Jag är snart trettioåtta år. Kreativ, lojal och tämligen kompetent. Engagerad och empatisk. Jag känner mig just nu mer otillräcklig än någonsin. På jobbet räcker jag inte till. Hur jag än försöker kommer jag aldrig ikapp min egna mål. Hemma känner jag att mina barn knappast har någon större glädje av mig, annat än som försörjare. Min livskamrat och fjäril-i-magen-orsakare Camilla får knappast alls längre uppleva några uppskattande ord eller kärleksfulla infall.
Jag har aldrig ifrågasatt mig själv och mitt liv hårdare än nu. Det är dåligt.
6 svar på ”Otillräcklig”
Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.
”Hur jag än försöker kommer jag aldrig ikapp min egna mål.”
Då är det kanske målbilden som är fel? Själv ska jag villigt erkänna att jag inte skänker jobbet mycket mer energi än att det ska ha styrfart och få godkänt. Det ger enrgi och tid över till livets andra delar.
Men till sist tillhör du ändå det övre skiktet av familjefäder vad gäller engagemang. Majoriteten presterar betydligt sämre.
Målbild: ett fint vuxenord. Jag har sett hur du hushållar med din energi och skulle gärna lära mig hur. Problemet är bara att jag är skapt med ett psyke som bara har en växel.
det är bra att granska sig själv och sina strategier ibland. Men du måste ha en blind fläck när det gäller bra egenskaper hos dig själv. Kan du inte se att du är god – inte elak, att du bryr dig om dina närmaste och världen, att du är älskad av några dig nära stående. Det står väl för nåt? Räcker inte det en liten bit?
Jo, men en lite för liten bit.
Jag vet vilka bra/goda egenskaper jag har, men de skapar inte något utrymme i vardagen. Vilket ju också är en av de största orsakerna till jag för den här offentliga diskussionen med mig själv.
Att vara snäll betalar inte räkningarna, dock.
Min älskade bror. Jag läser hur du våndas över att inte räcka till. Kan många gånger känna igen mig i den känslan, av att inte räcka till. Ibland tror jag att omgivningen förväntar sig mer av mig, och då försöker jag lite till. Ibland är det tydligt hur mina egna krav är högre på mig än vad omgivningen förväntar sig. Just den insikten om mig själv (fortfarande under arbete!) har hjälpt mig mycket! Omgivningen förväntar sig inte hälften av mig mot vad jag själv förväntar mig. Jobbet må vara en sak, jag trivs med mitt jobb och lägger vikt vid att göra det bra och fylla de förväntningar som jag upplever utifrån och inifrån men viktigast är ändå att komma till frid med sig själv när det gäller familjen. Prata med dem om dina upplevelser, det kan vara en ”lisa” för själen kan jag meddela. Lyssna med dina barn vad de önskar sig mer av, vad de tycker är bra och vad din fru känner. Förmodligen är det jobbigaste för dem att du är frustrerad på dig själv, inte att du inte räcker till!
Sedan måste du lyssna till dig själv, hitta din ”röda tråd” i livet. När du ser klarare är det också lättare att fokusera energin på ”rätt” (för dig) saker. Förändringar tar tid och kräver tålamod, något som du inte har en uppsjö av (min tolkning). Sätt upp ett mål (bra instick +30) som du vill nå till om 6 månader. Börja lista förändringar som du ska åstadkomma och pricka av på listan. Du kommer nå fram – lovar!
Men mest av allt så önskar jag dig att du mer ska fokusera på allt bra med livet, för det finns där! Se allt det goda istället för det ogjorda. Se alla dina tillgångar och resurser istället för det som fattas dig. Klassiska men ack så sanna fraser!
Du vet var jag finns! Kram Perra
Storebror är klok…