fredrik welander i ett långt samtal
Det blev jul igen. Inget var som vanligt men allt var som det ska. Fint häng med nya människor och de två som kallar mig pappa var med igen. Debut som kyrkvärd och en fin enkel julnattsmässa. En tur till Västergötland och ett vacker hem. Promenader i sol och samtal om allt som händer. Alla bär på sitt. Ibland blir insikten om detta glasklar. Det är inte alltid lätt, men det är som det ska.
Jag är tacksam.
Det var så många som ville det att den kollektiva viljan liksom fick oss att tro det – att pandemin var över. Vår längtan och tro spökade till det för oss. För så kan det vara med tro. Men, vad var det vi trodde på? Att allt skulle vara så där enkelt och kul som det alltid varit? Att våra gränslösa liv skulle kunna fortsätta?
Jag vet inte. Att regeringen fattar nya beslut om hårdare rekommendationer och restriktioner är väntat. Med all säkerhet också viktigt. Utifrån den där gamla utilitaristiska principen om största möjliga nytta till största möjliga antal. Det är ju den vi jobbar efter i någon slags etik.
Det handlar alltså inte om att någon (elak eller god konspiration) är ute efter mig eller dig. Nej, det handlar om det där gamla gemensamma sammanhanget. Det där vi kallar för samhället.
Även den här gången.
Vi åker ut till Hjälmarsberg igen, hon och jag. Hon är pigg och glad. Får springa fritt utan koppel. Jag är pigg och utsövd. Fina dagar med riktiga samtal med vänner som går igenom livet och möter sorg och svårigheter. Det är skönt att möta människor på riktigt, istället för i snabba och polariserade utrop i sociala medier.
Vi andas. Låter den kalla vinden som blåser över Hemfjärden bita lite i oss. Det är skönt att vara människa. Att vara begränsad och inte stå utanför elementen. Det är skönt att känna helheten. Jag är ingenting, och först då kan jag bli en del av allting.
Allt är som det ska, och ska bli.
Två veckor in i december slog den stora tröttheten till. Nu är det svår att gå upp ur sängen på morgonen. Svårt att motivera nästan varje handling. Jag läser, läser och läser. Promenerar med hunden. Försöker finna mig i alltet. Vilket är svårt den här tiden på året.
Andas.
Sitter och lyssnar på en manskör från Bulgarien som sjunger ortodoxa sånger i rent magiska stämmor. Eftersom den här typen av musik tagits upp flera gånger av föreläsare och litteratur som ett sätt att förstå religiösa upplevelser.
Och ja, det är lätt att förstå. Det är vackert så att det svartnar.
Dricker vitt vin och skriver årets små julkort. Små tackhälsningar till människor som varit snälla under året.
Morgonpromenad i Hästhagen. Eftermiddagspromenad i Vena. Det är blekt och kallt. Vi fryser. Men det är också oerhört vackert.
Har precis lämnat in etik-tenta och packar nu väskor för att åka österut. Frukostmöte i Flemingsberg och sedan affärsrådgivning i Järna. Sen blir det fredagkväll i Solna med Maria som ska på utbildning på lördagen. Då styr jag hem till Kaserngården och lite julpyssel med flickorna som kallar mig pappa. Det blir toppen.
Det har varit en körig höst. Men sakta men säkert, eller tokstressigt, så börjar projekten jag jobbat i närma sig avslut och jag ser fram emot några kommande år med fullt fokus på studier. Ska ju läsa på Hagabergs folkhögskola (halvtid) under nästa år också, förutom heltidsstudierna vid Umeå universitet.
Idag var jag på Hagabergs folkhögskola. Den finns i Södertälje. Bakom ett bullerplan jag kört förbi i motorvägshastighet ett oräkneligt antal gånger. Som en liten oas. Där hoppas jag få vara med när Kyrkans grundkurs samlar sina deltagare till internat en gång varje månad nästa år. Parallellt med mina teologistudier vill jag nu göra saker som skapar möjligheter för mig att verka i Svenska kyrkan efter utbildningen.
Idag blev jag intervjuad. Vi är fler som vill in än det finns plats för. Tyvärr. Hade flera spännande samtal med andra människor som var där idag för att intervjuas. Människor som också känner något (som brukar benämnas kall) och byter riktning mitt i livet. Men också unga människor.
