Hanna är inne i en ganska stor och svår grej. Idag pratade vi om det. För första gången. Det har varit Camilla som fått förtroendet hittills, men idag kom jag in på arenan. Hon berättar, jag lyssnar. Jag berättar, hon lyssnar. Men efter en stund blir jag så känslosam att tårarna gör en attack bakom mina ögon. Då sluter jag mig som en mussla och vi avslutar diskussionen för den här gången. Jag känner mig svag och vill inte visa det. Nu.
Hon är så klok, omtänksam och stark mitt stora barn. En bra kompis för den som behöver det. Och en stor tjej som gör mig större. På ett sätt jag inte trodde fanns. Det finns saker i livet jag aldrig trodde jag skulle komma nära. Och nu när jag gör det är det min dotter som får mig att förstå.
Livet kan vara konstigt. Naturligt konstigt.