…borta. Tar en tripp längs minnenas allé. Passerar husen jag växt upp i. Gatorna jag och mina kompisar cyklade på. Gräsplanerna där vi spelade fotboll. I skogen där jag och min storebror samlade ödlor står nya moderna villor. Skolan har någon eldat ned, och en ny har byggts upp. Kiosken är riven, Konsum har blivit en bilhandlare. Parkhallen har blivit ICA Parken. Jag känner mig lätt rotlös. Som om jag kom ifrån en annan planet. Det var här jag var barn, men nu har någon annan tagit över.
Det känns lite vemodigt. Det som en gång var mina kvarter är nu någon annans. Det finns inte ett enda spår av mig, mina föräldrar eller mina bröder här. Det är nästan så att jag betvivlar att jag finns. Nackdelen med livet i hundråttio och den ständiga jakten på morgondagens möjligheter har en nackdel som idag blir fasligt uppenbar.
Jag har ingen historia längre.