Månad: september 2011

”VÄNLIGEN gör mig en tjänst och flytta musen över mitt namn här, vänta på rutan för att ladda och sedan flytta musen över ”Prenumerera” länken. Bocka sedan av ”Kommentarer och gillar”. Jag skulle verkligen vilja att mina kommentarer till vänners och familjers inlägg inte offentliggörs, tack! Skicka vidare detta om du inte vill att varenda grej du skriver ska synas på höger sida i den nya ”Ticker Box” – som alla kan se!”

Den här texten har postats på Facebook återkommande den senaste veckan. Det är nämligen så att Facebook förändras just nu. Det kommer till nya funktioner och sidan ser inte ut som tidigare. Varje gång det händer börjar normalt stabila människor få panik och sprida information som inte stämmer och sprider därigenom denna panik vidare.
Det är dumt.
Människor har ropat på vargen i alla tider. Utan att det funnits någon varg. Men kunskap och upplysning har bidragit till att onödiga varningar försvunnit. En efter en. Så nu tänker jag att vi kan försöka göra oss av med de här utbrotten av varningar varje gång Facebook ändrar något. De handlar nämligen om okunskap. En okunskap som gör att felaktig information görs till sanning och sprids.
Jag tänkte här komma med tre grundläggande råd som gör livet på Facebook lite lättare och minskar riskerna för att du som läser dem ska ropa på vargen igen.
1. Läs på om hur Facebook fungerar. Hur de kvinnor och män som utvecklar Facebook tänker. Läs igenom de grundläggande reglerna för Facebook. Informationen finns. På Facebook. Leta upp. Fakta och kunskap om Facebook gör det lättare för dig att förhålla dig till alla dessa varningar. Facebooks Hjälpcenter är en bra plats att börja på.
2. Utgå ifrån att alla inställningar för hur just din information visas finns i just DINA INSTÄLLNINGAR. Be inte mig att agera för att dina kommentarer, bilder, länkar, låtar eller andra saker ska visas eller inte visas. Det är du som ställer in det i DIN PROFIL. Punkt.
3. Våga lämna Facebook. Är du orolig för att det du skriver på Facebook syns? Då kanske du ska fundera på om Facebook verkligen är rätt ställe för dig. Istället för att sprida osann information vidare till alla dina Facebook-kontakter i tid och otid.
Jag tycker det är dags att sluta ropa på vargen. Eftersom det inte finns någon varg här. Släpp rädslan. Nästan alla människor på Facebook vill dela och sprida bra saker. Känslor, upplevelser, kunskap. Lita på människor. Det börjar nämligen bli lätt parodiskt att flyglarmet går varje gång kvinnorna och männen som arbetar med Facebook gör något som märks. Att det under en mycket kort period går runt massa gnäll och larmande. Som sedan dör och glöms bort lika snabbt som den spreds.

”VÄNLIGEN gör mig en tjänst och flytta musen över mitt namn här, vänta på rutan för att ladda och sedan flytta musen över ”Prenumerera” länken. Bocka sedan av ”Kommentarer och gillar”. Jag skulle verkligen vilja att mina kommentarer till vänners och familjers inlägg inte offentliggörs, tack! Skicka vidare detta om du inte vill att varenda grej du skriver ska synas på höger sida i den nya ”Ticker Box” – som alla kan se!”

Om du som skickade den uppmaningen till mig istället tänkt till hade du förstått att den där uppmaningen inte leder till mycket annat än att du stör mig och alla andra du skickar den till. Det enda som händer om jag följer din uppmaning är att jag inte får se dina kommentarer och vad du gillar. Bara jag.
Men, jag vill ju läsa vad du skriver. Se vad du gillar. Annars hade jag inte dig som vän på Facebook.
Om någon vecka släpper Facebook ut Timeline. Och nya funktioner. Det innebär att allt förändras. Blir bättre. Lättare att följa. Snälla, sätt dig in i de förändringarna. Sprid inte de dumheter du får vidare. Utan att ha kollat om de stämmer. Det gäller med all kunskap. Alla rykten. Livet i stort. Sprid inte skräp.
Ens på Facebook.

Nu har det gått ett par månader sedan jag senast var en del av en arbetsplats. Åtminstone i vardagen. Märker att jag saknar det. Behöver ingå i ett sammanhang med människor. Behöver inspireras och beröras. Inspirera och beröra. Det handlar om att möta människor. Inte bara under det som kallas möten, utan hela tiden. Jag behöver hitta en arbetsplats där jag kan hyra in mig. Som jag kan dela med andra.
Jag tänker fortfarande arbeta åt mig själv. Men att sitta ensam hemma och arbeta kreativt fungerar inte för mig. Åtminstone inte hela tiden. Så jag börjar leta nu. Efter ett annat sammanhang. En kreativ miljö där andra människor som arbetar med bild, text och budskap vill ha sällskap. I Örebro.
Jag tar tacksamt emot tips.

