Noterar med DN:s hjälp att Tomas Alfredsson, som regisserat filmatiseringen av John Ajvide Lindqvists fantastisk roman Låt den rätte komma in, fick ett ganska fint pris för filmen häromdagen. Får mig att hoppas på att filmen kan vara en upplevelse. Romanen är fantastiskt, precis som Ajvide Lindqvists Hanteringen av odöda och novellsamlingen Pappersväggar.
Jag vill läsa mer av författaren, men kanske kan stilla mig med en film under tiden. Eller så får jag väl lyssna på Tindalos igen.
Huddingebor sökes för fotografering
Jag har ett akut fotograferingsbehov. Ska åt Huddinge kommun snabbt ta fram ett stort antal ansiktsbilder på Huddingebor. Dessa ska användas för att visa hur huddingeborna ser ut i olika marknadsföringssammanhang. Bilderna kommer tas av mig på torsdag eftermiddag och kväll i kommunhuset. Jag behöver människor i alla åldrar, storlekar, kön, färger, tjocklekar etcetera. Jag kommer bland annat göra en mosaik av alla bilderna.
Har du lust att vara med? Slå en signal till mig i så fall. 0702-936151. Som tack för hjälpen får du en kopia av bilden på dig själv. Bilderna kommer ha det här manéret:
Ur askan i elden
Nu är det fullt ös. Från en intensiv helg i innebandyns tecken tillbaka i vardagen. Har tre ganska stora bildleveranser att klara av. Sen vardagsjobbet förstås. Först på tur: en musikrecension till imorgon. Känns totalt oinspirerande.
Det är långt mellan Mora och Huddinge
Jag sitter bakom ratten och har gott om tid till eftertanke. Några tankar som återkommer hela tiden:
- Hur kommer det sig att ALLA som kör BMW måste köra skitfort, skitnära och skitdåligt?
- När ska Sverige rensas på gamla Volvo 740 och SAAB 9000 som drar skitmycket bensin och förstör mina barns luft snabbare än moderna små och mer miljövänliga bilar?
- Kommer gubbstrutten i det feta Audin som ligger en halvmeter bakom mig i vänsterfilen hinna reagera om jag trycker på bromsen när vi ligger i 140 kilometers marschfart? Ska jag prova?
- Hur kan det ta så lång tid att köra 35 mil?
- Skulle det inte vara mycket effektivare om alla Sveriges husvagnar ställdes upp på campingplatserna och hyrdes ut som stugor istället för att ligga på vägarna och vara i vägen?
Och nu är vi hemma
Hela och friska.
Nu åker vi hem
Nu skiter vi i det här. Hem till världens centrum igen.
En perfekt avslutning
Sitter i en stor gymnastiksal i Norets högstadieskola i Mora. Huddinge IK:s första övernattningscup håller på att slut. Sista matchen kvar. Eftersom Hanna känner sig tryggare om mamma eller pappa är med när hon är borta länge har jag varit med laget i tre dagar. Blodsockret har legat bra. Hon har skött både kost och insulindoseringar helt ok.
Själv har jag fått en helg som varit både energikrävande och energigivande. Att leva i en grupp elvaåriga tjejer på läger är en häftig upplevelse. Jag har varit på många rockfestivaler men det finns inget som slår det här. Trots motgångar på planen röjer tjejerna runt som om de vore bäst i världen. Och varför skulle de inte göra det? De är ju bäst i världen.
Från det att vi packade upp våra liggunderlag, sovsäckar och madrasser för några dagar sedan har det varit full fart. Många skratt, mycket flams och en del tårar. Men hela tiden med en självklarhet som inget vuxet resesällskap kan drömma om.
Jag har svårt att komma över väckningarna. Att vakna till sjutton flickröster som tjattrar för fullt – utan någon pardon – är inget annat än chockerande. Att försöka somna till fniss, blinkande mobildisplayer och otaliga löpningar till toa är en utmaning. Men, samtidigt är det den lilla delen av lägerlivet.
Det stora är att se hur tjejerna skaffar sig erfarenhet och ser nya saker. Det är som att se en teckning med förtryckta konturer fyllas i. De testar, utmanar och upptäcker att världen är mycket större än den de ser i sin vardag. Och jag är övertygad om att de lämnar avtryck. Bussförare som tvingas lyssna på hejaramsor under långa pass, publik som ser hur de leker, kåmpar och sliter på plan. Killar som får smaka på deras kaxighet. Ledare och föräldrar som trots viss slitenhet går runt med något som kan liknas vid ett fåraktigt leende på läpparna.
De här tjejerna har klarat av sin första övernattningscup med beröm godkänt. Om mindre än en timme är det dags för sista matchen. Oavsett hur det går åker vi hem till Huddinge som vinnare, med huvudet högt. Men en helskön säsong i minnet.
Och en perfekt avslutning.
Årets match?
Trots att de inte borde orka efter bad och en lååång dag spelar innebandytjejerna med stort hjärta och mycket energi. Hade matchen varit 2×20 minuter hade vi vunnit.
Ledig en stund
Innebandytjejerna är i simhallen med sina ledare. Jag har tagit ledigt och sitter på McDonald’s med en latte. Deras ledare Niklas och Patrik är verkligen värda allt beröm. Inte bara för sitt tålamod och lugn utan också sitt sätt att coacha laget under matcher, träningar och annan tid. De låter verkligen talangerna tjejerna har växa i lugn och ro.
Återsamling om en dryg timme. Då ska det ätas middag och börja peppas inför kvällens match.
Mirakulös vändning (av fel lag)
Huddinge tokdominerar första perioden. Vinner den med 2-0. Men, tyvärr lyckas Billingsfors mirakelvända matchen genom att vinna andra perioden med 3-0. Alltså förlust igen, 3-2. Men spelet var riktigt, riktigt bra stundtals. Segern är på väg.
