21 juni 2016. En dålig dag. Jag vill byta medborgarskap. Lämna allt. Känner mig oerhört förbannad och frustrerad. När mitt land sluts. När mitt parti är med och fattar besluten. Biter ihop. Går ut och springer. Försöker rensa huvudet.
På väg till psykologen
Kort kaffestopp på väg till psykologen. Det har gått sex veckor sedan vi senast pratade med varandra. Sex veckor som känns som ett helt liv. Vad ska vi prata om idag? Jag funderar. Försöker komma fram till något slags utgångsläge.
Ska jag berätta om den frustration jag känner inför livet? Som vi pratat så mycket om redan. Eller är det bättre att vi fokuserar på den lilla skärva av stark lycka jag fått in i mitt liv sedan ett par månader i form av ren kärlek? Kanske borde vi prata om sömn, något som jag lider större brist på än jag gjort på väldigt länge? Eller ska jag försöka fortsätta gräva lite i de här tvära kasten mina dagar, veckor och år präglas av sedan jag föddes? De här topparna och dalarna? Just nu är kontrasterna skarpare än någonsin. Det är så många saker, stora och små, som liksom skoningslöst hamrar in livets ljus och mörker i mig samtidigt just nu.
Jag har svårt att leva med känslan av att jag gjort en av de människor som gjort mest mig för i livet illa. Det gör ont att veta att andra människor, som jag knappt träffat och inte ens känner också har ont eftersom jag finns. Den här känslan av att inte räcka till för barnen som kallar mig pappa är också tillbaka, liksom nån slags egenpåhittad insikt om att jag måste kämpa hårdare för att duga till på jobbet. Samtidigt vet jag ju att det här är saker jag bär på hela tiden. Som jag haft med mig hela livet. Saker jag bara har att förhålla mig till.
Det senaste halvåret har varit som ett helt liv. Med glädje och sorg. Jag anar att det kommer att bli ännu mer av den varan den närmaste tiden. Jag står på något sätt mitt livet. I den ena handen håller jag de som gått före mig, min mamma och min pappa, som inte kommer att finnas där för evigt. I den andra håller jag Ella och Hanna. På väg ut i sina egna liv. I en värld som lämnar väldigt mycket att önska.
Jag vet inte om jag orkar kämpa längre. Det är nog dags att lägga ned kampen för att leva. Och liksom leva istället. Det borde jag nog prata med psykologen om. Och att den kärlek jag känner, om än som en liten skärva av livet, är så stark att den kommer att växa och göra mig starkare. Att den kommer att påverka mig genom de dagar, veckor och år om kommer. Om jag bara släpper in den fullt ut, och slutar vara rädd för att förlora den redan innan den tagit den plats den förtjänar.
Att vara öppen för det. Att våga gå ned i floden och ta emot det som kommer mot mig. Kan vi prata om det?
Mål uppnått
Idag sprang jag en mil på mindre än en timme. Drygt ett år efter att jag började springa. Mycket har hänt sedan dess. Typ hela livet har förändrats. Men oj vad skönt det kändes att klara denna gräns. Snabbare än jag trott. Jag börjar lära mig det här nu. Men, jag måste bli lättare i kroppen. 10-15 kilo till måste bort.
Frustrationen
Jag älskar en människa. Men i de allra flesta situationer där vi möts kan jag inte visa det. Eller får jag inte visa det. Eller vågar jag inte visa det. Det är vansinnigt frustrerande. Det är som att jag är bakom glas. I en bur. Jag ser henne tydligt, men kan inte nå henne.
Bara ibland kan vi kliva ut och vara nära varandra. Små korta stunder. Då är livet fantastiskt. Sen kliver vi in i våra glasburar igen.
Frustrationen.
Livet går vidare men jag är tröttare än på länge
Vi har lämnat Hamnplan. Det var jobbigt och gjorde ont och tidsbrist skapade tunnelseende och sömnbrist. Men i måndags kväll gick jag in i den tömda lägenheten. Flyttstädad och ekande kall. Det var som att de senaste fyra åren bara raderats ut. VI har ingen gemensam bostad längre. För första gången på 25 år har hon och jag inte ett gemensamt hem.
Vi fortsätter att dra i olika tempon och rörelser i den här processen att dela på oss. Det gör förbannat ont ganska ofta. Ibland kan vi prata bra med varandra, men ofta inte. Det finns flera öppna sår som inte kommer läka på ett tag. Barnen känns stabila och finner sig i situationen. Hunden är stressad av att inte känna igen sig i nya bostäder och nya kvarter.
Jag är jättetrött. Så här matt och tom på energi och inspiration har jag inte varit på många, många år. Har kommit lite för nära gränsen för vad jag orkar med. Kombinationen av känslokaos, ett vansinnigt roligt och krävande arbete i högt tempo och sömnbrist är inte bra. Plus all den vanliga vardagsångesten med diabetes och ett stort barn som inte riktigt mår bra i sitt unga vuxenliv.
Jag lever två liv just nu. Det ena är det jag just skrivit om. Men, sen finns det annat liv också. Små fragment och skärvor av framtiden som liksom lyser igenom den där mörkare väven av här och nu. Där finns det massor av kärlek och inspiration. Där finns ett hjärta som slår för mig. En fin människa som jag vill dela mycket av min framtid med. Men, den framtiden är inte riktigt greppbar ännu. Eller lätt att berätta om.
Men, tiden kommer.