Allt om motor rapporterar idag att Sverige har EU:s mest bränsletörstiga bilpark. Knappast förvånande i ett land där den som kör en småbil är fattig/skum och vi är uppväxta med att Volvo och SAAB är normen. Dessutom noterar jag med viss fasa att de framgångsrikaste hantverkarna där jag bor helst kör runt i stora amerikanska pickuper med V8.
Svenskar och bilen. Som amerikaner och skjutvapen.
Själv kör jag en alldeles för stor Ford Focus (Flexifuel) men vill byta ned mig till en smart minibil, typ Toyota IQ. För vår familj skulle en sån liten bil tillsammans med elmoppen räcka för 90 procent av vårt behov.
Moppesäsongen börjar
Nu är nya moppen avplastad och uppladdad. Idag körde jag först Hanna till innebandyn och sen åkte Ella och jag till min mamma och fikade. Även den nya moppen är en E-max 110s. Lite bättre byggd än förra årets modell. Känns också mer snål med energiförbrukningen. Lite segare på gasen av den anledningen. Nu ikväll har jag skruvat på packboxen och säsongen kan därmed börja.
En förvirrad bransch festar som vanligt
Just nu pågår motormässan i Geneve. Där brukar branschen festa på och visa glänsande motormonster med välsvarvade kvinnliga modeller på. Dreglande hanar går runt och blir lystet sugna och skriver därefter. Månne kan man tänka att det borde vara annorlunda i år, när bilbranschen sjunker som en sten på grund av att tillverkarna inte klarar av att erbjuda det kunderna efterfrågar.
Jag har följt svenska mediers rapportering från mässan under dagen. Visst, här och var försöker någon få till miljövinklingar om lägre förbrukningar etc, men i stort sett är hela rapporteringen en orgie i vansinne. Inte särskilt mycket har ändrats. Det är lika dumt som någonsin tidigare. Bäst gestaltas det i Aftonbladet bildspel från mässan, där bensinslukande sport- och lyxbilar viks ut som läckerbitar redo att erövras.
Inte en eftertanke så långt ögat når. Ingen verklighetsförankring någonstans. Hur kan det vara så svårt att förstå? Om jag vore majoritetsägare i något företag som tillverkar bilar skulle jag snabbt som ögat se till att vi slutade tramsa runt. Jag skulle se till att vi tog förlusten, bet i det sura äpplet och slutade tillverka den skit vi försöker lura på folk och istället lade ALL energi på att få fram en hållbar bil. Som kunderna vill ha och är beredda att betala för. Nu.
Visst finns det goda idéer på mässan, men som vanligt endast som konceptbilar.
Att gå till fots
OK, vi har nu bara en bil. Väglaget omöjliggör moppe-åkande. Så idag gick jag till jobbet. På vägen hem hämtar jag Ella och hennes bästis och tar med dem till fots den sista kilometern hem. En fantastisk promenad. Dessa två fyraåringar hinner fråga mig saker och berätta sanningar på ett sätt som gör den här promenaden hem till den mest intressanta stund jag haft på mycket länge.
Härligt.
Nya utmaningar
Nu är familjen Welander en enbilsfamilj igen. Den röda lilla Toyota Aygon har flyttat hem igen. Den bodde hos oss i två år och imponerade med sin spartanska stil och snåla bränsleförbrukning (cirka 0,5 liter/bil i stadstrafik har den dragit). Nu ska vi klara oss med Forden och elmoppen är det tänkt. Snön får ta och smälta så ska det nog ordna sig.
Men, ändå känns det lite som ett felval. Vi borde löpa småbilslinan fullt ut. Jag provkörde Toyotas nya minibil IQ och den kändes oerhört smart. Samma motor som i Aygon, dvs en trecylindrig minimotor, men i en bil som trots att den är mindre än en Smart kändes lika rymlig som vår Ford inuti. Åtminstone i förarsätet. En bil som alla som kör i stan borde ha. Liten, lättkört, bränslesnål och bekväm, vilket jag inte kan påstå att Aygon var. Kommer IQ i en hybrid eller renodlad elvariant är den en vinnare. Redan nu skulle den vara ett bättre alternativ för oss än Forden, eftersom den drar mindre bränsle och kostar mindre i drift. Dessutom är det ganska onödigt att vi åker runt i en stor kombi, när de flesta av våra resor inte transporterar fler än en eller två av oss.