På många sätt en riktig superonsdag.
Samma dag så röstades den första kvinnan fram som statsminister i riksdagen. Samma dag så klubbades den första statsbudgeten igenom som Sverigedemokraterna varit med och ta fram. Samma dag valde Miljöpartiet att lämna regeringen. Och så avgick statsministern. Tidigare hade jag engagerat skrivit några rader om detta. Nu? Upptagen med annat. Men, jag hoppas på det bästa.
”Två sanningar närmar sig varann.
En kommer inifrån, en kommer utifrån och där de möts har man en chans att få se sig själv.”
Orden är Tomas Tranströmers. Allt är som det ska.
Måndag. Det är förmiddag. Tar en kort paus från de texter jag ska producera idag. Morgonens nyhetsflöde har parkerat i magen. Mår lite illa. Har ont i huvudet. Allt jag jobbar med känns meningslöst. Allt jag tror på går inte att jobba med. Står tydligare i någon slags vägskäl än på länge. Har skrivit under en debattartikel. Diskuterat möten med de styrelser jag sitter i. Olika saker och sammanhang som försöker påverka. Det går sådär. Jag har lagt mitt arbetsliv på att försöka göra något gott som tjänsteman. Eller som konsult. Jag valde att arbeta med samhällsfrågor på olika sätt. Trodde på demokratin och politikens möjligheter att fatta kloka beslut. Länge. Riktigt länge. Nu kan jag inte göra det längre. Hela spelplanen har flyttat. Ego och begär är viktigare än samhällsnytta. Ena dagen säger beslutsfattare nollutsläpp, andra dagen lägger de skattepengar på marknadsföring hos en av Europas allra största utsläppare (av koldioxid) – ett lågprisflygbolag. Polariseringen är total och det grundlagsskyddade demokratiska samtalet är liksom fast på en efterfest som spårat ur. Jag kan inte längre motivera att jag är kvar på den festen.
På onsdag besöker jag en folkhögskola där jag hoppas att bli antagen som student på halvtid under nästa år. Parallellt med mina universitetsstudier. Det känns meningsfullt.
Jag tror att mitt gamla arbetsliv är över. Men jag behöver stanna kvar i det ett tag till.
Tredje kursen på teologprogrammet: Etik, världsbild och livshållning. Nu kör det ihop sig på riktigt. Inte i studierna som sådana, men i världsbilden. Krocken mellan det jag arbetar med i mitt konsultliv och det jag läser i studierna är tydlig.
Det är, försiktigt sagt, inte helt utan problem att vi tog upplysningstidens ideal, packade in dem i en framgångs-/tillväxt-/och girighetstanke förklädd till liberal demokrati. För den som har svårt att närma sig detta kan jag rekommendera lite läsning om bioetik, alltså frågor som handlar om abort, dödshjälp och sådant. Jag har inte haft några starka uppfattningar i frågan om HUR vi ska göra i olika sådana situationer, men nu väcks många starka känslor kring VAD vi pratar om.
Jag har ibland beskyllts för att vara total relativist. Men jag tror kanske att det mer är samhället som är totalt relativistiskt. När vi avlivade tron och slutade ha respekt för (eller vara rädda) för naturen och saker omkring oss som vi inte förstod, då blev det lite svårt för oss att fortsätta har respekt för varandra också.
Etik och moral är kanske det vi förknippat det med, alltså synd, skam och stolliga tankar om straff från det gudomliga. Etik och moral kanske mer handlar om tron på livet som sådant. Att andra människor, djur, växter och saker vi uppfattar som levande har ett värde i sig själva. Inte för att jag ska utnyttja dem, utanför att de har rättigheter, precis som jag, att leva.
Den som tror på det får svårare att aktivt förstöra världen genom att köpa ännu en pryl på Black Friday. Eller fira att Ryan Air öppnar en flyglinje från Örebro till London. Den som tror på livet står inte ut med att se oss slösa bort det för alla som ska leva i framtiden.
Är det där dömande? Menar jag att alla är idioter? Nej, det gör jag inte. Jag är inte MOT människor. Det här är en tanke om att jag är FÖR ett samtal om etik och moral. Eftersom jag tror att vi behöver det.