Månad: mars 2011

Kom och köp. Ett fint hus. För någon annan än mig. Stabilt. Behagligt läge. Fina grannar. Allt den som vill ha eget hus i Stockholm kan begära.

http://www.youtube-nocookie.com/v/1OBUj-LBsVo?fs=1&hl=en_US&hd=1

Jag ligger i soffan och är hysteriskt förbannad. Vi har ägnat hela dagen åt städning på övervåningen. Där finns två rum. Den minsta delen av huset. Resten av huset är kvar. Liksom utsidan. Måste röjas. På måndag eftermiddag kommer fotografen. Som ska ta bilderna till mäklaren. Då måste allt vara röjt. Vi jobbar efter principen att gömma. Den kommer funka skitbra fram till dess att fotografen åker hem. Då börjar vi om. Då ska vi röja på de ytor vi nu fyller upp. Så att besiktningsmannen som kommer på fredag morgon kan göra sitt jobb. Under tiden ska jag göra mitt jobb. Min kalender är övertrasserad och intecknad i varenda minut. Synd, eftersom jag skulle behöva ta ledigt för att hinna med huset. Överallt ligger skit i form av prylar, papper, verktyg, skräp, kanyler, blodsockermätstickor, papperstussar mina snoriga barn strör omkring sig, sladdar, laddare och spån efter gnagarna. Klockan fem ska det komma en hantverkare och kolla på taket. Han kommer istället för sin kollega som skulle kommit klockan tre. Jag har just kommit hem efter att ha slängt kartonger. Det tog en timme i bil att hitta en återvinningsstation där kartongcontainern inte var full. Alldeles nyss skulle jag ge Ella mellanmål. Hon ratade, som den primadonna hon är, alla mina menyförslag. Omeprazolen jag äter istället för Losec, eftersom de är billigare och har samma verksamma substans (enligt Apoteket) funkar inte, så det bränner och trycker hela vägen från magen upp till halsen. Huvudet spricker. Helvetesjävlaskitliv!!! Dö nån gång. Lämna mig ifred. Att hålla på med det här jävla tramset är idioti. Samma idioti som tagit mig hit. Försöket att vara någon annan än mig själv. Att göra sig av med det kostar. Förhoppningsvis inte för mycket. Just nu känns det som att varje vaken minut fram till fotografen kommer behöver tillägnas undangömmande av skräp. Och att varenda minut mellan fotografen och besiktningen kommer gå åt till att flytta på det där skräpet igen. Innan visningen behöver vi placera om det igen. När huset väl är sålt kanske vi kan slänga det. Istället för att flytta runt det. Jag vill slå sönder något. Känner mig som en liten pojke. Men måste agera som den man jag förväntas vara. Typ. Men den som vill får gärna skicka en smart missil rakt in i mitt hem. Ring gärna innan, så vi hinner lämna det först bara.

Tänk positivt. Andas. Lev här och nu. Det gör jag.

Se där. En byline. Och en puff på löpet. Mina femton börjar nu. Genom en berättelse om ett nytt liv. Nerikes Allehanda och jag. Ett litet tag.

Libyen. Det handlar om att se till att diktatorn och hans mannar inte kan använda luftrummet. Alltså har fransmannen, britten och amerikanen med hjälp av andra med bomber och granater sett till att diktatorn och hans mannar inte kan göra det. Använda luftrummet alltså. Flygplanen, luftvärnet och det där är helt enkelt förstört.

Då vaknar svensken. Journalister piskar upp någon slags mordisk stämning jag inte förstår. Så nu vill svensken också vara med och bomba lite. Skicka ned några JAS liksom. Vara med på festen. Döda några dumma.

Trots att britten, fransmannen och amerikanen redan konstaterat att uppdraget i stort sett är utfört.

Vad är det jag inte förstår? Varför vill mina landsmän skicka svenska flygplan och svenska piloter? Vad är grejen? Det här är ingen övning. Inget fyrverkeri. Det är riktiga människor som dödar varandra på order av andra människor. Ingen lek.

Äntligen. Jag kan tipsa om en av de bästa böcker jag läst på länge. Och jag har läst den många gånger. Under några månader av hemligt arbete tillsammans med Fru 30+. Urval, formgivning, tryckbeställning… och lite annat. Hade jag massor av pengar skulle jag starta ett förlag bara för att få ge ut alla texterna som den här anonyme författaren producerar.

Jag både skrattar, skäms och får lite ont i magen. Det är min vän trettioplus som nu när han lämnar trettioplus-åldern fått några av sina bästa texter samlade i bokform. Fantastisk läsning. Texter hämtade från hans stora och välbesökta blogg.

En temperatur på samtiden. Från en horisont som liknar min egen. Rekommenderas varmt. Så köp den här.

Smärtan i bröstet och magen.
Smaken av syra bak i munnen.
Den dunkande pulsen i det tunna lagret mellan skallben och frisyr.
Svindelkänslorna.

Och en liten, liten krokus.

Kollar kalendern för imorgon. Pratar med mamma via Skype. Tar ett par djupa andetag. I tanken åtminstone. Det går fort nu. Mycket händer och ska hända. Vi skriver på ett kontrakt på en hyreslägenhet. Känns underbart. Anlitar mäklare för att sälja huset. Känns som att falla fritt i ett svart hål på något sätt. Det ska målas. Anlitas hantverkare. Visas hus. Skrivas kontrakt. För mig bara snurrar det. Vill inte höra talas om den processen förrän den är klar. Helst.

Jag tycker det är viktigare och mer inspirerande att leta skolor till barnen. Planera flytt. Fundera över hur jag ska fira min kommande fyrtioårsdag. Och såna saker. Arbete. Uppdragen. De spännande saker som jag vill göra.

Men precis som våren så är jag inte framme än. Det ska stressas ett par varv till. Men helgens finsbesök av Anna och Moa stryker under vad som är viktigt. Människorna jag tycker om. Och vill ha tid/råd att träffa oftare.

Så jag går och lägger mig nu. Och vaknar igen i juni nån gång.