Idag fyller Camilla år. Jag känner mig som en patetisk figur eftersom jag inte lyckats hitta en present. När jag var ute igår kändes inget tillräckligt. Det jag vill ge är för dyrt eller ouppnåeligt på andra sätt. Allt annat för futtigt. Men jag kan inte skaka av mig den trista känslan av att vara en patetisk figur som inte ens kan ge mitt livs kärlek en present när hon fyller år.
Hon håller mitt hjärta i sin hand. Men det är djupt inbäddat i fett och ärrvävnad. Jag undrar om hon känner att det fortfarande slår?