På tåg. I Örebro om två timmar och fyrtiofem minuter. Hjärtat slår fort. Känslan är stark. Något är fel, något som måste bli rätt. Jag måste hitta hem. Det gör ont att röra sig mellan punkterna och människorna. Utan egen riktning. Utan vila. Någon talar om för mig att jag är agenten i mitt eget liv. Och visst är det så, men jag står i en konstig vägkorsning. Hitta hem i de sammanhang jag saknar på fel plats? Lämna och vara ensam på rätt plats? Vad är rätt plats? Vilka sammanhang är rätt?
Hjärnan och hjärtat är inte överens. Jag tvivlar. Famlar. Förhåller mig. Lyssnar på en låt.
schlaf nun, o schlaf nun,
du mein unruhig herz!
eine stimme schreit ”schlaf nun”
mir tief in das herz.
vorm tor steht der winter
und schreit sein begehr.
o schlaf, denn der winter,
er schreit dir ”schlaf nicht mehr!”
mein kuss geb dir frieden
und ruhe ins herz –
schlaf denn in frieden,
du mein unruhig herz
Schiller och Anna Maria Mühe. Skiftar fokus. Öppnar en mailbox med jobb. Om ett par timmar ska jag ha borstat av mig den här känslan. Då är det dags att vara glad igen. När Någon välkomnar mig hem.