Publicerat

Nattvard i en nål

Kyrkan? Conventum.
Nattvarden? Gavs i en injektionsnål.
Känslan? TILLSAMMANS!

Då blev det min tur. Den äldre kvinnan ser på mig med milda ögon bakom sitt munskydd. Pratar om öm arm ett par dagar och lite annat. Jag vill bara ge henne en stor kram och skrika TACK. Tack för att du såg mig och gav mig den här fina gåvan. När vi tar nattvard påminns vi om att vi är ETT. Att vi hör ihop. Den här vaccindosen gav mig samma känsla. Den är stark. Men, den får mig också att tänka på alla de som väntar. Som kanske föddes i fel land. Den tacksamhet jag bär just nu ska jag försöka vårda. Aldrig ta för given.

27 maj 2021. Jag har just fått min första dos vaccin mot COVID-19. 5 juli kommer jag att välkomnas tillbaka för en andra dos. Jag är priviligerad och uppenbart rik. Idag väldigt, väldigt tacksam.

Publicerat

Morgonmusik

Den dyker upp i mina hörlurar när vi nästan är hemma igen. Vi har varit på morgonens promenad. Hon har gjort sitt, tuggat lite på några pinnar. Rullar runt i gräset. Jag har lyssnat på morgonen. Fåglarna, bilarna, människorna. På förskolegården var det sångstund och det lät levande och varmt.

Sista biten lyssnar jag på en gammal spellista. Då kommer den. Psalmen Innan gryningen. Orden är Ylva Eggehorns. Tonerna är Benny Anderssons. Ja, han från ABBA. 1999 skrevs den. I mina lurar sjungs den av Storkyrkokören. Den här morgonen fyller rösterna mitt bröst. Det är så vackert. Jag stannar upp. Det är som en meditation. Känner intensiv tacksamhet.

Livet. Kan också vara i en psalm.

”Så kom du då till sist, du var en främling,
en mytgestalt som jag hört tals om.
Så många hade målat dina bilder
men det var bortom bilderna du kom.
Vi trodde du var användbar, till salu,
vi skrev ditt namn på våra stridsbanér
vi byggde katedraler högt mot himlen
men du gick hela tiden längre ner.

Du är ett barn som ligger på ett jordgolv
du fryser om vi inte griper in.
Du rör vi kroppar, hatar orättvisor.
du bjuder älskade på moget vin.
Du stiger ut ur alla tomma gravar
du är en vind som säger: det blir vår.
Du kommer som en flyktig över bergen
du följer oss dit ingen annan når.

Du är den sång om livet som jag glömde
den sanning jag förråde dag för dag.
Jag svek mig själv: den spegel som jag gömde
bär dina bråddjup, dina anletsdrag.
Kom närmare, bli kvar hos mig.
Det mörknar och kanske ljusnar det på nytt igen.
Ditt liv ska bära mig; jag hör en koltrast som
sjunger timmen innan gryningen.”

Läser en text om skogen. Om det där mänskliga misstaget att bara se värdet av träd när vi avverkar dem och använder dem. Eller när vi aktivt njuter av att vara i skogen. För mig handlar den här psalmen inte bara om en mytisk gestalt vi kallar Jesus. För mig handlar om det där värdet. Att livet finns runt oss hela tiden. Att allt har ett värde i sig självt. Ett träd har ett levande värde hela tiden. Precis som allt liv.

Det är min tro. Jag är tacksam över att få vara levande.

Publicerat

Flickorna som kallar mig pappa

En varm och solig kväll. Lilla barnet vill övningsköra och äta middag med pappa. Stora barnet ville följa med ut på fälten för kvällspromenad. Vi pratar om livet, skolan, framtiden, kärleken. De här flickorna. Som växer upp. De är så fina och jag blir allt lugnare i hur de ska ta plats i världen. Det kommer inte bli lätt för dem. Mycket förändras på fel sätt runt om oss just nu. Men de är så genomgoda och kloka att jag vet att de kommer vara med och göra livet bättre för människorna som hänga med dem.

Som de gjorde för mig ikväll. Jag älskar mina barn. De är större än livet.

Publicerat

En lång avslutning som ändrar karaktär

Tog min lilla bil till Östra Värmand och hämtade en lång kajak. Och kläder, några glas, böcker och skivor. Drack kaffe med de två människor som fick mig att hitta hit. Någons fina föräldrar. Gick ned till sjön. Stannade till vid kanalen. Den perfekta lilla kanalen där jag lärde mig paddla och kom närmare djuren i naturen än någonsin. Tog några djupa andetag och lät tacksamheten värma kroppen. Det var skönt att vara gäst här hos bävrar, rådjur, tranor, fiskgjusar och gamla träd.

