För ungefär sjutton år sedan tog jag emot den här kvinnan på Örebro central. Hon skulle hälsa på Camilla och mig. Vi hade just flyttat ihop i en tvåa på Köpmangatan i Örebro. Utan att tveka en sekund kom hon ut ifrån väntsalen och gav mig en rejäl kram. Inget fånigt handslag, ingen uppsyning från topp till tå. Bara en stor bamsekram.
Det var första gången vi träffades och sen den dagen har jag mer eller mindre älskat Aila. Camillas mamma. En helskön profil som har en hel massa egenskaper jag också hoppas få. Klok och kärleksfull som ingen annan.
Idag fyller hon år. Jämnt. Det firas med barn och barnbarn. Ofantligt trevligt och avspänt, precis som jubilaren. Inga tal, inga telegram. Men jag kan inte låta bli att skriva en födelsedagsblogg.
Hurra för Aila! Världens bästa mormor. Och svärmor.