Min vän Daniel skickar ett SMS: Uppgivenhet är det nya 2009 (han syftar på mitt uppgivna moppeinlägg från 12 januari). Jag svarar: Självkännedom genom lidande.
Det känns rätt uppgivet just nu. Åtminstone när det gäller ekonomi och ekologi. Känner mig inmurad i ett betonblock som ingen ens tänker kasta i sjön. Socialt känns allt bra dock, jag vet att jag har människor i min närhet jag kan lita på och som tycker om mig lika mycket som jag tycker om dem. Men det kommer inte göra mina räkningar färre eller min lön högre dessvärre.
Så jag står kvar i mitt betongblock ett tag till och funderar. Då och då skriver jag någon uppgiven blogg. Det är 2009, just nu.
Förlåt mig, men nu kommer lite mer gnäll
Jag måste ha syndat, för nu är det gudomliga på straffhumör så att det sjunger om det. Ikväll när jag började trimma mitt hår, dvs raka mig på skallen dog trimmern. När jag försökte skruva isär den och lösa problemet dog verktyget. När jag sen skyndat till Coop och köpt rakhyvlar är varmvattnet borta. Så nu ser chanserna ut så här: Antingen går jag till jobbet med 25 procent rakat huvud och ser ut som en frontalkrock som luktar svett, eller så kommer varmvattnet tillbaka och jag kan ägna någon timme åt att raka huvud och ansikte och se ut som griversionen av Globen när jag kommer till jobbet.
Happy thoughts.
Imorgon ska Ella och jag gå till dagis. Sen ska jag gå till jobbet. Till fots alltså. Nånting säger mig att marken eller åtminstone mina skor kommer gå sönder.