Idag har jag fångat människors uttryck. Fotograferade åt en nationell intresseorganisation och på ett synnerligen modernt tjänsteföretag på Östermalm i Stockholm. Målmedvetna människor. Upptagna. Lite svåra att få att slappna av på den korta tid jag hade med varje enskild kvinna eller man. Men, jag kom hem med 500+ bilder på de där olika uttrycken.
Målet är att visa att kvinnorna och männen som förhandlar, utövar påtryckning och reglerar också är människor. Med samma fullständigt unika uttryck som du och jag.

 

Jag tog en lunchpromenad i solen. Skönt. Gick den dryga kilometern till Hälls på Olaigatan där jag tog en dubbel espresso under ett porträtt av kungaparet innan jag gick hem igen. Såg mig omkring, tog bilder och funderade på den utglesade staden. På sprawl. Vad som händer när pengarna, människorna, passionen, resurserna och viljan att ha det fint omkring sig flyttar ut i stadens villaområden. Jag har sett det på nära håll de senaste tio åren. I Södra Stockholm. Jag ser också tecken under dagens lunchpromenad. Tecken på att de delar av staden vi delar, de som är våra gemensamma, inte längre prioriteras lika mycket. Att varenda enskild liten tomtplätt ute i villamattan tar mer tid, energi och kärlek i anspråk. Eftersom det är där staden växer mest.
Jag tror att vi som bor i staden måste ställa högre krav. Och vara beredda att bidra mer till stadens utveckling. Det är inte bara min tomt, min port eller min trottoar som är viktig. Fimpen du trampar ned utanför min port. Kisset du släpper ut på min fasad. Hamburgeromslaget du släpper i min park. Staden är inte din soptipp. Den är min trädgård.
Vårt gemensamma rum.
Jag tror på Örebro. Åh, vad jag tror på den här staden. Här finns fantastiska förutsättningar.  Så länge kreativa, sköna, levande och helt vanliga kvinnor, män och barn fyller staden med liv. Dygnets alla timmar. Inte bara under kontorstid, turistsäsong och helgfestandet. Vi gör det hela tiden istället. Om och om igen. Eftersom det liksom blir skönare så.
Reclaim the city.
 

Det fanns en tid när portalen var svaret. När en webbplats skulle innehålla all information som fanns. När länkar ut var jobbiga, när total kontroll var viktigare. Då resurserna grävdes ned i dyra publiceringssystem och behov av utbildade webbredaktörer som kunde underhålla systemet, och uppdatera informationen. När vi trodde att vi kunde bygga vår organisation på webben. Att hemsidan var organisationen. Eller åtmintone www-versionen av den.
Det var inte så. Idag vet vi mer och kommunicerar också smartare. Jag arbetar just nu med ett förstöra en portal. Riva ned en gammal tanke och bygga något annat. Något smartare, en vägvisare. Därför tar jag en ganska omfattande webbplats och krymper den. På alla sätt. Tar bort nästan allt innehåll och pekar istället direkt mot källorna. Skapar en minimalistisk hemsida som guidar istället för att låsa in.
Det känns renande. Förhoppningsvis också för uppdragsgivaren. När det är klart.

Idag kom en ny mätning på företagsklimatet i Sveriges kommuner. Glädjande nog visar det sig att kommunen jag fram till alldeles nyss arbetade i (med just näringslivsfrågor) blivit bättre. Dessutom har kommunen jag just flyttat hem till också blivit det. Det är viktigt att de företag som finns i en kommun för den service och det bemötande de förtjänar. Eftersom det är i företagen det skapas pengar. Pengar som senare beskattas och gör att du och jag kan finansiera våra gemensamma tillgångar via skatt som förvaltas av stat, landsting och kommun.
Utan kvinnor och män som vågar prova sina idéer. Utan kvinnor och män som misslyckas och lyckas skapas inga jobb. Utan jobb inga löner. Utan löner ingen skatt och det blir inte mycket gemensam välfärd då. Men, utan kvinnor och män som arbetar i kommuner och handlägger ärenden på ett bra sätt blir det svårt för företagarna att skapa de där pengarna på ett hållbart sätt.
Allt hänger ihop. Och det bygger på relationer. Kontakter mellan människor. Känslor. Den kommun som är bra på personlig kommunikation kommer också ha ett regelverk och en service som skapar bra förutsättningar för de lokala företagarna, föreningarna, kvinnorna, männen och barnen.
Det är kanske den största anledningen till att jag vill arbeta med personlig kommunikation.

 
Häromdagen fotograferade jag medarbetarna hos ett intressant företag som arbetar med att matcha människor och deras kunskap och erfarenhet med andra människor som behöver denna. Ett litet gäng kloka och kreativa människor. Vi fotograferade och diskuterade vikten av relationer och personliga möten.
Något av det bästa med mitt arbete är just att möta människor som de här. Det inspirerar.