I någon slags famlande i ingemanslandet mellan ledigheten och arbetet ifrågasätter jag mitt eget utseende. Jag är medelålders och seniorkonsult. Borde nog skärpa mig och rätta in mig i ledet lite mer. Börjar med att köpa en vit skjorta och ett par neutrala svarta skor. Funderar på att klippa håret. Göra mig av med den där långa härvan av råttfärgat, grått och vitt.
Medelåldersmannen. Det är ju bara det att jag inte har lust att vara en sådan.
Hiroshima, freden och de gamla
Gick på en liten manifestation i Slottsparken. För att minna offren för atombomberna i Hiroshima och Nagasaki. Fredsrörelsen i Sverige bärs upp av gamla människor. Snart är den borta. Vi i de kommande generationerna prioriterar annat. Det är synd.
Rustar vi för fred, då får vi fred.
Rustar vi för krig, då får vi krig.
Det var en fin manifestation.
Kaffe till en pianostämmare
Går hem från kontoret. Släpper in en pianostämmare. Alltså en person som yrkesmässigt stämmer pianon. Nu ska han sitta i drygt tre timmar och stämma det stora, gamla svarta pianot som står i vår lägenhet. Fin grej. Kokar en kanna kaffe till honom. Hör honom spela. Han är musik. Lite underbart att lyssna.
Du lär dig nog med tiden
”Det finns inget som nån kan säga
Som kommer få mig att vända om
Jag har spenderat för många timmar
På att bli precis som dom
Har sett många som har fastnat
Som har försökt att ge sig av
Har sett ångesten i ögonen
Den säger alltid samma sak
Du lär dig nog med tiden
Vi kommer aldrig härifrån
Men du kan inte bli besviken
Om dina drömmar tynar bort”
Ikväll ska jag springa långt. Med den här på repeat.
Ich will noch nicht gehen
Wir stürzen uns gerne
Ins Bodenlose und Leere
Nichts was uns hält
Und nehmen keine Rücksicht
Finden nur schön was kaputt ist
Und keinem gefällt
Jeden Raum stecken wir an
Nur wenn es brennt sind wir zusammen’
Und fühlen uns nah
Wir sind lebendige Strophen
Berühren uns wir Chopin
Und es gibt kein Refrain
Und doch fällt’s mir so leicht
An uns zu glauben
Und nichts schlechtes zu sehen
Doch irgendwas sagt mir leise
Wenn du sie liebst
Dann lass sie gehen
Warum fällt’s mir nur so leicht
An uns zu glauben
Darin nichts schlechtes zu sehen
Doch irgendwas sagt mir leise
Wenn du sie liebst
Dann lass sie gehen
Ich tanz mit dir gerne
Ins Bodenlose und Leere
Und ich bin es nie leid
Denn Sehnsucht nach Ferne
Und das zählen der Sterne
Das war uns immer zu leicht
Es heißt es wird schwerer mit der Zeit
Was kümmert uns die Wirklichkeit
Wir waren ja normal
Ich könnte ewig mit dir leben
Dreivierteltakt wie Chopin
Ich brauch kein Refrain
Warum fällt’s mir nur so leicht
An uns zu glauben
Und nichts schlechtes zu sehen
Doch irgendwas sagt mir leise
Wenn du ihn liebst
Dann lass ihn gehen
Warum fällt’s mir nur so leicht
An uns zu glauben
Darin nichts schlechtes zu sehen
Doch irgendwas sagt mir leise
Wenn du ihn liebst
Dann lass ihn gehen
Wenn du sie liebst
Wenn du ihn liebst
Warum fällt’s mir nur so leicht
An uns zu glauben
Darin nichts schlechtes zu sehn
Doch irgendwas sagt mir leise
Wenn du ihn liebst dann lass ihn gehen
Wenn du sie liebst lass sie gehen
Es ist so mies
Ich will noch nicht gehen
Det långa slutet
Eva Dahlgren har släppt en låt med en fin text, ”Det långa slutet”. Den fångar samtiden. Så här slutar den:
och där ditt hjärta satt
är en tom mörk plats
för allt du inte får
ska ingen annan heller ha
så vad blev livet då?
det långa slutet som
aldrig började nån gång
Allt hänger ihop och rädda människor fattar dåliga beslut
Det går liksom inte att blunda längre. Förbereder vi oss för konflikt, då får vi konflikt. Förbereder vi oss för glädje och lugn, då får vi glädje och lugn. Konflikter gör oss människor rädda. Rädda för att förlora något. Rädda för våld. Rädda för att tappa ansiktet.
Det är så enkelt att konstatera.
Ändå verkar det vara omöjligt att göra.
Min värld krymper. I samma takt som jag drar mig undan konflikterna. Men det finns konflikter jag inte kan dra mig undan. De tar all min energi. Min vakna tid och till och med den tid jag borde sova. Det är värdelöst. Men, jag trodde jag försökte förbereda mig för lugnet. För det harmoniska. För meningen, lyckan och glädjen.
Det vara bara det där med något som skulle lösas först. Just det, konflikten. Det känns som att den aldrig försvinner. Aldrig blir löst.