Jag är en människa. Som lever i ett förhållande med en annan. Vi är föräldrar till två barn. Kommunen vi lever i har drygt 96000 invånare. Men staden vi lever vi, eller regionen Stockholm, har ungefär 1,5 miljoner invånare. De flesta invandrade. Vi lever i kungariket Sverige tillsammans med ungefär 9,3 miljoner andra människor. I staden Chongqing, Kina bor ungefär 10,5 miljoner människor. I Norden (Sverige, Norge, Danmark, Finland, Island, Grönland) lever ungefär 25 miljoner människor. I Tokyo lever ungefär 35 miljoner människor. USA:s största stad är New York med 19 miljoner invånare. I hela USA lever cirka 306 miljoner människor. Sverige är en del av EU, liksom 26 andra länder. I EU bor ungefär 500 miljoner människor. I landet Indien bor ungefär 1,2 miljarder människor. I landet Kina bor ungefär 1,3 miljarder människor. På jorden finns ungefär 6,7 miljarder människor. Jorden är en av åtta planeter som snurrar runt Solen. Solen är en av 400 miljarder stjärnor i Vintergatan. Vintergatan är en galax av kanske 1 biljon galaxer i universum. Universum är, tills någon kommer på något annat, oändligt. Jag känner mig ganska ofta ganska liten, ganska rädd och ganska ensam.
Undrar om jag ska kolla Slutdebatten eller Idol 2010 ikväll? Nu dags för matlagning.
hemlängtan
I en taxi i staden där jag lever sjunger han om staden jag lämnade och nu längtar hem till. En bra låt.
på spåret (eller urspårat egentligen)
Vart är vi på väg?
10 poäng: Många föräldrar i landet är upprörda över att det finns parlamentsledamöter som vill förbjuda barnaga. Bland annat med argumentet ”Vi är ju inga skandinaver, precis”.
8 poäng: Landets senat har precis bestämt förbjuda människor att bära heltäckande slöja på allmän plats. 150 euro kostar det för den som bryter mot förbudet.
6 poäng: Landets president är lite kort och ser ut som en fågel.
4 poäng: Nyligen kastade landet ut romer under uppmärksammade former.
2 poäng: Frihet, jämlikhet och broderskap var fina ord när republiken grundades.
Svara gärna ärligt på vilken nivå du löste frågan här under i kommentarsfältet. Kanske kan du vinna en lustig hatt eller nåt.
klarspråk från apan
Sen, när det gått ett och ett halvt år av illa stavade stolleprov till riksdagsmotioner från SD, kommer någon – vem vet jag faktiskt inte, det blir spännande – liera sig med dem för att vinna någon viktig fråga, varpå väljarna förbryllat tittar på varandra och undrar vad som hände. När grejen alltså är vad som inte hände under de fyra år som ledde upp till nästa helg.
Upplyst despotism, kom tillbaka. Allt är förlåtet.
fotografiska
Jag tog med mig familjen och åkte till Fotografiska för första gången. Bra tillfälle, tänkte jag, nu när Annie Leibovitz-utställningen snart avslutas och Pieter ten Hoopens nya serie Stockholmsbilder precis hängts upp. När vi kom fram var det närmare hundra meter kö bara för att komma in. Väl inne var Fotografiska så fullt av hipsters, kulturkoftor och TV4-liknande mysmänniskor att jag inte kunde se bilderna. Rader av människor mellan mig och bilderna. Människor som tyckte jag stod i vägen är jag försökte stå still och få en känsla för bilderna. För varje minut som gick blev jag allt mer förbannad. Klimax uppstod när vi köade toklänge till för få toaletter där alla som gick in tog väldigt god tid på sig och när den förmodat fina serveringen inte kunde erbjuda varken sittplatser eller fullt utbud på grund av alla människor. På så sätt blev besöket något av en #FAIL.
Men, jag gillade verkligen Fotografiska. Och det är ju jättebra att så många vill titta på bilder som berättar något om tiden vi lever i. Lokalerna var toppen, butiken välmatad med fantastiska fotoböcker till bra priser. Pieter ten Hoopens bilder var helt fantastiska och Annie Liebovitz var lika fina som jag förväntat mig. Jag tror att jag kommer hänga ganska mycket på Fotografiska.
Men jag ska försöka hitta tider på dygnet när jag kan se bilderna. Utan att köttfloden som flyter förbi tar mig med sig. Det ska nog gå, eftersom Fotografiska har generösa öppettider.
alternativet
Okej. Fortsätter fundera på det där med blockpolitiken. I dagsläget gör den att vi har två partier, Socialdemokraterna och Moderaterna. Två partier som enligt mig inte driver politik som på lång sikt leder till hållbar utveckling utan mest ägnar sig åt att bekämpa varandra. Oavsett hur du röstar (om du väljer mellan etablerade partier) hamnar din röst på S eller M i slutändan.