Efter att ha passat på att provköra Prius en gång till och resonera lite med en bilsäljare om månadsekonomi och koldioxidutsläpp styrde Hanna och jag fötterna mot busshållplatsen och tog bussen hem. Jag gillar inte att åka buss. Att sitta i nedslitna dieselmonster ihopträngd med massa människor jag inte känner samtidigt som en stressad busschaufför kör ryckigt är inte min grej. Bussen kommer aldrig kunna ersätta bilen för mig. Hellre går jag, vilket väl vore bra för hälsan och troligtvis är det jag kommer få göra till vägarna är snöfria.
Well, hopp om livet är det. Solen värmer allt mer och det dropprinner överallt ute samtidigt som fågelkvittret blir allt tydligare. Synd bara att vi hittat en befarad takläcka och ser ännu mer pengar fladdra iväg borta vid horisonten. Men, det är inget att gnälla över. Jag har valt att bo i villa.
En fullmatad helg i hundraåttio
Avslutade arbetsveckan med en glad akututrycking till Stockholmsmässan på sena fredageftermiddagen. Där tog Huddinges gymnasieskolor storslam när Stockholms bästa Unga Företagare utsågs. Sen hem för att skriva en text om detta och behandla bilder. Sömn följde och när klockan ringde på lördagmorgonen gjorde vi oss i ordning för att resa hem till Närke. Där väntade ett dygn hemma hos min storebror tillsammans med alla bröder och båda våra föräldrar, plus sambos, hustrur och barn. En fantastisk trevlig samling med många skratt och mycket kärlek. Jag tycker verkligen om oss alla.
Efter en kort natt var det dags att styra bilen hem igen. Genom ett insnöat och dåligt snöröjt Mälardalen slirade vi oss fram och kom hem precis lagom till dess att det var dags för mig att klä på mig jobbet igen, den här gången som matchsponsor när Huddinges elitserielag i innebandy spelade sista seriematchen på hemmaplan. Hanna och jag utsåg matchens bästa spelare i bägge lag. Huddinge förlorade matchen, mot Rönnby från Västerås, men har fortfarande goda chanser att nå slutspelet.
Väl hemma gjorde Camilla och jag ett ryck med snöskottning av blöt och tung nysnö. Det har säkert kommit tjugo centimeter idag, och fortfarande vräker snön ned. Sportlovet börjar imorgon, men varken Camilla eller jag brukar kunna ta ledigt den här veckan, så snön känns mest onödig.
Nu väntar en ny fullspäckad vecka, men jag känner mer hopp än på länge. Jag tror det håller på att ljusna på flera fronter.
Dysfunktionell kollektivtrafik
Idag åkte jag pendeltåg för första gången på länge. Hade varit på ett möte vid InfraCity i Upplands Väsby. Den teoretiskt enkla resan mellan Upplands Väsby och Huddinge (samma pendellinje, 30 minuter cirka) blev allt annat än enkel. Det tog mig två timmar att komma hem ifrån Väsby. Anledningen tre saker i kombination:
- En nedriven kontaktledning vid Årstaberg
- Trasiga tåg
- För många som ville åka med de få som gick
Det hela slutade med att jag och min chef tog en taxi från Centralen hem till Huddinge. Vi tog oss med pendeln till Centralen, men inte längre.
Sensmoralen är tydlig – kollektivtrafiken i Stockholm är dysfunktionell. Det vet vi redan. Men lösningen ligger inte i nya tåg, fler spår eller sådana lösningar. Den långsiktiga lösningen är att själva pendlingen upphör. Börja jobba på hemmaplan – det är lösningen på Stockholms transportinfarkt. Vi är för många som vill åka med för få fungerande tåg och ingen har lust att lösa det problemet eftersom det kostar massor av pengar.
Det är alltså bättre att vi jobbar där vi bor. OK?
Död E-max
Har just skickat iväg ett mail till den svenska importören av E-max (märket på min elmoppe) som löd så här:
Hej X!
