många, ljuset är ett sjunger vi i en populära psalm.

Kanske kan vår egen tanke om folkkyrkan också förklara något. Kyrkan rymmer olika inriktningar, tolkningar och traditioner. Enheten i Kristus betyder att dessa olikheter hålls samman i den större gemenskapen vi kallar kyrkan, där grenarna är många, men trädet är ett, trädet Jesus Kristus.

Och här i september, i Skapelsetid och skördetid, är enheten i Kristus synlig i hela Skapelsen tänker jag. I alla Den heliga Andens verk som vi kallar för naturlagar som gör att frön gror i jorden och blir till något som vi får äta oss mätta på. Gåvorna är många, Anden är en, finns i Jesus Kristus. Vi får vara ett i honom.

Kanske finns ett av de tydligaste svaren i nattvarden. Där vi alla knyts samman i måltiden med Kristus. Där vi alla välkomnas fram, oavsett var vi kommer ifrån eller vad vi bär med oss hit. För tjänsterna är många, Herren är en, Herren Jesus Kristus.

Poeten Göran Sonnevi beskriver det här i en fint formulerad mening: I varje bit bröd jag tar i munnen, finns alla människor, hela jorden, hela himlen och alla stjärnorna.

Vi är väldigt många människor som möts vid nattvardsbordet varje vecka, i hela världen. Om vi alla skulle bli kvar i enheten i Kristus och följa Jesus ödmjuka exempel… då skulle vi kunna göra något väldigt stort tillsammans. Och jag tror att vi behöver göra det nu. Jag tror att det behövs många ödmjuka människor för att lösa de enorma problem vi står inför nu… i en fallen värld där så många ledare verkar vara förvirrade. Jag tror att det är dags för kyrkan att kavla upp ärmarna lite till.

För vilka ska kunna stoppa nationalisternas olika folkmord och krig? Vilka om inte vi, vi är ju ett i honom? Vilka ska stå för en värld där mänsklig intelligens värderas högre än artificiell? Vilka om inte vi? Vilka skulle kunna göra ett ärligt försök att faktiskt fördela våra resurser mer rättvist så att varenda människa får en chans att leva ett värdigt liv? Vilka om inte vi som är ett i honom? Vilka ska läka såren vi har rivit upp i Skapelsen (där saker vi själva skapat förstör den fantastiska och livgivande värld som skapades för oss att dela med alla andra levande varelser)? Vilka ska läka de såren om inte vi? Vad skulle kunna hända om vi helt enkelt skulle bestämma oss för att faktiskt gå ut ur våra kyrkor tillsammans och efter bästa förmåga försöka att göra som Jesus lite mer och lite till? Vi är ju ett i honom. Och lejonet av Juda kan fortfarande ryta när det behövs. Lejonet är inte bara en gullig kattunge. Och han kommer att segra.

Vill vi följa lejonet, alltså Jesus? Ledarnas ledare, den ödmjuke tjänaren som leder genom att komma med nåd, kärlek och hopp, till den som vågar tro. Vill vi också vara ett med honom? Vill vi hålla ihop och tjäna varandra?

Jag tror att vi måste orka se samtiden i vitögat. För en ny religion ser ut att ha uppstått i treenigheten mellan girighetens ekonomi, fanatisk nationalism och en kristendom utan Kristus. Allt fler människor i världens rikaste land tror att deras president är en ny Messias. Allt fler tror att världens rikaste män – teknikentreprenörerna – är profeter. Människorna kröner sina nya kungar och kanske ser vi liknande rörelser i hela den gamla västvärlden, även här hemma i Sverige, folkhemmet som allt oftare sägs sakna både folk och förmåga att vara ett hem. Journalister ringer och frågar präster om Jesus var höger eller vänster och försöker trycka in en tvåtusen år gammal tro i svensk partipolitik som inte ens är tvåhundra år ung.

Människa var är du?.. ropar Gud till oss genom hela sin skapelse. Kom hem.
Jesus dog för vår skull. Hur tackar vi för hans försoningsoffer? Nåden är gratis. Allt vi behöver göra är att svara. Allt är möjligt. Och vi ska inte låta oss luras att tro att vi inte kan göra något. Vi behöver inte låta synden släcka hoppet som finns i tron. Men vi bör vara försiktiga, för om vi kavlar upp våra ärmar utan ödmjukhet och enhet, då riskerar vi att bli som de förvirrade ledare som verkar tro att våld och girighet är vägen framåt. Men om vi kavlar upp våra ärmar i ödmjukhet och enhet tillsammans och gör det vi kan för att följa Jesus… då tror jag att det kommer öppna sig andra vägar till framtiden.

För också vi kan torka tårar och visa omsorg om brustna hjärtan. Vi kan fortfarande resa de som har fallit och bära varandra när det behövs. Precis som Jesus gör. För vi har ju fötts med det där vetandet som vi delar med varandra, alltså MEDVETANDET. Och vi har fötts med vetandet vi har tillsammans, alltså SAMVETET. Jag skulle tro att både medvetandet och samvetet kommer ur enheten i Kristus. Och vem vet, kanske kan den enheten bli klar och tydlig redan idag, vid nattvardens bord, där varje bit bröd vi får skulle kunna innehålla alla människor, hela jorden, hela himlen och alla stjärnorna? Här och nu….när Jesus ser oss, och ber oss att se varandra.…när Jesus berör oss, och ber oss att beröra varandra.

För Jesus älskar oss, och vill att vi älskar varandra. Enheten i Kristus är ett levande mysterium. Hela Skapelsen kan liknas vid en mänsklig kropp. Eller en stor kyrka som Gud skapat för oss att leva i tillsammans. Lemmarna är många, kroppen är en, Jesu Kristi kyrka, och vi är ett i honom! Det är alltså tillsammans som jag är mitt bästa jag och du ditt bästa du. Tillsammans blir vi…vårt allra bästa vi.

Liksom Fadern och Sonen och Anden är enhet så är också vi skapade att vara det. Jag har svårt att inte känna mig ödmjuk – och inte så lite hoppfull – inför detta mysterium. Nåden är gratis. Lejonet bär oss hem. Han känner ditt namn, han känner mitt. Vi är ju ett i honom.

Allt är som det ska bli, amen.

Publicerat

Ansökan till nästa steg i utbildningen

Då har jag hängt på låset och skickat in min ansökan till det sista årets utbildning, det som kallas Prästprogrammet på Svenska kyrkans utbildningsinstitut. Det blir spännande att se om höstens väg leder mig dit. Om någon timme ska jag ha mitt första handledarsamtal om magisteruppsatsen. Två veckors praktik väntar liksom en MSS-helg på stiftsgården. Och så hoppas jag förstås att biskopen ska ge mig det slutliga intyg jag behöver för att kunna antas till slutåret. Jag ber och arbetar. Ora et labora.

Publicerat

Musiktips: Biffy Clyro

Biffy Clyro har liksom stått på vänt. I tjugo år. Med den här låten om tro så slutar de stå på vänt.

”How about now?
Do you want to be forgiven
For the fucking millionth time?
If you don’t believe, then what’s the difference?
Unless you read between the lines”