Jag har troligen bara en chans, ett liv. Och i det livet finns det bara ett måste. Jag måste dö. Tiden kommer att ta slut för mig, som den gör för alla och allt som lever. Så jag känner att det är viktigt att jag tar vara på den tid jag fått. Och den tiden finns bara på en linje. Jag är en person som lever ett liv och min tidslinje är ganska tydlig.
Men, jag har delat upp den. I massor av olika delar, processer och roller. Med ännu fler mål, saker att göra och hinna med. Och nu säger kroppen stopp. Många celler skriker av trötthet och nollkoll. Egentligen är det ganska enkelt. Varelsen som är jag består av ett gäng kolatomer och lite annat. Sammansatta i en kropp som försöker leva som flera olika kroppar samtidigt. Vilket inte är möjligt. Jag håller på att slita sönder mig själv genom att försöka leva på flera olika tidslinjer samtidigt.
Därför missar jag den jag faktiskt lever på. Som har ett tydligt slut. Så kan jag inte fortsätta. Men, hur fasen ska jag lyckas ändra det, när hela min existens med omvärlden bygger på just samma princip, nämligen att våra uppstyckade jag möts tillfälligt och gör tillfälliga saker tillsammans?
Jag passar inte in. Vill inte göra det. Men, hur fasen kliver jag av? Eller rättare sagt, hur kliver jag tillbaka på den enda tidslinje jag har? Den där jag lämnade någonstans för länge sen. När jag förlorade min egen riktning och började förhålla mig till andras. När jag började anpassa mig. Då, när tiden slutade räcka till.
Ett år
Det har gått ett år nu. Sedan jag flyttade ut från ett liv. Kanske är det symptomatiskt att det är turbulens runt mig just nu? För nu skakar det och gungar rejält. På så många sätt. Ikväll tänker jag på hur ont det gjorde för ett år sedan. Ikväll gör det lite extra ont eftersom jag saknar mitt stora barn. Några månader efter att jag flyttade så gjorde hon det också. Och vi fick aldrig göra något avslut. Allt blev så konstigt.
Det här året som gått. Det har satt spår i mig. Ungefär så här:
Vem har flyttat in i mig?
Idag tog vi bilder på jobbet. Bilder som ska användas på vår nya hemsida. Det här är jag. Och jag undrar nu vad det är för gammal och trött typ som flyttat in i mig. Är det den där gråa farbrorn jag hela tiden tänkt att jag är som till sist har visat sig?
Det är inte bekvämt att titta på de här bilderna.
Saker jag gjort det senaste året
Krossat någons hjärta
Bott i sommarstuga mitt i vintern
Sålt samma stuga
Blivit skuldfri
Mött den stora kärleken
Fallit handlöst och blivit förälskad
Sålt bilen
Fyllt en viktig spellista med fina låtar tillsammans med Någon
Flyttat in i en tvåa och flyttat ut ur den igen
Varit lycklig
Smugit med kärleken
Träffat nya vänner
Stannat upp på Storbron och gråtit till fin musik
Blivit varannanveckasförälder
Steriliserat mig
Skrivit ett helt liv i en hemlig chatt
Gått omvägar på stan för att undvika vissa människor
Älskat och blivit älskad
Börjat cykla
Gjort mig alldeles för ensam för ofta
Tatuerat in massor av viktiga ord på kroppen
Känt att jag lever under hot
Haft alldeles för hög puls lite för ofta
Varit på Österlen för första gången
Fortsatt springa
Varit rädd
Nästan jobbat ihjäl mig igen
Släppt in Någon
Sett mitt stora barn flytta hemifrån
Svimmat ett par gånger
Flyttat in i en fyra med Sara som jag älskar och fyra barn
Gått ned 40 kilo i vikt
Sänkt mina blodfetter
Blivit insläppt av Någon
Hängt i Malmö en hel del och förälskat mig i staden
Gråtit när jag sprungit
Varit ledsen
Blivit friskare
Vandrat på Skåneleden
Sagt upp mig från jobbet
Gått från XL till M/S
Sagt hej då till de jag älskar inför julen
Givit upp
Börjat om
Blivit erbjuden flera jobb
Skrivit på ett anställningskontrakt
Gråtit på konsert
Åldrats mer än ett år
Varit närmare livet än någonsin
Kommit närmare döden än någonsin
Lämnat Sverige för att inte fira jul
Det har varit det värsta året i mitt liv.
Och det bästa.
Lilla barnet
Vi skiljdes åt för ett par timmar sedan. Lilla barnet och jag. Nu har hon bott en vecka på ett nytt ställe. I nytt sällskap. När vi pratade med varandra så fick jag en stark känsla av att hon tyckte det känts bra den här veckan. Men, nu kommer hon inte bo hos mig på länge. Jag är jättetrött och känner att jag inte varit tillräckligt fokuserad på hennes känslor i den stora sammanslagning som sker nu när vi är så många som ska hitta varandra.
Så ett litet hål i bröstet har jag ikväll.
Jag är ganska trött på det. Detta ständigt gnagande jävla samvete. Jag gör inget annat än försöker göra rätt för hela världen. För alla människor jag möter. Ändå känner jag aldrig att jag räcker till. Aldrig.
Jag är ihålig
Där tog energin slut. Bromsarna slog till. Jag orkar inte mer nu. Efter en intensiv flyttvecka där jag knappt hann förstå att det underbara faktiskt hände. Sen var jag tvungen att komma tillbaka till overkligheten.
Jag kan inte leva så här intensivt. I någonslags ingenmansland mellan det underbara och det som står i vägen. Det är dags att lämna väntrummet. Men då måste jag ha energi. Och ikväll känner jag mig helt ihålig.
2016 måste ta slut nu. Det ohållbara livet måste också göra det. Jag orkar inte med det.
Jag har viktigare saker att göra.
Då kör vi igen då
Fram till måndag ska jag:
Lägga fyra nya tatueringar på min kropp.
Packa ned det sista i en lägenhet.
Packa ned en hel lägenhet till.
Redigera och få ihop ganska många nämndbudgetar.
Åka tolv mil bort och hämta en sak.
Ha två enormt viktiga möten för min framtid.
Vara en bra pappa.
Hämta hunden.
Leverera.
OK. Pulsen stiger snabbt igen. Går in i detta med sömnbrist och kommer att behöva ge upp sömnen för att hinna med allt annat. Det här måste vara sista gången jag utsätter mig för något liknande. Det här måste sluta. Nu.
Hjärtat och kroppen skriker åt mig att lägga ned. Att ta bort allt som inte förutsätter att det är jag som gör det. Hjärnan säger att det bara är jag som kan göra de här sakerna. Och jag har inte lyssnat på hjärtat och kroppen särskilt mycket de första 45 åren av mitt liv.
Det är så värdelöst.
Tiden vi inte får tillbaka
Alla dessa APT:n. Eller andra möten där vi inte behövs. Där vi beslutar om alla dessa uppgifter och deadlines som stressar oss att jobba hårt för resultat som ingen kommer ihåg bara några månader senare.
Det är tiden vi aldrig får tillbaka.
Vecka 40
Sammanfattar veckan som gått i en graf.
Hjärtat
Hjärtat började rusa igår kväll. Sedan dess har jag svårt att få ned pulsen. Dåligt. Sov nästan inget inatt. Måste få sova inatt. Så snälla kroppen, lugna dig.