Jag har straffats med ett enormt samvete. Eller begåvats med ett. Den här veckan har det jobbat mer än någonsin. Idag har det liksom töjts till bristningsgränsen och kanske börjat att dra sig tillbaka. Fy fasen vad jag har gråtit idag. Jag bet ihop när jag tömde min garderob och fyllde ett gäng papperskassar. Men när vi skildes åt i trapphuset öppnades slussarna. Hon och jag. Vi kramade om varandra. Tårar. Satte mig i bilen. Kunde inte starta. De rann ur mig. Alla de här uppdämda känslorna. Hela vägen ut till stugan. Den knappa timmen det tog att köra. Som floder ur ögonen.
Skrev en status. Fick jättemånga stöttande kommentarer. Fortsatte gråta. Lyssnade på fin musik. Mer tårar. Kramades med hunden.
Dagen gick. Nu är det snart natt. Dags att gå och sova. Ensam. För första gången på 25 år. Jag vet att allt kommer att bli bra. För C. För barnen. Och för mig. Vi ska ta tillbaka livet. Lusten och glädjen. Och för att vi ska kunna göra det måste vi dela på oss. Jag känner det så starkt och därför har jag lämnat. Men just den grejen, att jag har lämnat, plågar mitt samvete. Jag har tvingat oss alla att möta det okända. En framtid som vi inte vet något om. Så länge som allt det där som ska bli bra inte har blivit det så kommer mitt samvete att påminna mig om att det var jag. Att det var jag som gjorde det.
Lämnade.
Kanske är det så att jag fått det här samvetet för att inte göra andra människor illa. Kanske inte. Jag har ingen aning. Men det har alltid funnits där. Hela mitt liv har massor av saker känts som de varit mitt fel. Både saker som varit nära och saker som varit långt bort. Men, den här gången finns det inget som kan mildra. Jag har lämnat. Så är det.
Och idag har jag flyttat ut. Jag hoppas att vi alla ska kunna börja andas lättare nu. Titta framåt mot det som ska hända, istället för bakåt mot det som redan hänt. Jag hoppas att allting börjar nu. Allt som ska bli bra.