Groundhog day
På riktigt. Det här förbannade Groundhog day-livet får gärna ta slut snart. Att vara fast i en loop som den här är inte så kul längre.
Jobb.
Jobb.
Jobb.
Ensam.
Lite knas och stök och bråk.
Jobb.
Repeat.
Bostadsletande, del 83
Jag ska hit. Till Malmö. Egentligen vet jag inte när. Men, efter 18 månader i bostadskön så börjar det närma sig visningsplats åtminstone. Om lika lång tid lär jag hamna tillräckligt högt upp för att faktiskt få en lägenhet.
Frågan är om det är försent?
Jag kanske behöver en bostad innan det. Om saker inte funkar som det är tänkt här i Örebro. Vilket saker tenderar att aldrig göra. Det är många olika saker som påverkar. Jag är ganska trött på att flytta runt nu. Vill ha ett hem.
Men om jag skulle behöva en egen bostad igen, oavsett om det är på heltid eller deltid så är det hit jag vill. Behöver det här rummet och närheten söderut. Livet springer liksom ifrån mig och jag kan inte vänta hur länge som helst.
Funderar på att ta några oplanerade veckor i Tyskland i juli för att få ro att tänka. Kanske tar jag med mig lilla barnet och sticker söderut.
Utsikter för sommaren
Det blev en ensam midsommar igen. Ett gummiband är lite för utdraget och ansträngt. Oklart om det är mer avspänt nu. Well, har fått tid att tänka åtminstone. Kanske inte tankar jag ville ha, men ändå. Framtiden är lite oklar. Som vanligt. Det är nog dags att göra den lite mer klar.
Kanske blir det sommarens tema?
Nu. Eller aldrig. Dags att fatta beslut.
Idag är det söndag. Hela dagen har jag tänkt på mitt lilla barn och hennes mamma. Som suttit på ett flyg mellan Stockholm och Los Angeles. Jag tror att de landat nu och att det gick bra. Nu ska de återförenas med vårt stora barn. En vecka i Kalifornien. Fint för dem.
I Örebro börjar vi om imorgon. Siktar mot Almedalen och vårens sista jobb. Sedan blir nån vecka ledigt i Skåne och Danmark. Efter det vet jag inte. Men något kommer hända mellan nu och då. Som troligen avgör allt.
Ett par dygn på egen hand gjorde att jag fick tid och lust att göra musik igen. Två låtar blev det. Två remixade tal. Två helt olika uttryck, men jag tror att båda platsar på dansgolvet när vi har den där stora festen kvällen innan jorden går under.
I den här låten remixar jag ett makalöst tal av Philip Wollen, före detta finansman och nu filantrop och djurrättsaktivist. Det blev en ganska dyster ljudmatta där gitarrer och eko liksom är grejen.
Den här är mer dansant och elektronisk. Eller retro. Jag vill alltid att det ska låta som något som skulle platsa i soundtracket till ”Flykten från New York”. Så fortfarande ganska dystert när jag remixar Paul Gildings stenhårda TED-talk från 2012.
De där låtarna sammanfattar väl ungefär läget. Hur jag mår och allt det där. Utsikten för sommaren? Jag hoppas på siktförbättring.
Midsommarutsikt
Kvar i stan. Ensam. Igen. Håller på att bli en tradition.
Det som dödar
Vår ständiga jakt på tillväxt. På odödlighet. På mer, mer, mer.
Malmö igen
Tillbaka i Örebro efter ett par dygn i Malmö. Havet, strålande väder, en skön löprunda, promenader i parker och häng i Folkets park. Jag älskar verkligen att vara i Malmö. Nån dag ska jag sitta på den där bänken med hundarna bakom ryggen och Köpenhamn i blicken.
Det finns en frihet i Malmö som jag vill upptäcka. Och ett hav.
Ett riktigt hav.
One more light
Plötsligt förstår jag Linkin Park. Eller så händer något i mig. Känner mig hemma i den där underströmmen som drog med sig Chester Bennington. Känner igen mig i kampen mot den. Inser plötsligt att fler av de där skitarga tatuerade unga männen från samma generation befinner sig i den. Kollar intervjuer. Hör berättelser.
Depressionen. Ensamheten. Meningslösheten. Ser liveklipp och publikbilder där människor liksom vrålar med i de där känslorna. Det ser så aggressivt ut, men är så skört.
Livet vi skapar kan inte bara handla om att varje enskild liten människa ska förverkliga sig själv eller bara överleva. Visst har vi alla ett eget ansvar, men det här samhället vi skapar tillsammans då? Det där samhället som skördar känsliga och sköra människor på löpande band? Vem har ansvar för det?
Det måste vi nog ta gemensamt. Men jag har svårt att orka. För jag passar inte in. Hela min kraft går åt till det. Att passa in. Jag försöker att ta min fyrkantiga kloss och tvinga in den i det där runda hålet.
Livet borde vara större än så.
Det är nog en levling i både depression och insikt att jag inser att jag nått Linkin Park-nivån.
Mediokert
Hanna är på en fin resa. Började med Vancouver och tar sig söderut. Tillsammans med sin kärlek. Hon skickar filmer hem som får mig att vilja packa en väska och åka direkt. Jag känner mig instängd här på en plats som har som vision att vara ”Skandinaviens mest attraktiva medelstora stad”. Det är så mycket som är så mediokert här.
Jag vill till havet. Till riktiga berg. Jag vill se något. Inte bara känna. Det här tålamodet jag lärt mig att tillämpa tar mig inte till så bra platser eller känslor längre.
Men mest av allt är jag glad för Hanna. Hon gör saker jag aldrig vågade när jag var i hennes ålder.