Men, det känns som att väldigt många jag pratar med egentligen efterfrågar ett annat alternativ. I brist på bättre ordval väljer jag att kalla det ett grönt socialliberalt alternativ. Det finns många kloka, pragmatiska människor som skulle kunna skapa ett sådant. Där en politik som klarar av att koncentrera sig på att ge alla människor bra förutsättningar (inklusive trygghet) för att våga utvecklas och prova idéer. Men utan att förstöra möjligheterna för kommande generationer att få rätt till samma liv. Utan att bygga in diskriminerande system som låser fast, delar upp och hindrar.
Jag ber att få lansera fem väldigt bra ledare för en sådan rörelse: Maria Wetterstrand, Birgitta Ohlsson, Zaida Catalán, Annie Johansson och Gudrun Schyman.
Tänk om vi kunde få ett mänskligt politiskt alternativ. Som gör att de gamla hattarna och mössorna, de som är för eller mot slutligen pensioneras och får den betydelse de förtjänar. Då skulle vi kunna sikta framåt istället för att lätt bittert sitta och blicka tillbaka på kungarikets glansdagar samtidigt som krafter som vill ta oss tillbaka till den tiden vinner mark. Glansdagarna var inte på Karl-Oskar och Kristinas tid. Inte ens under sjuttiotalet.
Glansdagarna ligger framför oss. Ju. Om vi bara gör oss fria från dåtiden. Ju.
världens finaste fjortis
Jag är pappa till världens finaste, snällaste, klokaste och bästaste fjortis. Bara så ni vet.
spiken i den så kallade kistan
2010 års valrörelse måste bli spiken i kistan. För blockpolitiken eller mitt förtroende för de etablerade partierna. Deras fantastiskt ovärdiga käbblande om hur de ska hantera en parlamentarisk situation när SD tar plats i riksdagen är oerhört avslöjande. På fler sätt än analytiker och ledarskribenter hinner eller kan visa. Istället för att ta chansen att visa att de kan samarbeta för fortsatt utveckling, demokrati och mänsklighet visar de upp sin allra sämsta sida. Ingen är beredd att samarbeta med någon och alla tar chansen att kasta sand på den andra sidan.
Samtidigt som SD måste njuta likt den galna Koranbrännaren av all uppmärksamhet.
För ett par år sedan lovade jag mig själv att fly landet om den här situationen skulle uppstå. När det snart bara är en vecka kvar till fullbordat faktum känns det löftet inte lika kul längre. Antingen skärper sig de bägge allianserna och börjar prata med varandra för att ge oss människor som bor i kungariket en chans, eller så lämnar de oss åt vårt öde samtidigt som de själva är fullt upptagna med att smarta ut varandra.
Blockpolitiken är död. Den kan inte föra oss framåt överhuvudtaget. Hoppas de som har möjlighet att ställa diagnosen på riktigt gör det. Nu.
Annars har vi en riksdag som är svagare än någonsin om ett litet tag. Med ett gäng människor som vill ställa tillbaka klockan till 1800-talet i en roll som faktiskt innebär makt.
Idiokrati kan vi kalla det.
Min diktatur: Föräldraförsäkring för barnen
Barn är bra. De skapar möjlighet för en finare, bättre, klokare och mer hållbar framtid. Barnen förtjänar en bra start. De bästa att se till denna start blir just bra är rimligtvis barnets föräldrar. En mamma och en pappa kanske. Eller bara en mamma. Eller kanske bara en pappa. Två mammor kanske, eller två pappor. Eller fler. Jag har inga klara ramar för detta. Det finns bra biologiska föräldrar. Och bra andra föräldrar.
Barnet har rätt till sina föräldrar. Lika mycket rätt till alla. Så i min diktatur kommer föräldrarna inte få sätta sig över den rätten. Det innebär att föräldrarna får dela på eventuella dagar de kan vara hemma och få ersättning från socialförsäkringen. I Sverige skulle vi kalla det kvoterad föräldraförsäkring.
Saken är väldigt enkel i min diktatur. Det handlar om barnets rätt till alla föräldrar i lika stor utsträckning. Och det är denna rätt just den här punkten i mitt diktatoriska program handlar om. Den grundläggande principen. Detaljerna måste jag fundera på. Jag är nämligen inte helt säkert på att socialförsäkringen i min diktatur kommer se ut som den gör i kungariket Sverige. Jag tror det finns rakare vägar än snåriga transfereringssystem.
Föräldraförsäkringen utgår från barnets rätt till sina föräldrar.
Det är barnets dagar. Ingen stjäl från barn. Åtminstone inte i min diktatur.
hemma
Magen och hjärtat är fulla av känslor. Först en bröllopsfotografering med ett par jag tycker mycket om. På en plats jag saknar. Sen ett bråddjupt samtal om känslor tillsammans med nya fina människor jag bryr mig om. Och så en snabbtitt på lägenheten min lillebror och hans familj flyttat in i som nya stockholmare. Sist en skön fika och promenad i Vinterviken med vänner.
Jag letar. Försöker känna mig hemma. Fortfarande. Kanske kommer jag aldrig göra det. Men jag börjar tröttna på att söka. Kanske drabbar den stora insikten mig imorgon när jag tillsammans med mina kollegor börjar planera 2011 års verksamhet. Kanske inte.
Gonatt.