Jag hoppas att den här platsen fortsätter att vara så. För människorna som är kvar här. Men min tid som gäst är är över nu. Det känns bra. Världen är stor och platserna är ganska beroende av sällskapet. I framtiden kommer annat sällskap och andra platser.

Det bästa har inte hänt än.

Publicerat

På väg tillbaka

Omtumlande vecka. Det är mycket som kommer tillbaka. Jobbar på bra. Skapar nytta och värde. Det gamla börjar blir klart. Blicken klarnar och hjärtat börjar ta sats.

Då är det fint att slutligt kapitulera för ännu ett bredbent folkhemskritiskt litet epos av Lars Winnerbäck. Som får sammanfatta nuet.

Jag tror att själ och hjärta är på väg tillbaka. Åtminstone på insidan av mina revben. Det är skönt.

”Du kan vara min vän, min värsta fiende min syster eller bror
Jag är mycket närmre än du tror
Transformera, transformera
Det finns något bortom skuggan där du bor
En annan vind, en annan gata
Jag tror att själ och hjärta
Jag tror att själ och hjärta
Jag tror att själ och hjärta
Jag tror att själ och hjärta är på väg tillbaka”

Publicerat

Fredagar

Fredagarna var jobbiga ett tag. Den här fredagen var det inte. Och idag skiner solen, värmen är på väg hit. Allt blir bra.

Publicerat

Förlåt

Jag vill förlåta. Försonas. Men det går inte just nu. Eftersom det inte kommer något förlåt. Eftersom jag är så arg och har svårt att hantera sorgen. Känslan som dröjer sig kvar efter allt som hänt.

Så jag säger något för att såra tillbaka. Får omedelbart ont i hela kroppen och måste ringa tillbaka och säga förlåt.

Det är en urkraft.

Jag trodde jag förlåtit. Men det var i mina egna tankar. Rent intellektuellt. Känslomässigt kan jag inte göra det själv. Det går inte. Anna sjunger i den smärtsamt vackra sången att något bleknar bort. Det gör det inte i mig just nu. Jag kan inte göra förlåtandet och försoningen på egen hand.

Andas. Var inte rädd. Omge dig med människor som vill dig väl. Som du vill väl. Gör inget för att skada någon annan. Inte någon. Någonsin. Gud vad jag vill försonas med det här såriga, risiga och ovärdiga uppbrottet. Därför måste det sluta kännas just sårigt, risigt och ovärdigt.

Men, jag hörde aldrig ett förlåt.

Publicerat

Ensamhet kan få människor att hoppa

Började dagen med att se en människa på marken. En människa som försökte hoppa till Nangijala. Som andra människor försökte hålla kvar. Med hjärtkompressioner och akutsjukvård. På femte våningen stod ett fönster vidöppet.

Stora barnet skickade den här. Billie Eilish och Finneas sjunger ”I love you” och jag förstår. Jag förstår varenda ord och varenda tår.

”Up all night on another red eye
I wish we never learned to fly
I
Maybe we should just try
To tell ourselves a good lie
I didn’t mean to make you cry
I
Maybe won’t you take it back?
Say you were tryna make me laugh
And nothin’ has to change today
You didn’t mean to say, ”I love you”
I love you and I don’t want to”
Går och handlar lite. När jag går ut ser jag ett tidningsställ. På omslaget ler Någon. Hon. Supermänniskan som allt är bra för. Hon som kastade mig i diket. Det hugger till i magen. Jag är så trött på den här sorgen. Att det verkar vara så svårt att försonas med den. Kärlek kan vara sorglig. Olycklig kärlek också. Brist på kärlek. Jag förstår att ensamheten kan få människor att hoppa.
Jag hoppas. Att det bästa inte har hänt än. Men jag vill ha någon att känna så här med. Någon som vill känna så med mig.

”So it finally came to pass
I saw the end of the world
Saw the madness unfold like
Some primal burial
And I looked back upon
Armageddon
And the moment of truth
Between you and meIf we had five more minutes of air to breathe
And we cried all through it
But you spent them with me
On our last few drags of air we agree
I was and you were happy”
Tillsammans är man mindre ensam.
Publicerat

Ett öppet fönster

Det händer på ett ögonblick.
En människa ligger på marken livlös.
En kropp är illa skadad.
Någon ringer.
Någon annan känner efter puls.
Den finns.
Ambulansen kommer.
De jobbar intensivt för att rädda ett liv.
Gör hjärtkompressioner.
Stabiliserar.
En sargad människas kropp.
Jagade blickar.
Poliser kommer till platsen.
Det är som att tiden stannat.
Människor möts i ett mellanrum.
Hjärtkompressionerna fortsätter.
En människa rullas in i en ambulans.
Ambulansen styr mot sjukhuset.
Polisen stannar kvar.
Vilka spår blir kvar?
Fönstret på femte våningen står vidöppet.