Första kvällen efter att vi ställt om klockan till det som kallas normaltid igen. Mörkret är totalt redan klockan fem på eftermiddagen. Normalmörkt, liksom.
Varumärket staden handlar om oss
Igår var jag med på ett spännande seminarium. Det handlar om min stad och bilden av den. Eller det som av många kallas platsvarumärket Örebro. Femtiotalet inbjudna kvinnor och män bjöd på sin tid under dag för att bidra i en stor process. Företagare, politiker och tjänstemän. En härligt intensiv och uttröttande dag. Många kloka tankar och diskussioner.
Frågan om effekten av att jobba med sådant här är omdiskuterad. Leder det till något? Kanske, kanske inte tänker jag. Alternativet är att vi håller tyst. Att vi inte ber människor komma hit. Vi sluter oss, stänger dörrar, bygger murar och låter omvärlden vara något annat än oss själva. Det är helt främmande för mig. Jag tycker det är bra att vi omvärderar, utvecklar och diskuterar platserna vi bor, lever och verkar på. Jag är glad och stolt över att bo på en plats där många tycker det här är ett viktigt arbete, och att det arbetet utförs av kunniga, engagerade och levande människor.
Örebro, Stockholm, Kiel, Kalix, New York, Shanghai, Delhi. Det spelar ingen roll. Platser utvecklas som summan av allt det som du och jag gör. I mitt fall handlar det om Örebro, en fantastiskt behagligt liten stad. Globalt sett finns vi knappt. Nationellt gör vi det. Framför allt individuellt. Alla flickor, pojkar, kvinnor och män som lever här. Lär sig och lär ut. Skapar, konsumerar, delar, uppfinner, äter, sover, lever och dör. Det är vi som är Örebro. Jag tycker vi är värda att berätta om. Och eftersom det är så bra här berättar jag gärna om det för andra. Det handlar inte om slogans längre. Utan något viktigare.
Om oss.
Och att vi har plats för fler.
En dag i oktober
Dagen börjar med lite stress och panik. Fortsätter med krävande och inspirerande workshop om platsvarumärken i allmänhet och staden jag lever i synnerhet. En heldagsövning i storgrupp. Sen meddelande om död hamster, begravning och en avslutning med åttaåringens finger klämd i en bildörr. Stress och panik som avslutning.
Snart dags att betala räkningarna.
Det här med fredspriset och EU
EU får fredspriset för fredstanken. Fint, eftersom det stämmer att de där gamla stormakterna i Europa inte krigat mot varandra sedan unionen inrättades. Men, trupper från unionen krigar på andra kontinenter och har betalat diktatorer enorma summor pengar för att de ska hindra fattiga och hungriga människor från att komma till Europa. Världen förändras och jag tycker själv att det är bra att EU får fredspriset, samtidigt som det känns knasigt. Lite som att Amerikas Förenta Stater skulle få det eftersom de inte haft inbördeskrig på jättelänge. Eller vänta nu, deras president fick ju priset för länge sen.
Fredspriset handlar nog mer om delar än helhet, tänker jag och minns när jag och min kollega/vän Anders försökte komma på vad världens bästa och fredligaste land heter. Vi undersökte, läste och lärde. Men, gav upp när vi aldrig hittade ett land med en oblodig historia och altruistisk styrform.
Jag nominerar nog mina barn till fredspriset. De är godhjärtade och ser inte något ont i andra människor. De är varma och gör mig glad varje dag. Dessutom är de roliga och sjunger fint. Fredspriset är liksom lättare för mig att förstå när jag tänker på enskilda människor. Länder, unioner eller andra system brukar inte vara särskilt mänskliga. De delar upp mänskligheten i två kategorier; De som är med i sammanhanget och de som inte får vara det.
Knappast en särskilt fredlig och inbjudande grej. Eller?
Några saker jag måste göra
Jag tycker mycket om mitt jobb. Gör vettiga saker och träffar härliga människor. Men, jag bär på några saker. Saker jag känner att jag måste göra för att utveckla mitt företagande. Eller kanske rättare sagt, mitt liv. Jag har burit på den här känslan ett par år. Ett av huvudskälen till att jag driver företag istället för att välja tryggheten som anställd är att jag vill komma närmare möjligheten att faktiskt göra detta någon gång. Nu säger magen att det är dags att börja agera. Börjar med att lista vad det är jag vill göra.
1. Jobba mer pro bono. Lägga mer tid på att göra sakerna som får mig att må bra på djupet. De där goda gärningarna som får dopaminet att kännas i hela kroppen.
2. Skriva den där boken om diabetes, hur det har förändrat mitt liv totalt och den historia jag vill berätta för andra föräldrar som kommer hamna i samma situation. Berätta om den forskning som finns om oss föräldrar till kroniskt sjuka barn och hur vi mår. Varför vi bränner ut oss i högre grad än andra föräldrar. Jag måste få gå på djupet med den här delen av mitt liv. Kan jag hjälpa en enda annan människa att leva smartare än jag själv gjort i nio år är det värt mycket.
3. Alltså måste jag hitta en möjlighet att lägga mer tid på det. För det krävs pengar. Så först måste jag ta mig tid att hitta en mecenat/riskkapitalist/investerare.
4. Skaffa en agent eller någon som kan sluta mina ekonomiska avtal.
5. Utveckla en affärsmodell där de som har råd att anlita mig betalar lite mer, så att de som inte har råd, men verkligen behöver anlita mig, får möjlighet att göra det.
Jag är bra på mitt jobb. De som anlitar mig uppskattar det jag gör. Jag tänker fortsätta utveckla de relationerna och hjälpa de som vill anlita mig i den mån jag kan. För mig handlar det inte om en ekonomisk drivkraft. Jag behöver tjäna pengar, så är det. Två barn är beroende av att jag gör det. Jag har hyra att betala. Behöver äta, ha kläder på kroppen etcetera. Men det som driver mig är att göra bra saker. Att hjälpa någon att berätta något viktigt. Att få människor att lyssna. Hjälpa till att utveckla något. Jobba lite smartare hela tiden. Tänka hållbart och långsiktigt. Fårorna blir djupare. Stråna blir gråare/vitare. Tiden går. Det är därför jag behöver formulera mig på samma sätt som jag känner.
Ett helt vanligt ovanligt sätt att vara entreprenör, tänker jag.