Johan Esk, sportkrönikör på DN, har lanserat en ny lösning på ledarskapet för det svenska herrlandslaget i fotboll. Han föreslår att Sven-Göran Eriksson och Pia Sundhage borde få uppdraget. Ett spännande förslag med Sveriges två mest internationellt meriterade tränare/ledare. Han, med finfina meriter från europeiska ligor och framför allt det engelska landslaget. Hon har tränat världens två bästa damlandslag och dessutom vunnit OS-guld.
Men, Sverige utformas av män. Män som hatar kvinnor (utom när det handlar om knulla). Så kommentarerna på DN:s webb är förväntat testeroniga och alldeles underbart dumma i huvudet. Och samtidigt alldeles förbannat deprimerande. De avslöjar nämligen var mitt land står och är på väg. Ett reaktionärt gubbvälde helt utan lust att förnya sig.
För de som står för något nytt är alldeles för få. Det finns en bra bok som heter Fotboll förklarar världen. Nu finns den också i kort-kortform på DN.se. Läs Esks förslag och kommentarerna.
Case closed.
För övrigt: Varför skulle Pia Sundhage lämna rollen som förbundskapten för USA:s damlandslag (ett av världens bästa) för att bli assisterande i det svenska herrlandslaget (knappast ett av världens bästa)? Vi kanske inte ska utgå från att uppdraget att bli förbundskapten för de svenska herrarna är det bästa tränarjobbet i världen.
The State of the Union
Troligen borde jag bara strunta i det, men jäklar vad jag är trött på den uppgivna, sunkiga inställning många människor här på södra sidan stan har till sin omgivning. Offentliga byggnader ser ut som något Gud glömde kvar på sextiotalet. Men, trettio år sjavigare. Det är hål i gatorna, vägbyggen ingen förstår och som aldrig tar slut, skräp, trasiga fönster på skolor och lite till. Utanför det administrativa centret hänger en fransig EU-flagga och liksom fångar hela grejen.
Det sanna Sverige. Eller åtminstone den sanna södra sidan. Vi borde snygga till den och oss själva. Släppa det här gamla unkna underdog-perspektivet.
Nytt ledarskap
OK, nu går drevet. Pöbeln har slipat knivarna. Lagerbäck är dömd. Då känner jag som kulturstrateg att jag måste få påminna om två saker:
1. Lagerbäck är en av fotbollshistoriens mest framgångsrika förbundskaptener. Internationellt sett. Någonsin. Med god organisation och minutiösa förberedelser har mannen gjort en tjälskadad nations landslag i fotboll mycket bättre än det borde vara. Tänk på det när mannen nu hånas.
2. Bytet av förbundskapten kommer inte innebära så mycket som pöbelns ledare tror. ALLA svenska fotbollsledare har gått samma linjära utbildning. Svenska fotbollförbundet lämnar inget åt slumpen. Laget är viktigare än jaget, även på ledarsidan. Därför blir förändringen mest kosmetisk…. om man inte gör något helt annat. Som att ta in en Hiddink. Eller en Beenhacker. Eller varför inte en Svennis?
Så ställ ned hinken med tjära. Sluta skära sönder dunkuddarna. Det är inte Lagerbäck som ska förändras. Det är förbundet. Om vi verkligen vill se ett nytt ledarskap.
(När jag skriver det här spelas förresten Svensktoppen i bakgrunden. Programmet som tydligare än något annat kulturellt fenomen markerar att Sverige på inga sätt är ett förändringsbenäget land. Här ligger låtarna kvar på listan i månader och år. Tryggt och säkert. Lugnt. Inga läskiga utmaningar som riskerar att förändra bilden. Lite som landslaget de sista tjugo åren. Eller som Sverige de senaste ppar-hundra åren.)
I västvärlden intet nytt
Kan inte låta bli att reflektera lite över de redan kända Nobelpristagarna i år. Eller rättare sagt över Nobelprisets värde. Känns det inte lite som att Nobelpriset är ett ganska internt pris för västvärldens akademiker? Så gott som alla pris går till amerikaner eller européer. Någon gång då och då kanske en japan. Litteraturpriset någon gång oftare till någon författare utanför västvärlden.
I Sverige är vi ganska stolta över Nobelpriset. Det sätter Sverige på den internationella kartan, sägs det.
Well, låt mig påminna om att den internationella kartan även innehåller Indien, Kina, Asien, Afrika, Sydamerika och Australien. Men i de länderna verkar det inte finnas någon forskning värd namnet. Eftersom de länderna aldrig lyckas ta hem några Nobelpris. För den kan väl aldrig vara så att de som utser Nobelpristagarna inte har koll på hela världen? Eller?
Fredspriset, som delas ut av norrmän, har tidigare varit en aning mer rättvist. Men, i år gick det till Barack Obama. Förvisso en symbol för någon slags hopp, men även överbefälhavare för världens största vapenmakt.
Jag vet inte riktigt om jag bryr mig, men börjar inte hela grejen kännas en aning… kritvit?
Norskt vemod
En spellista till. Idag norskt vemod som biter bra den här tiden på året. Innehåller några smakprov på det allra finaste Norge kan erbjuda.
Finaste höstlåten
Nat King Coles ”Autumn Leaves”. Alltid.
Dagens lunch: FETT
Dagens lunch: sex prinskorvar och två skivor fläsk. Sköljde ned det med en aeropressad latte gjord på fet laktosfri mjölk. Artärblockadlunch tänker du? Well, med den här kosthållningen har jag gått ned snart åtta kilo på arton dagar. Min mage har lagt ned sina vapen och min hy har blivit bättre. Banne mig om jag inte mår lite bättre överlag. Trots att den delen av min tunga som känner av sötma inte riktigt får vara med längre.
Jag vet fortfarande inte om LCHF-dieten funkar. Provar fortfarande. Känns spännande, motiverande och riktigt bra. Snart är jag redo att sätta upp riktiga mål för vart jag vill ta mig med detta.
Och, jag vill bara påpeka att middagarna innehåller grönsaker också. Men, inte dagens lunch.
Kort konversation 12:26
Trettonåringen ringer från sin mobil:
Pappa, nu bara måste jag få en ny mobil.
Pappan:
Varför då, vad har hänt?
Trettonåringen:
Jo, jag satt på skåpen i skolan och när jag skulle hoppa ned tappade jag mobilen bakom skåpen. Vi fick ut den, men nu har liksom den viktigaste knappen på hela mobilen lossnat.
Pappan:
Jaja, ta hem alla delar så får vi se vad som händer.
Trettonåringen:
Okejrå. Hejrå.
Pappan:
Hejrå.
(Mind you, hon ringde från mobilen…)
Att göra samtidigt som jag lyssnar på Cohen-covers
Är hemma med hostigt barn idag. Ska nu försöka göra den perfekta gokaffen med Aeropressen innan jag fixar lunch och disk. Samtidigt skiner solen ute, träden skiftar i tusen färger och jag lyssnar på svenska Cohen-covers. Gör det du med.
Upptäck Andreas Grega
Efter lite inspiration från tankesmedjan Trettioplus känner jag att det är dags att tipsa om Andreas Grega. Grymt talangfull snubbe som snart släpper debutalbum. Här är tre olika sidor av mannen, i en Spotifylista.