När kommer tidens slut?

Har en uppgift i utbildning. Att studera Matteusevangeliet ur några olika perspektiv. Funderar lite kring de heliga skrifterna och tankar om tidens slut. Ibland är formuleringarna lite svåra att inte fastna i. Som de här raderna ur Matteusevangeliets 24 kapitel.

Många kommer att uppträda under mitt namn och säga: Jag är Messias, och de skall bedra många. Ni kommer att få höra stridslarm och krigsrykten. Se till att ni inte låter skrämma er. Sådant måste hända, men det är ännu inte slutet. Folk skall resa sig mot folk och rike mot rike, och det blir hungersnöd och jordbävning på den ena platsen efter den andra. Allt detta är början på födslovärkarna. Då skall man utlämna er till att plågas och dödas, och alla folk skall hata er för mitt namns skull. Då skall många komma på fall och ange varandra och hata varandra. Många falska profeter skall framträda och bedra många. Genom att laglösheten tilltar kommer kärleken att kallna hos de flesta. Men den som håller ut till slutet skall bli räddad. Och budskapet om riket skall förkunnas i hela världen och bli till ett vittnesbörd för alla folk. Sedan skall slutet komma.

Det känns som att det här handlar om de senaste månaderna, eller kanske de senaste åren, eller kanske hela min livstid. Närmar vi oss slutet? Eller har människor alltid känt så här?

Krig och konsekvenser

Hur många krig kan vi förklara utan att ta konsekvenserna? Det där är en fråga jag egentligen inte vill ha svaret på. Men i en kultur där krigföring pågår ständigt i dysfunktionella meningsutbyten i sociala medier börjar frågan tyvärr bli relevant.

Vi förklarar krig mot Putin.
Vi förklarar krig mot alla muslimer.
Vi förklarar krig mot alla som inte är som vi (oklart vi, dock)
Vi förklarar krig mot naturen, ekosystemen och existensen.

Ber vi om krig tillräckligt ofta så kommer vi att få det. Jag ber om fred och frid.

De goda åren är förbi

1989-2022. En historisk parentes. Någon slags goda år, åtminstone i några perspektiv – flera länder demokratiserades, folkhälsotal blev bättre och fler fick det bättre. Synd att det var tillfälligt.

I mitt eget land styr vi just nu bort från neutralitet och alliansfrihet. Vi ska in i Nato, utan någon egentlig debatt. Medias akademiska experter kommer nu från Försvarshögskolan och det är som att allt vi pratade om fram till februari inte längre är relevant överhuvudtaget. Vi borde kämpa för civilisationen, men kämpar istället mot den.

Sorgligt.

Tre frågor

Ges eller tas förlåtelse?
Vem förlåter?
Med vem eller vad kan jag försonas?
 
Tre frågor som jag tillsammans med några andra arbetar med i ett grupparbete just nu. Kommer att vara grunden i ett seminarium som ska hållas om någon vecka. Längs vägen i det här arbetet har vi läst böcker, sett film, mötts i olika erfarenheter. Det underliggande temat är skuld, skam, förlåtelse och försoning.
 
Det går runt i magen. Ibland i huvudet. Det är krig i närheten. Inte bara i Ukraina, utan också i kommentarsfält, vid rödljus och lite överallt. Tempot, stressen och kampen ökar lite, varje dag. Så känns det. Men, varför gör vi som vi gör? Alla bär på sitt. Men, jag tror fortfarande att vi kan hjälpa varandra att bära olika saker. Vi kan förlåta och försonas.
 
Vi är på väg. I generation efter generation. När vi går tillsammans en stund, då kan vi hjälpa varandra. Det är inte ett explosivt hundrameters-lopp. Det är inte ens en ultramara. Det är mer som en vandring som inte tar slut förrän hjärtat slutar att slå. Några av medvandrarna är eviga, andra går vi bredvid en kort stund.
 
Zen-Buddhisten Shunryu Suzuki har beskrivit den här vandring som ett vattenfall. Innan vi föds är vi en flod. En flod med ett oräkneligt antal små, små vattendroppar som är så tätt tillsammans att vi inte kan urskilja oss själva eller vandra. Sedan kommer vi till kanten. Splittras upp och faller fritt som små, små droppar på vår väg nedåt. Det är lite snurrigt och rörigt och fyllt av intryck. Andra droppar finns nära oss, men kan vara svåra att nå. En vacker dag har vi fallit klart och återförenas i floden igen.
 
I västerländsk religion och filosofi talar vi ofta om synd och skuld. I österländsk religion och filosofi handlar det mer om okunnighet och kunskap. Jag tror att det är olika perspektiv på samma sak.
 
Vi lär oss. Längs vägen vi vandrar. I fallet. De senaste åren har jag lärt mig mer än någonsin. Inte minst om hur längtan efter förlåtelse och försoning kan driva ett liv. När den kom från oväntat håll, då förändrades allt. Jag vändes upp och ned, och började se saker på andra sätt.
 
Ges eller tas förlåtelse?
Vem förlåter?
Med vem eller vad kan jag försonas?
 
De där frågorna vi mötts i. Lever om i mig. Jag känner mig inte hemma i mitt samhälle längre, samtidigt känner jag mig mer hemma än någonsin. Allt är som det ska.

Människovärdet

Tittar på fruktansvärda bilder från Ukraina. Igen. Mördade människor. Barn. Män med vapen och narkotika i blodet. Läser kommentarer från arga män. Alltid dessa arga män. Lyssnar på Guterres. Igen. Som fortsätter att försöker få någon att lyssna på IPCC. Förgäves.

Har vi devalverat människovärdet till noll nu? Inget verkar spela någon roll längre. Hoppet finns inte. Först dödade vi Gud, sedan hoppet. Nu finns det bara det sista kvar på festen. Vi är i Kaliyuga, kaosets tidevarv, säger hinduismen. Jag förstår det som tänker att vi lever i den yttersta tiden.

Var kommer barnen in? Mina barn, dina och alla andra. När ska vi börja göra något för dem?