Har du något kreativt förslag på garantireparation på min moped? Körde den idag till jobbet (sju grader varmt i Stockholm idag) och det var tragiskt. Sista kilometern hem fick jag köra med urladdade batterier och dessutom började började belysningen glappa för att till sist dö.
Det kändes inget vidare att krypa fram utan belysning i mörkret.
Sträckan jag körde var idag 5,5 kilometer. Mopeden gick alltså från fulladdad till noll på 4,5 kilometer.
Jag hoppas verkligen inte att jag ska hamna i något limbo mellan återförsäljare och importör eftersom ingen av de ÅF som fanns i Stockholm vid tiden för mitt köp, mars 2008, finns kvar.
MVH
Fredrik Welander
Min E-max 110s är alltså död. Och ingen av de återförsäljare som fanns i Stockholm när jag köpte den finns kvar. Nu hoppas jag importören ska ta ett rejält kliv framåt och lösa problemet. Jag har garanti kvar på produkten, mind you. Om inte, lär jag följa upp det på något lämpligt sätt. För som läget är nu har jag investerat mer än 30.000 kronor i vad som skulle vara ett säkert, energisnålt och utsläppsfritt fordon, men som i dagsläget är en oanvändbar produkt som inte har en tiondel av den kapacitet som den uppges ha och som dessutom inte ens klarar av att hålla belysningen igång. Och de som har sålt den till mig har lagt ned verksamheten.
Det var väl inte det som skulle bli effekten av att jag köpte en elmoped? Jag tror ju på lösningen. Så här nöjd var jag när jag hämtade moppen 20 mars förra året. Nu känns det som jag tagit kölapp till utmärkelsen 2008 års naiva dumstrut. Men jag har fortfarande tilltro till att någon kommer tala om för mig att jag inte behöver den kölappen.
Lovar att återkomma i ärendet.
Nu stänger vi Uppsala
Klockan är femton minuter över ett. Det är natt mellan måndag och tisdag. Storvreta Cup är över för Hannas del. Huddinge åkte ut i B-slutspelets semifinal mot Rönnby. Hanna är utslagen men inte alltför nedslagen. Hon vet att hon gjorde sitt bästa och ser fram emot kommande innebandymatcher. Mer kan ingen begära.
Ella har somnat in lätt speedad efter att ha varit uppe länge. Semifinalen spelades 22:05 och vi var på plats hela klanen. Nu har vi hämtat hem Hanna till hotellrummet eftersom stora delar av laget valde att bryta upp och åka hem till stan. Därför lurar vi till oss en extra hotellfrukost i morgon och sen stänger vi Uppsala för den här gången. Hanna och jag är ganska överens om att dissa staden. Hon säger att den är en trist fabriksstad med sunkiga affärer. Jag lägger till en massa trista akademiker (fast många kuliga också) världens bredaste och rakaste gator/vägar men också med de flesta rödljusen vilket gör att bilarna nästan står still på tomgång hela tiden.
Nu ska vi sova gott, äta en redig hotellfrukost och ta oss hem till stan.
En bra grej, två dåliga
Ella äter pannkakor på Scandic. Hon tyckte det var gott och åt med god aptit. En bra grej.
På söndagar klarar Scandic bara av ett väldigt begränsat antal rätter. De är dessutom överprisade. En dålig grej. Men, Club Sandwichen vi åt smakade helt ok, trots att den innehöll alldeles för lite Cole Slaw.
På hotellet bor en hel jäkla massa innebandyspelare i Hannas ålder och yngre. Med sina familjer. Det är skitkallt ute. Så med jämna mellanrum ställer en bilkaravan upp på utsidan av hotellet och låter bilarna gå på tomgång 5-10 minuter eftersom den moderna människan riskerar att gå sönder vid kyla. Klart ungarna ska sitta i en varm bil. Men, det naturliga urvalet som myt visar sig genom att de välmenande föräldrarna ställer sina bilar på tomgång precis utanför entrén till hotellet och därmed låter oss alla få en rejäl dos CO² – rakt upp i ansiktet.
Jag skulle vilja påstå att det är idiokrati i sin renaste form. Wankers.