Jag älskar Någon. Någon älskar mig. Det är redan officiellt. Någon och jag har ett förhållande, men vi har inte fått tid att leva tillsammans annat än i undantagsfall. Vårt liv tillsammans kan räknas i timmar (eller dagar om en vill vara generös), trots att det gått ganska många månader nu sedan vi föll. Och Gud, vad jag har fallit.
Nu är det dags att ta ett väldigt stort steg. Ett av de största stegen jag tagit i hela mitt liv. 1 december flyttar vi in i en lägenhet vi hyr tillsammans. En stor sekelskiftesvåning på Öster i Örebro. Med plats för oss och alla våra barn som fortfarande behöver bo med sina föräldrar. Där vänder vi på livet och låter vår kärlek vara i centrum. Så att vi kan landa i just den kärleken och fina verkligheten varje dag, istället för bara ibland. Så att andra kan vara med i den rörelsen, istället för den mer sargade och trasiga som vi lever i när vi är ensamma i våra separationer.
Jag kan inte riktigt beskriva i ord hur viktigt det är för mig att få vara i Någons närhet när jag somnar. Och vaknar. Värmen ifrån hennes händer när vi rör varandra. Hur hennes röst låter när vi pratar. Doften och det jag känner när jag vaknar bredvid henne på morgonen.
Känslorna är starkare än något annat. Och de kommer att smitta av sig på resten av livet när vi ger dem plats att växa. Så nu slutar vi behandla det vi har som ett undantag. Någon och jag ska bo tillsammans.
Det är på riktigt, verkligt och helt normalt. Ingen kommer någonsin få mig att smyga eller tysta ned det vi har igen. Framtiden är fin.
Någon heter Sara och hon är DEN.